Flickor förs utomlands – då läggs fallen ned

Uppdaterad 2017-10-06 | Publicerad 2017-05-30

Aftonbladets granskning avslöjar sex fall där flickor och pojkar mot sin vilja förts utomlands av föräldrarna, eller är försvunna.

Statliga utredaren Carin Götblad har länge efterlyst personal på svenska ambassader som hjälper till att befria tvångsgifta – men inget har hänt.

– Sverige ligger långt efter här. Vi måste bli bättre, säger Götblad.

Sommaren 2016 kommer ett nödrop från Ryssland. En 16-årig flicka som fruktar för sitt liv lyckas få kontakt med svenska myndigheter.

Några månader tidigare, i februari 2016, tog hon tillbaka sin berättelse om pappan, som var misstänkt för misshandel och grovt olaga hot mot henne i hemmet i Västra Götalands län. Då lade socialtjänsten ner ärendet. I början av sommaren fördes hon ut ur Sverige.

Socialtjänsten inleder ett nytt ärende när flickan hör av sig från Ryssland och berättar att hon hotas av tvångsäktenskap och har rymt från föräldrarna i Tjetjenien. Hon fruktar för sitt liv om hon tvingas återvända. Tidigare utredningar har visat att 16-åringen kontrollerats hårt av föräldrarna, inte fått ha de kläder hon velat och inte heller fått välja sina vänner. Den nya utredningen leder till ett beslut i förvaltningsrätten att flickan ska omhändertas. Ett beslut som inte kan verkställas, eftersom hon inte är kvar i Sverige.

Försvinner – och gifts bort

Flickans juridiska biträde - som vill vara anonym - säger till Aftonbladet att hon aldrig pratat med flickan:

– Jag har inte lyckats få tag på henne, och det finns ingen adress till henne i Tjetjenien. Det är ett problem att barnens röster i sådana här ärenden inte blir hörda.

Hon känner till flera fall där flickor försvunnit och säger:

– Jag tror de är i sina hemländer och har blivit bortgifta. De följer det kulturmönster som önskas av familjerna. Polisen saknar resurser för att klara sådana här saker.

Carin Götblad.

Samtidigt frånsäger sig utrikesdepartementet ansvar för att utreda och hjälpa barn som har försvunnit utomlands:

– Vårt konsulära uppdrag gentemot nödställda barn i utlandet består främst i en roll som förmedlande länk till behöriga myndigheter i den svenska hemkommunen, säger kanslirådet Patric Nilsson.

Redan 2014 föreslog den statliga utredaren Carin Götblad att personal enligt norsk och brittisk modell ska placeras på svenska ambassader, med uppgift att hjälpa tvångsgifta och hedersförtryckta barn, som förts ut ur Sverige. Inget har hänt än.

Samarbetar med UD

Norge har integrationsrådgivare på ambassaderna i Islamabad, Amman, Ankarna och Nairobi. Deras kontaktpunkt på norska utrikesdepartementet, seniorrådgivare Grete Løchen, berättar om arbetet:

– De är vår konsulära spetskompetens. De bidrar till att göra oss mer operativa.

Ett exempel: en rektor i Norge fick oroande rapporter från en kusin till en tidigare skolelev. Laila (fingerat namn) hade blivit bortgift, misshandlad och dödshotad i Pakistan. Integreringsrådgivaren i Islamabad kopplades snabbt in. Kusinen berättade att Laila var i livsfara. Maken hade hotat henne med pistol, hon hade inte tillgång till telefon och var ständigt övervakad.

En plan utarbetades. Kusinen, som ibland kunde besöka Laila, lyckades smuggla in en telefon. Nu kunde Laila ringa ambassaden. Kort därefter hörde hon av sig och berättade att mannen var på tjänsteresa. En betrodd pakistansk polis - inte de lokala poliser som maken kände – kontaktades av ambassaden, och han kunde hämta ut Laila från hemmet. Laila, som är norsk medborgare, flögs till Oslo och eskorterades av säkerhetsskäl – eftersom en äldre kusin utgjorde ett hot i Norge – från flygplatsen direkt till ett skyddat boende.

Grete Løchen konstaterar att det är avgörande att ha kontakt med poliser, frivilligorganisationer, kriscentra och advokater på plats.

Grete Løchen, seniorrådgivare på norska utrikesdepartementet.

– Den lokala kunskapen man har på en ambassad är helt ovärderlig i förhållande till om man sitter i Oslo. Integreringsrådgivaren kan inte själv hämta en hjälpbehövande i bostaden, utan måste ha hjälp av lokala myndigheter. Men tack vare rådgivarna, som funnits sedan 2008, kan barn och unga i nödlägen identifieras tidigare.

Maj och juni högsäsong

Rådgivarna har lyckats få hem tvångsgifta även från länder i krig och krigsliknande tillstånd, som Afghanistan, Irak och Somalia:

– Men jag vill understryka att det kan ta flera år ibland. Och ibland lyckas vi inte alls, för det är svårt att komma i kontakt med de berörda, säger Grete Løchen.

Hon poängterar att det är mycket viktigt att försöka se till att de unga över huvud taget inte förs ut ur Norge. Det sker med hjälp av ett nationellt kompetensteam och lokala minoritetsrådgivare, som unga kan vända sig till runtom i Norge.

Polisen Kickis Åhré Älgamo, tidigare hedersexpert vid Rikskriminalpolisen, konstaterar att det skulle gå snabbare att få hem tvångsgifta från utlandet med det norska systemet:

– Det är Sveriges flathet och naivitet som gör att vi inte sätter de här bitarna. De här unga tjejerna och killarna är enormt utsatta.

Maj och juni är högsäsong för alla som ska ner på semester till gamla hemlandet och har ångest för att bli bortgifta, enligt Åhré Älgamo.

– I de här äktenskapen måste man vara medveten om att det faktiskt är våldtäkter som sker, på bröllopsnatten. När de kommer hem till Sverige är de fruktansvärt traumatiserade och mår dåligt, många är helt dysfunktionella för jättemånga år framåt.

Vad tänker du om flickan i vår granskning som råkat illa ut i Tjetjenien?

– Man hade kännedom om henne initialt i Sverige. Då måste man vara oerhört snabb. Man ska alltid gå på de initiala uppgifterna för sen är det så mycket starka krafter som sätts igång så att de unga backar från uppgifterna på olika sätt, säger Åhré Älgamo.

Kommer inte tillbaka efter sommarlovet

Ett annat exempel i Aftonbladets granskning handlar om en 14-årig flicka från Örebro, som är spårlöst försvunnen sedan i mars i år.

Hon berättade för polis att pappan och andra släktingar utsatt henne för både skendränkning och knivskärning. Dessutom var hon orolig för att bli förd ur landet och bortgift. Socialnämnden fattade genast beslut om att placera flickan i ett familjehem.

Två månader senare rymde hon från familjehemmet och återfanns hos sina föräldrar. Då beslutade socialnämnden att flickans LVU-vård skulle fortsätta, men nu i det egna hemmet. Tio dagar senare var flickan försvunnen.

Flickans offentliga biträde, som vill vara anonym, säger:

– Flickan tilläts av socialen att bo hemma hos sina föräldrar under LVU. Märkligt, med tanke på bakgrunden, tycker jag. Sedan släppte socialförvaltningen det här ärendet, och då föll mitt uppdrag som offentligt biträde.

Nu är hon försvunnen. Vad tänker du om det?

– Jag har flera fall där barn är försvunna och man gör inte ett dugg, säger det offentliga biträdet.

Kommunalpolitikern Anders Olsson i Örebro var delaktig i besluten kring flickan:

– Jag uttalar mig inte i ett enskilt ärende, säger han.

Gymnasieläraren Behroz Kurdahmadi i Örebro har sedan många år engagerat sig mot hedersförtryck. Efter sommarloven är det vissa som aldrig ses till mer. De är de sorgligaste fallen, enligt Kurdahmadi.

– Det är många ungdomar, mest flickor, men även killar, som försvunnit. Jag känner till runt tio stycken som varit på semester och inte kommit tillbaka, och som man aldrig fått tag i.

Han beskriver hur skolpersonal först försöker ringa: “Var är vår elev?”.

– Antingen får man inget svar, eller så är det någon i familjen eller en vän till eleven som berättar att hon flyttat, gift sig. Man märker att det är något som inte sägs. Man känner sig maktlös och får de värsta tankarna: att hon blivit bortgift med någon hon inte vill ha.

Inget händer kring de försvunna tjejerna, enligt honom.

– Om en elev är under 18 hör man av sig till socialen. Man kan inte göra mer. Men hos socialtjänsten har det inte hänt särskilt mycket, i de fall jag känner till.