Skandias internutredare misstänkte Stig Engström för Palme-mordet

Uppdaterad 2020-07-05 | Publicerad 2020-07-04

Internt på Skandia misstänktes att deras anställde Stig Engström var den som mördat Olof Palme.

I det tysta sammanställdes misstankarna i ett PM till polisen – bara tre månader efter mordet.

– Tre vittnen har lämnat ett signalement på gärningsmannen som överensstämmer med Engström, framhöll utredningsinspektören Per Häggström i PM:et som Aftonbladet tagit del av.

I polisutredningen betraktades Stig Engström som ”varande på brottsplatsen”.

Men eftersom hans berättelse inte stämde med vad andra uppgett var det svårt att få grepp om honom.

För polisens utredare framstod han som en person som ville göra sig viktig genom att överdriva sin egen betydelse.

Men internt på Skandia, där Engström beskrevs som en ”udda figur”, gjordes en annan analys – att han i själva verket måste vara mördaren.

Detta framgår i ett tidigare sekretessbelagt PM från Skandia daterat 5 juni 1986.

Försökte övertyga polisen

Då, bara tre månader efter mordet, försökte utredningsinspektören Per Häggström, tidigare polis, övertyga sina forna kollegor om det han tyckte var uppenbart.

Han hade gjort en noggrann kartläggning av Engströms förehavanden på mordkvällen.

Först och främst vad gäller hans passeringar in och ut ur Skandiahuset på Sveavägen 44, internt betecknat ”S44”.

Engström stämplade in 08.10, jobbade över, och stämplade ut 23.19. Skotten mot makarna Palme föll klockan 23.21.30, cirka 50 meter från entrén.

Bara 20 minuter efter att han begett sig hemåt kom han tillbaka till jobbet, 23.45.

Tidigare under kvällen hade Engström också lämnat huset, varit ute och ätit, utan att ha använt sitt passerkort. Han anlände vid 21-tiden då en av vakterna släppte in honom.

”Var först framme vid Palme”

I PM:et, som är på elva sidor, listades också de olika versioner Engström lämnat till sina arbetskamrater.

Till vakterna som han talade med när han kom tillbaka efter mordet sa han att han hörde en knall när han befann sig vid Götabankens kontor och såg en man ligga på trottoaren.

”Några människor höll på att vända honom. Någon sade att det var Olof Palme som blivit skjuten men han såg så liten ut att det var svårt att tro. Däremot liknande den där tanten bredvid honom Lisbeth Palme”.

När han senare pratade med andra hade han en annan, mycket mer aktiv roll.

”Till kollegor på Skandia har Engström berättat att han att han var först av alla framme vid Palme, vände honom i framstupa sidoläge och gjorde mun-mot-mun-metoden”.

Eftersom han insåg att läget var kritiskt sprang han mot Tunnelgatan till Kungsgatan för att hitta polis eller ambulans. När han misslyckades återvände han till Tunnelgatan.

”Engström har mördat O. Palme”

Då polismännen kom till platsen ville han hjälpa dessa. Men de poliser som kommenderades efter gärningsmannen hade inte fått signalementet, som han hört av Lisbeth Palme, ”blå täckjacka”. Han sprang efter poliserna för att berätta det men kom inte ifatt dem utan återvände återigen till mordplatsen, sägs det i PM:et.

”Då han kom tillbaka efter språngmarschen hörde han hur en äldre man, ett vittne, gav hans eget signalement till en av poliserna. Engström försökte rätta till detta missförstånd men ingen tog notis om honom.”

Engström hade varit klädd i blå rock, keps, haft handväska och burit glasögon den här kvällen. Han hade också sagt att han endast hört ett skott.

Utredningsinspektören Per Häggström ansåg att det var för mycket som inte stämde. Han sammanfattade i sitt PM, som lämnades till Palme-utredarna:

”Polisen påstår att övriga vittnen på mordplatsen icke har sett Engström på platsen. Däremot har tre vittnen inledningsvis lämnat ett signalement på gärningsmannen som överensstämmer med Engström.

Om detta är sant har Engström mördat O. Palme. Detta skulle då innebära att Engström kom ut ur S44 då Palme passerade, gick ikapp paret Palme vid Tunnelgatan, sköt två skott och flydde Tunnelgatan österut.”

”Hade han vapen?”

Utredningsinspektören delade också med sig av sina tankar hur polisen skulle kunna komma vidare med Engström.

”Om Engström är gärningsman och han flytt uppför trapporna kan han inte ge ”närvaroiakttagelser” som vittne efter mordet. Finns det något i Engströms berättelse som talar för eller emot närvaro efter mordet?”

Utredningsinspektören var samtidigt medveten om att de behövdes mer än förhörsanalyser för att kunna överbevisa Engström som mördare. Man måste presentera en hypotes ”som på ett troligt sätt” visar att han hade möjlighet, det vill säga vapen samt motiv och nödvändiga kunskaper, skrev han. Och dessa tre obesvarade frågor lämnade han vidare till polisen:

1. Hade E tillgång till vapen?

2. Hade E motiv?

3. Hade E nödvändig info?

De frågorna saknar i dag, 34 år senare, fortfarande svar.

Stig Engströms dåvarande hustru tror inte att han var mördaren.

– Han var inte en sådan människa, han var för rädd och för harig, säger hon i förhör.