”Det var plågsamt att skriva om min mors förtvivlan”

Uppdaterad 2017-06-15 | Publicerad 2017-04-11

Agneta Pleijel om att ta hänsyn till både de döda och de levande i arbetet med den nya memoarboken ”Doften av en man”

Agneta Pleijels ”Spådomen – en flickas memoarer” blev en succé.

Nu är hon tillbaka med del två, ”Doften av en man”.

– Den här tjejen utgår från att det råder jämlikhet. Varför uppstår då bekymmer? Särskilt på erotiken eller sexualitetens område. Hon försöker lösa denna gåta. På det sättet är det ju ett utsnitt av en mycket lång kvinnohistoria, säger Agneta Pleijel.

Det är 1960-tal och hon som ung kvinna står med självklarhet i centrum av sitt liv med studierna, männen – många män – och sex. Där finns Simon, Hundmannen, Författaren, den slipprige, amerikanen, professorn, Peje…

– Trycket var väldigt starkt i min generation. Man skulle ju skaffa sig ett jobb, utbilda sig, man skulle bilda familj, man skulle hitta en person att göra barn med, säger Agneta Pleijel.

Bråk om kvinnans plats

I boken skriver du om när du mitt i natten bråkar med två gamla skolkamrater och de säger att det är klart att kvinnan ska vara hemma med barnen.

– Ja, så tänkte killar då. Somliga. Det fanns en väldigt skräck för att kvinnan skulle ge sig ut på arbetsmarknaden och jag tror till och med att de säger ”Ingen emanciperad kvinna ska bli min fru”. Och jag minns att det var väldigt chockerande, för varför studerade jag då? Varför var jag så inriktad på att läsa, vad skulle min roll vara? Så det är en liten avstamp för en rad relationer, inte bara två utan ganska många relationer som misslyckas.

Sedan 1960-talet har en hel del hänt med männens värderingar, minst sagt.

– Enormt mycket! Det verkar som om de där 60-talstjejerna, det vill säga min generation av mödrar, faktiskt uppfostrade sina söner lite bättre. Det råder en helt annan, även om det inte är jämlikt, medvetenhet om detta som överhuvud taget inte fanns på den tiden. Många män säger ju att de är feminister i dag. Och så har ju män blivit intresserade av sina barn!

”Sårar ingen, hoppas jag”

Det var inte meningen att Agneta Pleijel skulle skriva några memoarer alls.

– Jag började inte med ”Spådomen” för att skriva om mig själv, men jag märkte att jag skrev allt mer om mig själv. Och då var det väl lika bra att göra det. Men anledningen är ju att jag har blivit gammal och det här ligger på ett sånt avstånd att jag sårar ingen. Hoppas jag. Mina föräldrar är döda, jag kan alltså skriva ganska uppriktigt. Hela minnesprocessen, den var plågsam ibland. Kan jag verkligen skriva om det här, orkar jag det?

Vad var svårast att skriva om?

– Det var jättesvårt att skriva om min mors förtvivlan när min far övergett henne. Det var väldigt smärtsamt, plågsamt. Jag visste inte om jag gjorde henne rättvisa, det var en sak. Det var också plågsamt att skriva om den sista relationen i ”Doften av en man”, när jag beskriver relationen till min dotters far. Han är visserligen också död, men då hade jag min dotter att ta hänsyn till. Och jag försökte vara så uppriktig och rättvis som jag kunde, men det var svårt.

Du skriver i boken ”min far hyser begärelse för mig”.

– Det där var inte så lätt att skriva. Och jag visste ju inte om det där var min fantasi. En ung flicka är ju inte riktigt klar över sin relation till sin far om han betyder mycket för henne. Och så får hon denna onda tanke, eller tanken att han vill någonting annat av mig. Han var förmodligen försänkt i helt andra tankar i sitt eget liv som jag inte visste mycket om. Så det handlar väl kanske mer om henne än om pappan, så skriver jag senare att hon var naturligtvis som många unga flickor lite förälskad i sin pappa. Han betydde mycket för henne och han behandlade henne väl.

”Skriva ett beroende”

Agneta Pleijel är osäker på om hon kommer att skriva några fler böcker.

– Jag är så gammal att man vet inte om det kan bli en bok till. Jag säger någonstans i ”Doften av en man” att alla människor skriver. Det vill säga, vi har alltid en annan imaginär tillvaro som pågår vid sidan av den vardagliga som vi lever. Och om man har vant sig vid att skriva så… det är ett beroende. Det är svårt att lägga av. Skrivandet blir en sorts kamrat. En sorts tillflykt eller en vila.

Recension av första delen: Spådomen – En flickas
memoarer