Så skulle morsan ha sagt

Vi lever i coronans tid.

Några av oss dör också.

 

Ser man sig omkring verkar det som om de flesta redan har gjort det.

Det har blivit så tomt runt omkring.

Så tomt överallt.

Men - är det verkligen krig?

 

Min mor, som på outgrundliga vägar och av outgrundliga skäl rymde hemifrån Boden under andra världskriget, brukade berätta om hur Hitlers V2-raketer slog ner i London.

I hennes närhet. Det hände inte bara en gång. Det hände många gånger.

– Man hörde aldrig hur de kom, raketerna flög fortare än ljudet.

– Plötsligt brakade det bara till och ytterligare ett kvarter var borta. Liksom de som råkade hamna i vägen för raketen.

 

Hon berättade om tegeldammet som satte igen luftvägarna. Hur hon fick treva sig fram i det plötsliga mörkret när det blivit midnatt mitt på dagen. Om hennes ögon som sattes igen av kringvirvlande murbruk. Om hur hon och grannarna som överlevt kravlade omkring bland husresterna.

Om sirenerna som tjöt, om de kvävda ropen på hjälp. Om de döende och de döda som bars bort.

 

Om hur det ringde i öronen.

Ringde?

– Det ringer fortfarande i dem, sa hon.

En av hennes vänner hade fått halva kraniet ersatt av en metallplåt.

– Den andra halvan hade blivit bortskjuten vid slaget om Tobruk. 

– Han hade väl inte alla hästar hemma längre, sa hon.

 

En annan, pilot i RAF, hade fått ena armen avskjuten under Blitzen.

– Han var 21 när det hände. Innan dess hade hans föräldrar strukit med i ett bombanfall. Hans bror klarade sig, fast han dog förstås senare i kriget.

Många av hennes berättelser handlade om just hur vänner fått armar och ben och ögon bortskjutna. Och inte minst om dem som fått förståndet bortskjutet.

– Många var inte kloka, även om de mycket väl kunde ha varit det tidigare.

 

Morsan visste vad hon pratade om, visste hur en riktig kris såg ut. Den 17-åriga skönheten från Boden jobbade nämligen på ett sjukhus, om det är det rätta ordet – det var snarare en trång och överfylld förvaringsplats – dit de som trots allt överlevt fasorna stoppades undan i väntan på bättre tider. Och särskilt mycket bättre blev tiderna ju förstås aldrig. Inte för dom i alla fall.

 

– Vi bet ihop. Men framförallt så höll vi ihop. Vi höll ihop.

 

Döden var hela tiden nära och det fanns ständig, daglig anledning till total panik.

Men, de höll ihop.

 

Nu, så långt senare, verkar världen ha drabbats av den största kris vår civilisation någonsin råkat ut för – nämligen en ny sorts snuva.

Visserligen dog min farmor Kristina i Asiaten (googla!) 1957. Och visserligen förlorade min morfar hela sin första familj i Spanska sjukan (googla!) när den drabbade oss efter första världskriget. Men Coronan tar priset.

Coronan har stängt ner allt.

Men, håller vi ihop?

 

Fråga idioterna på Lutis som fyller kundvagnarna med toapapper – de som nöjda kan sitta på muggen i minst ett år sen coronakrisen dragit vidare och ersatts av något annat.

Fråga dem som snor handspriten på Ackis.

Fråga dem som köper upp all alvedon på apoteken.

Fråga dem som hamstrat all spagetti.

Fråga dem som snott åt ansiktsmaskerna som behövs bättre någon annanstans.

Fråga dem som blir utan febernedsättande, utan toapapper, utan...ja, tänk själv.

Vad skulle morsan ha sagt?

Tyvärr kan jag inte fråga henne längre.

Men, jag vet svaret.

Och det är inte tryckbart.

 

Och apropå medmänniskor så kan jag inte låta bli att delge er  poeten Eriks Lindorms gamla dikt Räddningsbåten som publicerades i tidningen Naggen för en evighet sedan. Den har sannerligen sin giltighet än i dag. Särskilt för hamstrare och små gulaschbaroner in spe. För, frågan är ju om båten verkligen är full?

 

Läs och begrunda:

"Båten är full, vi kunna ej hjälpa,

Relingen ligger vid vattnets rand.

Lyfts du ombord skall båten stjälpa

Och ingen räddas i land.

Därför måste vi lyfta åran,

Din kära hand uti spillror slå.

Det bubblar blodskum i akterfåran

Och över en människa vågorna gå."