Zinat Pirzadeh berättar berörande och genialt

Publicerad 2021-01-01

Zinat Pirzadeh.

Zinat Pirzadehs program inleds lågmält, ja, nästan småpratigt förstrött. Men det är en förrädisk lågmäldhet, för under ytan bubblar här en magma av dramatiska berättelser, redo att välla fram.

Zinat Pirsadeh bär på erfarenheter som ytterst få svenska medborgare delar.

Som tonåring blev hon bortgift av sina föräldrar i Iran och i programmet berättar hon om hur det var att tvingas dela sitt liv med en man hon inte älskade: ”Jag flyttade ur min flickkropp för att överleva”.

Och starkt blir det också när hon berättar om hur hon gömde sig på en handikapptoalett på ett Skellefteå sjukhus tillsammans med sin lilla son, med ett utvisningsbeslut hängande över sig – och hur de hjälptes in i det svenska samhället av ett lärarpar på orten. ”De snällaste människor jag någonsin har träffat”.

Vad innebär det egentligen att vara snäll? Den frågan blir central. Varför står inte snällheten så högt i kurs när man blir vuxen, när det är så viktigt när man är barn?

Berörande berättar hon om en tonårskille hon träffar som studievägledare: En före detta barnsoldat med såriga händer, som hatar händerna så mycket för vad de gjort mot andra att han skrapar dem längs husväggarna tills de blöder.

Zinat Pirzadeh löser det hela med att förklara att efter sju år har de flesta celler i kroppen förnyats – och då har du helt nya, oskyldiga händer, ja, du får till och med tillbaka dina barnhänder, som kan hålla i glasstrutar i stället! Och pojken slutar skada sig själv.

Genialt.

Och för att väga upp historierna om möten med aggressiva rasister – som Zinat i och för sig dompterar med en förlösande oneliner – krigserfarenheter och destruktiva relationer, skjuter Zinat Pirzadeh in en uppiggande livsvisdom från mormor:

”Mitt barnbarn, den dag du vaknar och inte har några problem... då är du nog död!”

Följ ämnen i artikeln