Sjöräddarna om den första räddningen

Uppdaterad 2016-04-28 | Publicerad 2016-04-27

Det har gått ett halvår sedan Gula båtarnas första räddningsinsats utanför Samos. Här är livräddarnas egna berättelser.

– Det var på liv och död för dem som vi räddade. Hade vi kommit några minuter senare hade flera av dem inte orkat längre, säger befälhavaren Fredrik Forsman.

Andreas Arvidsson.

Det är oktober för sex månader sedan. På en stenig klippa ute i vattnet sitter nio huttrande överlevare som just lurat döden i Egeiska havet. Vinden är hård och stora vågor från det  turkosblå havet sveper över de redan blöta flyktingarna.

– Det första jag tänkte när jag såg dem var att det inte var sant. Hemma så tränar och utbildar vi för sådana här scenarier, men när man väl står där så förstår man inte, säger Andreas Arvidsson, operativ chef på Sjöräddningssällskapet.

Han berättar att den lilla gruppen flyktingar dirigerade den andra båten vidare. De pekade längre ner i viken.

– Jag kommer aldrig att glömma känslan av att jag undra vad som kunde vara värre än det här? Då upptäcker den andra båten att det är ännu fler som ligger i vattnet.

”På liv och död”

Fredrik Forsman.

På den båten var Fredrik Forsman befälhavare. Han beskriver det första larmet som dramatiskt.

– Det var på liv och död för dem som vi räddade. Hade vi kommit några minuter senare hade flera av dem inte orkat längre. Det blev verkligen ur askan i elden.

Han berättar att han kunde känna ett avund av att inte vara den första båten som hann fram till dem på klippan.

– Nu skäms jag för det, men den tanken fick jag äta upp senare. Längre ner i viken låg det närmare 40 människor som vi kämpade för att hjälpa. Det är speciellt att vara befälhavare på en båt och veta att idag kommer människor att dö och leva beroende på hur vi presterar. Det är inte så ofta man får spela så stor roll, säger Fredrik Forsman.

Bara en ambulans

Lars Axvi.

Sjöräddaren Lars Axvi minns hur båten körde fort mot olycksplatsen.

– Det var en pappa som höll upp sitt barn i haken på flytvästen. Då tänkte jag att vi bara måste få bort dem från berget, då hade jag ännu inte förstått hur många de faktiskt var. I den andra viken var det ett rent helvete. Det var packning, vrakdelar och människor i en enda röra. Jag kunde till slut inte avgöra vad som var vad.

Ombord på båten var det kaos och många skrek och grät av utmattning. Alla som räddats var blöta och flera blödde. Framme vid land möttes båtarna av en ambulans.

– Det var öns enda och här kom vi med över 40 personer. Det kändes helt sjuk, säger Lars Axvi.

Men har berättar också om en återförening som han alltid kommer att minnas.

– Jag fick en liten flicka i famnen. Jag lägger henne i en filt för att hon ska bli varm. Då kommer Anders Arvidsson med en annan flicka och de läggs bredvid varandra. De tittat på varandra och ler. Då inser vi att de är systrar. Den dagen spelade vi roll. Just där och då spelade vi roll, då kunde vi rädda.

”Måste ha varit där”

Rasmus Karlsson.

Sjöräddaren Rasmus Karlsson berättar om oron innan de reste ner.

– Vi var det första gänget som åkte dit och vi visste inte vad vi skulle möta. Innan Gula båtarna hade jag en helt annan bild av vad som hände där nere i Medelhavet.

Han beskriver den första räddningsinsatsen som en obehaglig dröm.

– Man måste nog ha varit där för att verkligen förstå vilken katastrof det är. Jag kan inte jämföra med något annat. Jag trodde att minnena skulle sitta kvar, men det är så overkligt att det känns som att befinna sig i ett drömstadie. Nu när jag är hemma i Sverige är det som att jag har kommit tillbaka till verkligheten, säger Rasmus Karlsson.

Han säger att många av flyktingarna var rädda över att skickas tillbaka över de hav de kämpat för att korsa.

– Jag pekade på sjökortet för att visa att vi skulle till Grekland och inte tillbaka till Turkiet. Då kunde de slappna av.

Har räddat nästan 2000 liv

Robert Aschberg.

Med på Gula båtarnas första räddningsinsats fanns också journalisten Robert Aschberg.

– Det blev en chock att komma dit, men man hinner inte tänka på det i skarpt läge. Fokus ligger istället på det tekniska, att fundera på vad man kan göra för att hjälpa till.

Ett minne från den dagen har stannat med honom.

– Jag var med på den första båten som hjälpte flyktingarna på klippan. Plötsligt får jag ett bylte i famnen, och jag inser att det är ett lite barn, men det rör inte på sig. Då blir jag orolig och börjar riva upp filten, men när barnet får syn på mig börjar det att gallskrika. Det tyckte jag var en trevlig upplevelse eftersom ett barn som skriker mår bra, säger Robert Aschberg.

En journalist är ofta en passiv betraktare, men i det här fallet var du inte det. Hur kändes det?

– Det är inte ofta man hamnar i olyckor i de jobb som jag har haft som journalist. Men skulle det hände skulle jag agera först och betrakta sedan. Det är bara idioter som står och tittar på när andra människor far illa, oberoende vilket yrke man har.

På frågan om Gula båtarna gjort någon nytta har Aschberg ett kort svar.

– Vi räddade närmare 2000 liv, det är gott nog.

Slängde kamerorna i väggen

Men att ha med ett gäng journalister och fotografer var inte en självklarhet. Fredrik Forsman berättar att han först var tveksam till Gula båtarnas upplägg.

– Jag var skeptisk till att ha med journalister ombord på en sjöräddningsbåt, men efter den här upplevelsen har jag helt ändrat uppfattning. Jag hörde när fotografen Malin Hoelstads kameror slängdes mot väggen när hon började göra hjärt- och lungräddning på ett barn.

Han får medhåll av Andreas Arvidsson.

– De elva journalister som var med går jag gärna till sjöss med när som helst igen. De har gjort skillnad på liv och död.

Samos kommer alltid att ligga när våra hjärtan och jag har förstått betydelsen av snabbhet. Från beslut till att vi skulle dra igång den här räddningsinsatsen till att vi hade folk på plats tog det 28 dagar. Om vi hade kommit två dagar senare hade nog inte 46 människor levt idag, säger Andreas Arvidsson.

Här kan du följa Gula båtarna på Facebook.

Så kan du stödja Gula båtarna

Swish. Swisha valfritt belopp till nummer 123 114 7313. Mottagare: Gula Båtarna.

SMS. SMS:a BÅT100, BÅT200, BÅT300 eller BÅT500 till nummer 72600 för att skänka 100–500 kronor.

Bankgiro. Sätt in valfritt belopp på bankgiro 5037-0378

Gula båtarna är Sjöräddningssällskapets och medieföretaget Schibsteds projekt för att rädda liv på Medelhavet, med två räddningsbåtar och frivilliga sjöräddare.

ANNONS