Mejla

Niklas Thor

Vi kämpar alla mot samma sak

Publicerad:
Uppdaterad:

Det krävdes en världsomfattande kris för att vi skulle sluta förlita oss på att staten tar hand om oss i alla lägen och i stället börja hjälpa varandra.

 

Så sitter även jag här nu och skriver om covid-19. Jag lovade mig själv att jag inte skulle göra det, men jag kan inte tänka på något annat just nu.

I början blev jag riktigt nedstämd och väldigt orolig. Orolig är jag fortfarande, framförallt för de ekonomiska konsekvenserna, men jag ser också så mycket positivt som kommer av detta. Med det menar jag inte att marginalisera riskgrupper och de som far illa av viruset.

 

För egen del fick jag ta ut ofrivillig semester (läs: egenträning) sedan den allsvenska starten har skjutits upp till minst juni, så att vi förhoppningsvis kan få spela inför publik. Ett mycket bra beslut, även om det är ett stort antiklimax att ha tränat hårt för att få köra igång nu i april inför publik och ny arena. Men jag förstår också hur lyckligt lottade vi är om det är vårt största problem just nu. Än så länge ser det ut som att vi i laget får behålla våra jobb.

 

Vad är det egentligen som händer, hur allvarligt är det, hur ska man förhålla sig till allt?

Det är stor förvirring just nu bland människor runtomkring mig och jag hade hoppats på lite fler och klarare besked från statsministern i hans tal i söndags.. Det som alltid kommunicerats är att staten tar hand om dig när du blir sjuk, gammal, arbetslös eller vid kriser.

Den svenska lösningen, där svaret på alla frågor ligger hos staten, verkar som bortblåst.

 

Det jag hörde, utan att lägga en värdering i om det var rätt eller fel, var att det är vi människor på individnivå som ska lösa detta.

Det är vi som måste ta ansvar och hjälpa varandra genom den här krisen.

Och på något sätt är det ju detta som livet handlar om; relationer och samverkan.

 

Plötsligt står vi där nakna och det vi har är varandra.

 

Jag ser människor som börjar samarbeta, handlar till äldre i trapphuset och hjälps åt med barnpassning. Jag ser otroligt många som är ute och rör på sig och umgås med sina familjer, och jag kan inte låta bli att tänka hur bra detta är på så många andra plan för vår allmänna hälsa och välmående.

 

Jag tror att det är nyttigt att känna att det finns inte någon annan som tar hand om min granne, mina mor- och farföräldrar eller min familj. Om inte jag, vem?

 

Men jag tror att vi måste fråga oss varför det krävs något som detta för att vi ska släppa det vi håller på med och våra inrutade och upptagna liv för att vi ska ge oss ut i den friska luften? Varför behöver vårt samhälles existens bli hotad för att vi ska tvingas fylla vår vardag med familjehäng, grannsamverkan och relationer?

 

Min förhoppning är att denna svåra tid ska ge oss ett perspektiv på vad som är viktigt och hur sårbara vi faktiskt är om vi inte arbetar tillsammans. Vi kämpar alla mot samma sak, och det skapar en vi-känsla och tillhörighet som jag tror kan få långvarig effekt framöver om vi värdesätter den.

Av: Niklas Thor

Publicerad: