Var tredje oroad för ett barn i sin närhet

helskärm

Blåmärken, oro och ängslighet eller bristande omsorg. Var tredje vuxen har känt oro för att ett barn de känner far illa i hemmet, men många vet inte vad de ska göra.

– Jag tror det finns en föreställning att man måste ha bevis på hur det ligger till, säger Magnus Jägerskog, generalsekreterare för Bris.

Enligt honom måste man inte ha alla svaren för att kunna hjälpa till.

– Om man känner en oro är grunden att man anmäler sin oro till Socialtjänsten. Jag tror det finns en föreställning att man måste ha bevis på hur det ligger till, men det man gör egentligen är bara att anmäla en oro.

– Sedan är det naturligtvis viktigt att kunna fråga barnet hur det mår för att kunna stötta och få en bild, säger Magnus Jägerskog.

Var man ska vända sig

Av de 2 000 vuxna som deltog en undersökning från Sifo på uppdrag av Bris svarade var femte att de är helt säkra på vad de ska göra om de känner oro för ett barn i deras närhet. Endast fyra procent svarar att de inte alls vet vad de ska göra.

De flesta som svarat ligger någonstans mitt emellan – de kände sig inte helt säkra.

– Jag tror att många känner att det är en situation man inte är bekväm i. Det kan bidra till en osäkerhet, var ska man börja? Om jag gör någonting, hur kommer reaktionen att bli? säger Jägerskog.

Barnrättsorganisationen Bris lyfter att det är många barn som ringer till dem som far illa men aldrig får kontakt med en myndighetsperson. Som orolig granne eller bekant kan man lämna in en orosanmälan anonymt, om situationen gör att det inte känns bekvämt att göra det i sitt namn.

Kvinnor känner större oro

En av fem vuxna som svarade på enkäten sade att de var oroliga för ett grannbarn. En av fyra som arbetar inom skola och barnomsorg sa att de känt oro för ett barn.

Fler kvinnor än män svarade att de någon gång varit oroliga för ett barn i deras närhet, 39 procent jämfört med 28 procent av männen. Allra vanligast att känna oro är hos kvinnor i åldrarna 35-49 år. I den gruppen kände varannan oro för att ett barn i deras närhet for illa i hemmet.

– Alla vuxna i samhället ska känna ett kollektivt ansvar för att hjälpa, ge stöd och förutsättningar till skydd av barn. Det är lätt att tänka som vuxen att ”det där är någon annans ansvar”, då gör man det lite för enkelt tycker jag.

Men det är inte bara individens ansvar, säger Magnus Jägerskog på Bris.

– Det behövs ett kunskapslyft kring de här frågorna bland vuxna i allmänhet. Det behöver beslutsfattare och politiker ta ansvar för att det görs.

Rättad: I en tidigare version fanns en felaktig uppgift i faktarutan gällande anmälan till socialtjänsten.