Barnen ”levlar” medan jag ser på Let's Dance
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns hur jag en gång i tiden lyssnade på min tio år äldre arbetskamrat som berättade om livet med familj, hur hon av sina barn tvingades sitta framför teven på helgerna och titta på ”Fångarna på fortet” med Kayo som skrek ”Tänk dej in mot väggen!”, och hur hon inte kunde lämna tv:n, för då skulle barnen bli ledsna och besvikna.
Hon sa att hon kände sig som en fånge i soffan på helgerna.
För mig var historierna om verklighetens ”fredagsmys” läskigare än skräckfilmer och jag minns att jag sa till mig själv att inget barn, varken mitt eller någon annans, ska få deformera mina helgkvällar i framtiden.
Detta hände när jag var ung och naiv, långt innan jag förstod att barnen och barnens behov går före allt annat. Så vill de mysa till Let’s dance, så ska det förstås mysas.
Jag tänker inte vara kultursnobb och sätta mig och läsa en intellektuell tidskrift i köket, medan barnen tittar (Hur gör Horace?), inte heller tvinga dem att se på lärorika dokumentärer om förintelsen på SVT, jag måste, i viss mån, försöka sätta mig in i deras slaskiga, genomkommersiella värld bestående av popcorn och lättviktig underhållning. Jag gjorde det med Crazy Frog, jag gjorde det Yu-Gi-Oh-filmen, jag grät av ångest och förskräckelse under tiden, men jag tog del. Och, ärligt talat, vad är Crazy Frog mot Let’s Dance? Peanuts.
Så jag sitter där. Parkerad. Från klockan åtta. Nu börjar det.
Men barnen är någon annanstans, de är vid datorn. De kommer snart, de ska bara ”levla” upp sina gubbar.
Det är fredag. Vi ska titta på Let’s Dance tillsammans.
Det dansas på tv:n. Ett barn kommer in och frågar vem som leder och säger att de måste ”levla” lite till. Jag vill stänga av och sätta på en konstig eller läskig vuxenfilm, men det går ju inte medan de är vakna. Och vi ska ju se på Let’s Dance tillsammans, vi ska äta chips, det är så man gör på fredagar, ”Kom nu!”
En bisarr känsla infinner sig där jag sitter i min ensamhet och ser på fredagsunderhållningen på TV4, en känsla där ångest, upprymdhet och rädsla samsas.
Jag skrattar och har roligt åt programmet, det är ofrånkomligt. Jag sitter ensam på fredag kväll och tittar på Let’s Dance och tycker om det!