Daniel Nyqvist tänkte erkänna när han skulle vräkas

”Bättre att sitta i fängelse än att bo på gatan”

Av: Kerstin Nilsson

Publicerad:
Uppdaterad:

LINKÖPING. Orden kommer stötvis, under stor vånda.

Dold bakom en grå skärm och med raspig röst, ovan att användas, försöker Daniel Nyqvist, 37, förklara varför han dödade Mohamed Ammouri, 8, och Anna-Lena Svenson, 56.

Det enda han kan säga är:

– Jag var tvungen. Det var slumpen.

Men han avslöjar att han en gång tänkte erkänna – när han höll på att bli vräkt.

Så var det äntligen Daniel Nyqvists tur att höras i rättssal 3 i Linköpings tingsrätt.

Det som Mohamed Ammouris och Anna-Lena Svensons anhöriga har väntat på.

De sitter här för att de vill ha svar på sina frågor. På varför. Varför en liten åttaårig pojke med ryggsäck? Varför en lärare, en lycklig mamma och hustru på väg till jobbet, en alldeles vanlig småregnig höstmorgon?

Frågor som de har velat ha svar på i nästan 16 år.

Avskärmad från blickar

Men när det väl är dags för Daniel Nyqvists att försöka ge dem svaren blir det uppenbart för alla att han inte kan ge några bättre svar än de han redan har gett i polisförhören.

Att han är en person med stora problem blir också mer än uppenbart för alla.

Det är nästan plågsamt att se och höra honom, så svårt har han att hänga med och svara på frågorna.

Ändå blir det tydligt att han gör sitt yttersta, att han gör så gott han kan.

Han har svårt att tala överhuvudtaget, speciellt inför åhörare, och därför får han sitta bakom en stor grå textilskärm, avskärmad från allas blickar utom rättens, åklagarens och målsägandebiträdenas.

De anhöriga och vi andra får istället se honom på en stor bildskärm bakom hans rygg.

Där sitter han, i sina gröna häkteskläder, bredvid sin advokat, Johan Ritzer.

– Tanken var att vi skulle genomföra förhöret på normalt sätt och läget var under kontroll tills vi kom in i salen, då signalerade han till mig att han inte fixade det här. Då fick vi ta till backup-planen med de här skärmarna. Och det var ju tur, annars hade det inte gått, säger Johan Ritzer efteråt.

– Det här är en människa med en grav funktionsnedsättning. Han tycker att det är väldigt obehagligt med sociala kontakter.

”Tvungen att döda”

Varsamt och vänligt försöker kammaråklagare Britt-Louise Viklund lotsa Daniel Nyqvist genom förhöret, med hjälp av fråga efter fråga.

Han svarar med enstaka ord, ytterst sällan med en hel mening, och med en röst som mest påminner om en gammal mans röst, en röst ovan att användas.

Daniel Nyqvist har levt ensam, med ytterst få sociala kontakter. Han har knappt pratat med någon utanför sin egen familj.

Den här morgonen, den 19 oktober 2004, tog han bussen in till Linköping, med sin gamla rangliga butterflykniv i fickan.

Han åkte in till stan – i syfte att döda någon.

– Jag var tvungen att döda två stycken... människor, säger han.

Han försöker förklara hur han vaknade med en bild, med tre prickar, och en tanke som sa att han måste döda två personer – vilka spelade ingen roll.

Varför?

– För att få sinnesro.

– För att kunna sova.

Den ena pricken är han själv – de andra de två han måste döda.

Målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz.
Foto: Stefan Jerrevång
Målsägandebiträde Elisabeth Massi Fritz.

”Det gick fort”

Han minns inte hur han tar sig till mordplatsen på Åsgatan, bara att han går ”uppför”.

Att det blir just Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson som blir hans offer tycks inte vara något annat än en förfärlig, tragisk, ofattbar slump.

Det kunde, enligt Daniel Nyqvist, ha blivit vem som helst, vilka var som helst i stan.

Att han hugger lille Mohamed bakifrån beror på att han är ett barn, ett barn vilket som helst i hans ögon, men ett barn som han kan rå på.

En liten, förvarslös människa.

– Någon som var enklare att döda, säger han.

– Det var slumpen.

Han minns inte vad han tänkte eller kände.

– Det var liksom på automatik... Jag kommer inte ihåg.

Så ser han plötsligt Anna-Lena Svenson på gatan – och hugger henne.

– Det var en kvinna jag minns som stod still.

– Jag dödade henne med.

– Det gick fort tror jag, säger han.

På frågan vad han hade gjort om inte hon hade dykt upp svarar han:

– Fortsatt tills jag var klar, antar jag.

Foto: Stefan Jerrevång
Britt-Louise Viklund, kammaråklagare.

Knäpptyst i salen

Under hela förhöret sitter de anhöriga tysta och stilla i sina stolar och lyssnar uppmärksamt. Anna-Lena Svensons make tittar direkt på Daniel Nyqvist medan han pratar, för att se alla uttryck i hans ansikte – hennes dotter väljer att titta på honom på storbildskärmen istället.

– Hon tyckte att det var lättare, det blev mer distans, säger familjens målsägandebiträde, Karin Wålander efteråt.

Familjen är ändå tacksam att han anstränger sig att svara. De, liksom alla andra, ser hur svårt Daniel Nyqvist har det.

När han söker efter ord är det knäpptyst i salen.

Elisabeth Massi Fritz, målsägandebiträde till Mohamed Ammouris föräldrar och syskon, försöker pressa honom på om han valde just lille Mohamed av invandrarfientliga motiv, men det förnekar Daniel Nyqvist.

Han såg aldrig hans ansikte eller hans hår, inte då, utan på löpsedlarna sedan.

Efter att ha tvättat av blodet på händerna på McDonalds – ”det var klibbigt” – tog han bussen hem igen.

Han berättade inget för någon, inte någon gång under alla dessa år.

– Dagarna gick, åren gick... tog dag för dag...

I nästan 16 år levde han med sin mörka hemlighet, även om han försökte trycka undan minnena.

– Man vet ju att man har gjort det. Själva dagen är som förträngd nästan, säger han nu.

”Fängelse var bättre”

Bara en gång under alla dessa år tänkte han berätta, för polisen, avslöjar han plötsligt i förhören.

Det var några år efter att han sökte hjälp och fick sin diagnos för ett antal år sedan. Uppskattningsvis kanske en fem, sex år sedan.

Då hade han flyttat hemifrån och bodde sedan några år i den lilla etta inne i Linköping, där han bodde kvar när han greps.

– Jag höll på att bli vräkt. Jag tänkte att fängelse var bättre än att sova på gatan, säger Daniel Nyqvist.

Både i polisförhören och i rättssalen säger han att han tycker synd om Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson.

Två för honom helt okända människor som han – i sina ögon, i sin värld och sina tvångstankar – var tvungen att döda.

– Det var enda sättet den dagen, säger han.

– Jag tycker synd om dom.

På åklagarens fråga om han verkligen känner så – eller bara säger det, för att det förväntas, svarar han:

– Jag känner så, men jag har svårt att visa känslor.

Tankarna att döda har aldrig kommit tillbaka.

”Jag är ledsen”

När förhören efter en dryg timme är över får han chansen att säga något till de anhöriga i rättsalen.

Han säger:

– Jag är ledsen att det här behövde hända.

Mer än så kan han inte prestera.

– Han har presterat på sin maxnivå. Det här är vad han kan säga. Nu är han lättad att det är över, säger hans advokat Johan Ritzer.

Det är så historien kommer att sluta.

På frågan varför det blev just Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson svarar Daniel Nyqvist:

– De var där då.

Mer svar än så kommer de anhöriga förmodligen aldrig att få.

Det är sorgligt, men av allt att döma troligen sant.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE