En hashtag för hösten 2024
En kollega messar och frågar om hon kan sova över i Paris på väg hem till Stockholm. Hon har varit i Mazan i södra Frankrike och bevakat rättegången där 51 män står åtalade för att ha förgripit sig på Gisèle Pelicot.
”Jag behöver tvätta av mig Mazan”, skriver hon och det är inte svårt att förstå.
Bilderna av hur över åttio män – ett trettiotal har inte gått att identifiera, två har släppts i brist på bevis och en är avliden – våldtagit en drogad Gisèle Pelicot på hennes äkta mans initiativ under nio års tid är svåra att göra sig av med.
Att samhället hyser sexuellt perverterade och farliga män vet alla. De heter Josef Fritzl, Kapten Klänning och Nytorgsmannen och är lätta att ta avstånd från. Men att så många män från ett så litet geografiskt område i Frankrike svarat på Dominique Pelicots erbjudande på en sexsajt om att ligga med hans ”sovande” fru och fullföljt det hela när de insett att hon varit medvetslös – hur ska vi förstå det?
De heter Jean-Pierre, Jacques, Mohamed och Philippe. De är mellan 27 och 74 år gamla, de jobbar på lager, som sjuksköterska, flera kör lastbil. De är ett tvärsnitt av den franska befolkningen; en majoritet är vita medelålders män, hälften har familj, ett knappt tiotal är av nordafrikanskt ursprung, en handfull är födda i franska utomeuropeiska territorier. En besökte huset i Mazan sju gånger.
I förhör säger de: ”Jag är ingen våldtäktsman, jag trodde det var en lek”. ”Jag hade samtycke – från hennes man”. ”Jag kände att något var fel, men först efter ett tag”. ”Jag funderade på att polisanmäla, men det rann ut i sanden”.
Den 72-åriga Gisèle Pelicot har själv sagt att hennes liv är förstört för all framtid. Men hon har insisterat på att rättegången ska ske inför öppna dörrar ”för att placera skammen där den hör hemma”. Hon har suttit i rätten och uthärdat filmerna där okända män våldtar henne för att hon anser att världen behöver få veta.
Indignationsvågorna har gått höga i Frankrike under hösten. Mest reaktioner fick tv-programledaren Karim Rissouli när han sa det där som man inte säger ostraffat: ”Jag skäms som man”.
Uttalandet utmynnade i en debatt som landade i den ytterst väntade hashtaggen #inteallamän – Hej 2019, jag har inte saknat dig – och här är vi nu.
Få vill kännas vid pratet om våldtäktskultur, det vill säga ett gemensamt upprätthållande av destruktiva maskulina normer som möjliggör det här beteendet. Jag kan förstå obehaget. För de allra flesta män ter det sig nog också avlägset att ställa upp på ett scenario likt det i Mazan.
Låt oss ändå tala lite om numerären. Hur kan ingen av de mer än åttio män som kom till huset i Mazan ha vänt i dörren och anmält Dominique Pelicot till polisen?
Utanför domstolen har feminister hela hösten hälsat Gisèle Pelicot med banderoller och sånger. Men var är alla de (frans)män som som framhärdar att det förvisso rör sig om groteska brott, men att det inte finns något manligt kollektivt ansvar, ingen gemensam skuld?
Varför är de inte på plats och stöttar den våldtagna Gisèle Pelicot alldeles oavsett?
Känner de ändå … någon sorts skam?
Var är pappafeministerna när man behöver dem?
Inte i svensk media i alla fall. Här råder en slående maskulin omertà. En genomgång av de stora svenska tidningarna – jag undantar gedigen nyhetsrapportering här och kan förstås ha missat någon artikel – visar att omvärldsanalyserna, ledarsidornas nedslag, kolumnerna, krönikorna, de självutlämnande, litterära och resonerande kulturtexterna och - reportagen om fallet Pelicot har skrivits av journalister med en tydlig kromosomgemenskap: Alla är kvinnor.
Först förgriper sig åttio män på en medvetslös kvinna under ett decennium. Ingen slår larm. Sen är det kvinnors ansvar att problematisera det hela i nyhetsflödet.
Jag vet inte om hashtags förändrar världen, men här har vi ändå en för hösten 2024: Inte en enda man.