Är homosexuell – därför blev jag allvarligt sjuk

Angelica Öhagen

Efter en fertilitetsbehandling drabbades jag av en allvarlig sjukdom.

Det hade inte behövt hända om jag varit ihop med en man – eller om privata kliniker fått utföra IVF med donator.

Lagstiftningen för ofrivilligt barnlösa är generös, även om väntetiden för att få hjälp ofta är lång. Kvinnor i samkönade relationer, och kvinnor som är frivilligt ensamstående, har i dag samma rätt till fertilitetsbehandling som heterosexuella par. Om man däremot önskar ett syskon, ett barn till, får man bekosta det privat. Där uppstår problemet för oss samkönade och ensamstående. De privata klinikerna får enligt lagen inte hjälpa oss som behöver göra IVF, så kallad provrörsbefruktning, med donerade spermier.

Det här drabbar visserligen även ett fåtal olikkönade par, men utvecklingen har gått framåt och de behöver numera sällan donator. Enligt statistik som Socialstyrelsen tagit fram från utländska kliniker är det i praktiken nästan uteslutande samkönade och ensamstående kvinnor som behövt söka vård för IVF utomlands. Danmark är det vanligaste landet och under 2014 handlade det om 791 svenska kvinnor.

På kliniken vi sökte oss till i Danmark är de experter och vana vid distans-IVF. Samtidigt varnade de oss tidigt för brist på gynekologer som samarbetar med dem just i Stockholm. För att slippa flyga till Köpenhamn för ultraljud varannan dag letade vi på egen hand - och det visade sig vara omöjligt att hitta en fast vårdkontakt som tog emot privatbetalande patienter. Jag gick till totalt tre olika gynekologer med varierande erfarenhet. Jag betalade 1500 kronor per besök och en av dem hade inte ens en riktig gynstol. Resultatet blev förödande.

I läkarintyget från den sista svenska gynekologen stod det att jag hade omkring 13 äggblåsor efter hormonstimuleringen. Det är många men fortfarande normalt. Väl på kliniken i Danmark visade det sig handla om 40 stycken, varav flera vätskefyllda cystor. Under det så kallade äggplocket förlorade jag en stor mängd blod - en blödning som sedan fortsatte inne i buken. IVF-behandlingen avbröts omedelbart och jag blev snabbt sämre.

Överstimuleringssyndrom heter sjukdomen. Den räknas i en tregradig skala och kan vara livshotande. Mina äggstockar växte på grund av hormonerna till fyra gånger normal storlek, magen behövde dräneras på flera deciliter blod och det fanns hela tiden risk för livshotande blodproppar. Vid ett tillfälle gjordes en akut operation för att flytta tillbaka organ som vridit sig fel. Under flera veckors tid hade jag en konstant smärta som var värre än något jag tidigare upplevt.

Flera läkare har sagt att det här aldrig hade behövt hända mig. Om jag hade levt ihop med en man hade jag fått göra IVF-behandlingen hemma i Sverige. Då hade specialister kunnat upptäcka överstimuleringen vid kontrollerna och avbryta hormonstimuleringen innan det gått för långt. Visst finns det personer som får komplikationer vid behandling även här i Sverige, men på akuten sa personalen att de flesta som kommer in med svåra överstimuleringssyndrom just är samkönade och ensamstående - vi som tvingas utomlands för IVF. I slutna forum på nätet finns många vittnesmål.

Socialstyrelsen har utrett frågan och kommit med förslag på lagändring om att tillåta privata kliniker att göra IVF med spermiedonation. Sedan februari 2016 ligger frågan hos Socialdepartementet. Drygt ett år har gått. Under tiden tvingas vi samkönade och frivilligt ensamstående kvinnor utomlands för att få vård, och många av oss blir allvarligt sjuka. Hur länge ska vi behöva vänta på en lagändring?