Efter 16 år har mördaren i Linköping fått ett ansikte
Ingen tycks minnas eller ha sett Daniel Nyqvist som nu, efter 16 år, erkänt dubbelmordet
Publicerad 2020-06-10
LINKÖPING. På mordplatsen på Åsgatan brinner några ljus.
Fortfarande lever minnet av dubbelmordet på Mohamed Ammouri, 8, och Anna-Lena Svenson, 56, kvar.
Men bilden av Daniel Nyqvist, 37, som ska ha mördat dem, är suddig.
Hos klasskamraterna har den bleknat och i hyreshuset där han bor tycks ingen ha lagt märke till honom.
Den lilla bakgatan en bit från centrum ligger öde. Det lyser i några fönster och en och annan bil passerar.
Det är lugnt och stillsamt, precis som det var den där morgonen, den 19 oktober 2004.
Den här vägen tog Mohamed Ammouri till skolan varje morgon.
Just den här morgonen hade han försovit sig och var lite sen.
Anna-Lena Svenson, som jobbade som SFI-lärare, bodde i de då nybyggda husen på gatan, och skulle gå till jobbet.
”Känner lättnad”
De kände inte varandra, hon och den lille pojken, kanske hade de aldrig ens sett varandra, men deras öden blev den här morgonen för alltid sammanlänkade.
Av en 21-årig man, som av någon, än så länge, obegriplig anledning besinningslöst högg dem båda till döds med en skranglig butterflykniv.
Mordet på de två chockade inte bara Linköping, utan hela Sverige.
Och än i dag, snart 16 år senare, är det ingen här som glömt.
– Jag hade flyttat hit samma höst, säger Els-Marie Anbäcken.
Hon är på väg hem efter att ha passat barnbarnet och stannar till vid platsen, där en enkel bukett gullvivor och några rosor ligger i gräset, bredvid ljusen.
Här stod hon den där kvällen också, tillsammans med så många andra, som samlats på mordplatsen.
På tisdagsmorgonen, när nyheten kom om att den misstänkte mördaren hade gripits kände hon, som många andra med henne, en sak:
– Lättnad. Jag kände bara lättnad, säger hon.
– Det var så ofattbart, då när det hände – och det känns så skönt att det klaras upp. Det är lättnad, framför allt för de anhöriga, men även för honom. Att leva med en sådan skuld, säger hon.
Ingen minns honom
Trots att polisen tidigt hade mördarens dna hittades han inte. Han fanns inte i några register, har aldrig gripits för något annat brott – och har heller aldrig gripits för något under de år som gått sedan dess.
Då hade han fångats tidigare.
Daniel Nyqvist har redan erkänt morden. Det var det första han gjorde när polisen under tisdagseftermiddagen inledde förhören med honom.
I nästan 16 år har han funnits här, hela tiden, utan att någon ”sett” honom.
När morden begicks bodde han hemma hos sina föräldrar på en mindre ort utanför staden. Han ska samma vår ha tagit studenten, efter att först, direkt efter högstadiet, ha börjat på en gymnasielinje, hoppat av, mönstrat och sedan gått en annan linje, på en annan gymnasieskola.
Men inte många minns honom.
Han tycks inte ha gjort några större avtryck.
Lägenheten avspärrad
Bilden av den gänglige ynglingen längst ut på klassfotot från första året på gymnasiet har bleknat.
Han tycks ha varit en ensling redan då.
Fem år efter mordet, 2009, flyttade han hemifrån, in till staden, till en egen lägenhet på drygt 40 kvadrat i ett av de långa hyreshusen i Johannelund.
Till mordplatsen på Åsgatan är det kring fem kilometer.
Han kunde ha flyttat vart som helst i Sverige, till en annan stad, långt härifrån, men det var här, i samma stad han bosatte sig.
I samma stad som hans mor- och farföräldrar bott, i samma stad där han säger att han den där morgonen dödade Mohamed Ammouri och Anna-Lena Svenson.
Hans dörr på femte våningen är nu förseglad med blåvit polistejp.
Klockan 06.35 på tisdagsmorgonen slog regionala insatsstyrkan till och grep honom hemma i lägenheten.
”Känns jätteobehagligt”
Viktor Ringdahl, 27, bor på samma våningsplan, bara några meter från Daniel Nyqvist.
– Jag märkte inget, jag kanske stod i duschen, säger han.
– Det måste ha gått lugnt till.
Inte har han lagt märke till sin granne heller. Han har inget minne av att ens ha sett honom, fast han förmodligen har det.
Inget bråk, inget busliv, inget oljud.
Ingenting.
Att han de senaste åren bott bredvid en man som nu erkänt att han är en dubbelmördare kom som en chock.
– Det känns olustigt, men skönt att han äntligen blivit gripen, säger Viktor Ringdahl.
En annan kvinna i huset säger samma sak:
– Det känns jätteobehagligt. Man kan ju inte låta bli att fundera. Tänk att han har hållit så låg profil i så många år, säger hon.
Hon har heller aldrig sett honom.
I över tio år har han bott i huset, men ingen har lagt märke till honom, ingen minns honom, ingen tycks ha sett honom.
Inte förrän nu.
Det tog nästan 16 år innan han till slut fick ett ansikte.
Ett ansikte som många nu kommer att minnas.