Därför publicerar vi inte namnen på kidnapparna

MARTIN SCHORI: Pressetik kan verka inkonsekvent, men bedöms alltid från fall till fall

Vi får ofta frågor om hur vi resonerar kring namnpubliceringar.

I dag är det många som undrar varför vi namngett två personer som döms till livstid för mord – men inte de som dömdes för en brutal tortyrkidnappning.

Jag kan förstå varför detta väcker frågor – och nedan kan du läsa hur vi tänkte, skriver Aftonbladets stf ansvarige utgivare Martin Schori.

Två män har dömts för bland annat grov våldtäkt, grov misshandel och rån på en kyrkogård i Solna i somras.

Pressetik är inte enkelt, det är inte ens, utifrån sett, konsekvent.

Så här resonerade vi i alla fall i dag:

  • I fallet med Vallentuna fick männen livstids fängelse. Vi har som generell, men inte definitiv, policy att brottslingar som döms till 18 års fängelse och uppåt kan namnges. Allmänintresset är väldigt högt för så pass grova brott. Det övertrumfar publicitetsskadan som orsakas när vi namnger de som gjort sig skyldiga till dem.
  • De som dömdes för dådet på kyrkogården har också gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Avskyvärda. Men det ska väldigt mycket till att vi namnger några som dömts till nio respektive fem och ett halvt års fängelse. Förtroendevalda, höga näringslivstoppar, folk som vi har rätt att utkräva ansvar av, där sänks ribban avsevärt. Men unga personer, som i det här fallet, är vi försiktigare med, rent generellt. Utgångspunkten är anonymitet, som vi ibland gör undantag ifrån.

Det är hela förklaringen, denna gång. Ålder, eventuella barn, möjlighet att rehabiliteras, det är några av faktorerna som spelar in vid en pressetisk bedömning. Hudfärg eller etnicitet, som några påstår, är det däremot inte.

 

Den här hållningen är inte extrem inom svensk press. Jag noterar att samtliga etablerade medier – och även några alternativmedier – har gjort samma bedömning som vi i de här två fallen.

Precis innan jag skriver det här ringde en person och sa att ”allmänheten kräver att få veta namnen på brottslingar”. Det är sant att många gör det, men långt ifrån alla.

Som jag tidigare skrivit här är stödet för en restriktiv pressetik starkt. Endast en femtedel av svenskarna - allmänheten - vill att personer som misstänks för ett så pass grovt brott som mord ska namnges i medier, enligt en färsk undersökning från Medieinstitutet. Siffran har dessutom gått ner de senaste åren.

Vill du veta mer om hur vi tänker kring pressetik? Läs här.