Jordens kollaps finns där hela tiden – osynlig

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-27

Joan Didions make dog.

Hon begrep ingenting. I stället intalade hon sig att han skulle återuppstå.

Vi andra väntar på att ett mirakel ska stoppa klimatförändringen.

Följ ämnen
Joan Didion ville inte förstå att maken var död.

Den amerikanska författaren och journalisten Joan Didions liv med maken John Gregory Dunne tog slut den 30 december 2003. En vanlig tisdag.

”John satt och pratade, sen gjorde han inte det längre.”

Ett år efter hans hjärtattack skrev hon boken: ”Ett år av magiskt tänkande”.

Bara några timmar innan maken avled hemma vid middagsbordet hade Joan och John besökt dottern Quintana Roo på sjukhus.

Didion minns hur hon försökte lugna dottern. Att hon sa till den dödssjuka Quintana att ”du kan vara trygg, för jag är här.” Sen skrev hon:

”Jag trodde att vi hade den makten.”

Likadant lever vi. Tror att vi kan skapa vårt liv, bestämma över det. Att vi har makten över jorden, livet och döden.

Då dyker klimathotet upp, när vi sitter vid middagsbordet och läser tidningen.

Ännu en rubrik, ännu en artikel?–?och livet som vi minns det finns inte längre.

Det är då vi börjar tänka magiskt.

Joan Didions magiska tänkande såg ut så här: ”så länge jag söker fakta om hjärtattacken har han inte dött, får jag reda på vad som gick fel kan jag ställa allt till rätta och rädda honom.”

Under tiden sörjde hon. Efter ett år insåg hon att hon var änka, att hon inte kunde väcka maken. Först då kunde hon fortsätta att leva, på riktigt.

I november 2006 sköljde insikten om klimathotet över miljoner svenskar.

Ett år har gått.

Och vårt magiska tänkande fortsätter.

Joan Didion stängde av magin när hon fick obduktionsprotokollet. ”Inte förrän jag hade läst det slutade jag försöka rekonstruera kollisionen, den döda stjärnans kollaps. Kollapsen hade funnits där hela tiden, osynlig, oväntad.”

Precis som jordens kollaps. Ända

sedan industrialiseringen på 1800-talet

har den ryckt närmre.

Ska vi också skapa oss ett nytt liv när vi sörjt färdigt över livsstilen som vi förlorade?

Följ ämnen i artikeln