Mejla

Joanna Górecka

Den här mellanrättshysterin måste få ett slut

Publicerad:
Uppdaterad:

Den här mellanrättshysterin måste få ett slut

 

Det har skett ett misstag. Jag bläddrar i menyn med svett på överläppen, svärta i blicken och en flammande vrede lite varstans mellan svalg och njure. Av en slump har jag hamnat i den gastronomiska motsvarigheten till skärselden. En ambitiös mellanrättsrestaurang. Igen.

 

De är överallt, det är bara att stryka flagg. Mellanrättskrogarna tycks ha annekterat Uppsalas stadskärna. Den här oroväckande utvecklingen, här i Sveriges kyrkliga och cykelälskande centrum, har pågått i flera år och tycks inte se något slut.

 

Det är alltid samma visa. Du går ut med den blygsamma föresatsen att äta en bit mat – och, innan du vet ordet av är du omringad av pyttesmå tallrikar med oxsvans och, vad vet jag, en skiva bakad fucking vattemelon med ingefärsdressing för någon gudsfrånvänd summa. Därtill i en cool och avslappnad miljö, tyvärr.

 

Så jag tar bladet från min kulinariskt konservativa mun: den här ängsliga och utagerade mellanrättshysterin. Måste. Få. Ett. Stopp.

 

Det är som alltid som på sådana ställen. Egentligen trevliga lokaler, ofta svävande europeiska med ett hjärta någonstans diffust mellan Berlin och Barcelona. Det är rustikt på ett polerat, intvålat sätt, alldeles för genomtänkt och rostigt, och du tvingas alltid, alltid sitta på någon obekväm och trendig blomlåda.

 

Framför ditt ansikte: en servitör som förklarar Konceptet, att du måste äta cirka sjutton rätter för att iallafall ana en flyktig anblick av mättnadens nästipp. Du lyder, såklart. Du är inte snål! Du älskar också livet! Och Barcelona eller Berlin eller nåt! Du tar in många tallrikar. Du arrangerar dina ansiktsdrag. En liten bukett blomkål med lite ärtskott för tvåhundra spänn, det är helt i sin ordning. Inga konstigheter!

 

Det blir såklart genast stökigt på det yteffektiva (trånga) bordet, grejer ramlar av, du måste trycka armbågarna mot revbenen när du skär upp din lilla, lilla blomkål eller lilla, lilla risboll.

 

Varför blev det såhär? Hur blev det såhär? Vem har fått för sig att vi behöver så många val? Jag trodde, i min enfald, att valfriheten var ute. Gång på gång har det bevisats att alla vardagens val gör oss paralyserade, sjuka, ju mer vi har att välja på, desto mer stirrar vi på det som vi har valt bort. Förlustaversion, som det kallas. Allt vi längtar i våra hjärtans hjärta är ansvarsbefrielse. Men istället för att bli efterlängtat omyndigförklarad måste du under ditt restaurangbesök ägna dig åt ÄNNU MER vidlyftigt beslutsfattande.

 

Sen lämnar du ostillad, omättad och fattig, med ryckande ilskna ögonlock. Och när jag säger du menar jag förstås jag. Det är jag som har armbågarna i revbenen, det är mina ögon som spasmar i raseri. Det är jag som har ont i ryggen efter att ha suttit på den dumma blomlådan.

 

Kejsaren är naken. Nej, snälla krögare i Uppsala, vi vill inte mer. Iallafall inte jag. Jag saknar den stora standardtallrikens trygga famn, särskilt i dessa rotlösa tider.

 

Som bäst är de små, små överprisade risbollarna är en karg påminnelse om att du går ur den här transaktionen som förlorare. Som sämst är det en fräck påminnelse om tillvarons hänsynslöshet och att vi alla i slutändan dör alldeles, alldeles ensamma.

 

Jomen, glad sommar.

Av: Joanna Górecka

Publicerad: