Döttrarnas oro under besöksförbudet

Publicerad:
Uppdaterad:

NYHETER

Petra, 34, och Catarina, 57, har inte träffat en förälder på månader på grund av smittrisken.

Men det är inte covid-19 de är mest oroade över.

– Håller det här i sig i ett år så kommer de dö av saknad och sorg innan de dör av corona, säger Petra.

”Putte är multisjuk, så det här är kanske sista sommaren. Det är jättetufft och frustrerande”, säger Catarina som sitter bredvid dottern Therese som också längtar efter att prata fotboll med sin morfar.
Foto: Adelina Storkaas
”Putte är multisjuk, så det här är kanske sista sommaren. Det är jättetufft och frustrerande”, säger Catarina som sitter bredvid dottern Therese som också längtar efter att prata fotboll med sin morfar.

86-årige Puttes nya start blev inte som dottern Catarina Adelsmark, 57, tänkt sig. Hon hade ordnat ett nytt boende till sin pappa, bara några meter från sin lägenhet i centrala Uppsala. Men två veckor efter flytten införde regeringen besöksförbud på samtliga äldreboenden.

– Vi hade tänkt göra massor av saker när han bara var en gata bort. Sedan sa det bara bang och det blev lockdown, säger Catarina.

Har förändrats under pandemin

Hon har bara sett sin pappa två gånger, i sammanlagt en timme, på det nya boendet på grund av restriktionerna och upplever att han inte längre är sig lik.

– Han är på en låst avdelning för dementa och har blivit väldigt såsig i huvudet sedan vi tappade kontakten i mars. I vanliga fall är han social till tusen och pratglad. Men inte just nu. Den här tiden har förstört mycket. Jag tror inte att han skulle vara så ”off” om den här pandemin inte kommit. Men får vi bara komma dit och allt det här släpper så tror jag att vi kan få tillbaka honom. Bara han inte blir sjuk. Han har mycket kämparglöd.

– Men jag mår skitdåligt av att inte kunna se honom och vad som händer. Jag kan ha munskydd och visir. Vad som helst som krävs, bara jag får träffa min pappa.

Hon önskar att boendet hade plexiglas med hål för händerna så att hon redan nu kunde hålla hans hand tills besöksförbudet lyfts.

Foto: Privat
”Jag hoppas att personalen är bra på det nya stället, men jag har inte hinnit lära känna dem så det känns extra oroligt”, säger Catarina.

Petra Broberg, 34, som inte träffat sin 64-åriga mamma Ingrid sedan januari har en annan önskan.

– Jag skulle önska att de lämnar ut dem, så att man får gå en promenad utan fysisk kontakt. För egentligen skulle det inte vara så annorlunda mot att sitta bakom ett plexiglas, säger hon.

Hennes mamma som har en hjärnskada kan inte heller fokusera på den som sitter bakom plexiglaset, berättar hon.

Foto: Privat
”Mamma kan inte prata själv, men kommunicerar mycket med blickar och skrattar”, säger Petra.

Saknaden och sorgen är påtaglig

Om det hade varit möjligt hade 34-åringen tagit med sig sin mamma hem för att bjuda henne på fika och utmana henne i ett parti kubb.

– För det kan hon. Men hinner det gå ett år innan vi ses så vet jag inte hur mycket sämre hon hunnit bli och om hon kommer komma ihåg mina barn. Hon kan dö när som helst och det känns väldigt sorgligt att hon nu sitter själv sista tiden i sitt liv. Om hon får covid så stryker hon kanske med, men det kan hon även göra vid en vanlig förkylning, så för mig är det alltid en oro. Jag förstår att man vill skydda dem, men om det här håller på i ett år så kommer de dö av saknad och sorg innan de dör av corona. Det är så det känns, för de mår jättedåligt av att vara isolerade. De tappar också så många funktioner så snabbt av att inte röra på sig och träffa folk. Min morfar som är 92 år och som också är isolerad köpte fikabröd varje morgon förut. Nu orkar han inte gå längre på grund av krämpor i benen.

Publicerad:

LÄS VIDARE