Mustafa Can om rädslan som föder hat
Publicerad 2022-01-01
Författaren och journalisten Mustafa Can är en ordens man.
Med sitt ”Sommar” 2003 – en kärleksförklaring till Cans mor Gulli – rörde han många lyssnare till tårar.
I sitt ”Vinter i P1” talar han om motsatsen. Rädsla och hat.
Han inleder med ett ljust minne, hemvändandet till Lillegården i Skövde och fotot som togs av lokaltidningen, på Mustafa Can och hans då treåriga dotter. Ett foto som senare skickas till Can i ett brev, och som med svarta cirklar förvandlas till en måltavla runt dottern. En mening: ”Mångkultur är död kultur”.
I sitt vinterprat talar Mustafa Can om vad rädsla gör med oss. Om hur världen oåterkalleligt förändrades när skyskraporna föll i New York 2001: ”Utan mitt bifall blev jag kollektivansluten till gruppen Homo Islamikus”.
70-åriga Margareta skriver till honom om sin rädsla, om terrordåd och gängskjutningar. Hon njuter av Cans sommarprat, men: ”Vem är du som muslim?”. (Svaret: en icketroende västgöte). ”Tornen fortsätter att falla, igen och igen”, säger Can.
Han talar om de som profiterar på rädsla, om högerpopulismens utbredning. Om hat och hot. Han badar i dem, i hot och kränkningar i alla sociala kanaler.
Han får höra att han knullar får och kameler, blir kallad barbar och svartskalle, att han vill resa till hemlandet med soc-pengar, våldta kusiner. Det är över alla gränser.
Han reflekterar över att ”Sverigevännerna”, som säger sig älska fosterlandet, är så urusla på svenska språket. Han språkundervisar via hatmejlen, bland onödiga versaler och särskrivningar: ”Om du är osäker, skriv hellre ihop än isär”.
Han hanterar mörkret med humor, han är försonlig, han citerar sin husgud, poeten Gunnar Ekelöf. Cans språk är rikt och vackert, hans vinterprat väl genomfört. Men inget lindrar tragiken i påminnelsen om alla dem som så lätt går över gränsen och sjunker ner i dyn. Hur mår folk egentligen?
”Visst drivs vi alla av en viss rädsla, av en viss osäkerhet, vissa fördomar, en längtan efter att höra till” säger Can.
Och jag minns när han själv klev ner i dyn, med vidriga porrnovellen om högerpopulistiska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. Men då var det ”konst”, enligt Can.
Vi lyssnar på Mustafa Cans vinterprat på årets första dag. Låt mig vara Lennonskt naiv för ett ögonblick: tänk om 2022 kunde bli året när hatet retirerar. På alla fronter.