Rebecca, 23: ”Jag kommer snart att dö, frågan är bara av vad”

Rebecca har små chanser att överleva en vanlig förkylning.
Mot coronaviruset är hon chanslös.
Trots det samlade hon 100 vänner för en avskedsfest.
”Jag ville ha en fest att dö för.”

Det är inte trafiken från E6 som hörs. Inte det eviga ljudet av fart, friktion och luft som pressas undan. Det är mellanrummen av tystnad. En ny gleshet mellan bilarna den här klara kvällen, fredagen den 20 mars 2020. Dånet från en lastbil övergår i ett sus, som till sist dör ut och lämnar efter sig ett ingenting.

Ovant. Nytt.

Några mil söderut, i Stenungsund, pågår det en fest som trotsar den nya ordningen i Sverige och världen. Ett hundratal unga människor fyller restaurangen Harry’s. De flesta gästerna befinner sig i det obekymrade spannet mellan 20 och 25 och de har kommit till nattklubben för att fira livet. Så stod det i vart fall på inbjudningskorten.

Men värdinnan, som den här kvällen för tankarna till en brud i sin vita långklänning, ska snart dö. Hon heter Rebecca Gerholt, är 23 år och en bra bit in i den sista ronden mot cancer. I en tid när vi delas in i frisk eller risk, tillhör hon den senare gruppen. En av de som ska hålla sig borta från oss andra och vi från henne.

– Jag kommer snart att dö, frågan är bara vad som kommer att döda mig.

– Jag har inget immunförsvar alls och skulle troligtvis inte klara en förkylning, mot det där coronaviruset har jag inte en chans.

Det sägs så mycket om viruset. För de flesta av oss är det omöjligt att skilja gissningar från klokskap. Det mesta låter rimligt tills något rimligare sägs. Rebeccas ord är däremot fullständigt orimliga för att komma från en 23-åring. Orimliga, likväl iskallt sanna.

”Rebecca, ditt blodprov visar att du har lågt blodvärde, lågt värde på dina vita blodplättar samt annorlunda vita blodplättar. Du behöver komma in till infektionsavdelningen för att vi skall kunna utreda det här. Det är allvarligt.”

Inte ens ett år har passerat sedan den där kallelsen från vården. Rebecca trodde att det var nattskiftet som slitit ut henne. Tre år på Volvo i Torslanda, hon var så trött att hon kunde sova flera dagar i streck mellan skiften.

– Jag trodde att jag led av sömnbrist och av lågt blodsocker, tömde godisautomaterna på jobbet för att få lite energi.

Blåmärkena var svårare att hitta en förklaring till. En lätt stöt mot armen kunde lämna en mörkblå stämpel i veckor.

– Vi skämtade om det och en kollega tog tag i min arm. Efter några timmar var jag alldeles lila, då förstod jag att någonting var fel.

Den 19 juni 2019 fick allt sin förklaring. Diagnosen löd akut myeloisk leukemi.

– Jag skulle inte säga att jag fick panik. På något sätt var det som jag redan visste, som att kroppen redan hade berättat det för mig.

I sina egna anteckningar skrev Rebecca:
”Jag har funderat länge på om jag ska berätta för min omgivning vad jag går igenom. Jag har funderat länge på om jag ska hålla allting hemligt tills allting är över. Jag är livrädd för att berätta sanningen för när den väl är sagd, kan jag inte ta någonting tillbaka. Allting kommer bli en verklighet. Jag är livrädd att min omgivning aldrig kommer att kolla på mig på samma sätt som tidigare.”

Tiden är ett hav att ösa ur tills den plötsligt är på väg att rinna ut. Vi skulle följa Rebecca under den här våren, hennes sista. När hela världen hålls som gisslan av ett virus, ville vi försöka skildra livet för en av de allra mest utsatta. Men nu har det blivit bråttom med orden. Rebecca blir tröttare för varje dag. Smärtan sköljer med blodet genom kroppen. Hon får palliativ vård i hemmet.

– De lovade mig att jag inte skulle behöva ha ont, men jag har näst intill outhärdligt ont ibland.

Hur länge till? Det vet hon inte.

Hur det känns? Som en gigantisk baksmälla.

– Jag tänker att det känns som en helg när man druckit och festat alldeles för mycket i två dagar, men när du är bakis vet du att det snart är bättre. Jag vet att det bara blir värre.

Berätta om Rebecca före sjukdomen.

– Jag var den som alltid var på. Det var hos mig alla samlades, jag kunde inte tänka mig att missa någonting.

– Det är lätt att säga nu, men jag vet att jag hade lyckats i livet, jag hade blivit lycklig.

Hon som ville hinna med allt, vill nu mest att allt ska lugna ner sig. Hon går en påtvingad och skoningslös genväg mot slutet av sitt liv. Rebecca, 23 år. Innan hon är framme ska hon hinna läsa det här, det har jag lovat.

I en lägenhet på fjärde våningen står en fruktskål och en serveringsvagn. Vagnen är förgylld, eller möjligen mässingsfärgad. Skålen är grå. Båda saknar betydelse i den här texten, men de speglar ett då ett nu.

Serveringsvagnen: Köpt på Rusta för 99 kronor av en ung tjej med yviga drömmar, på tok för stora för lilla Stenungsund. Inte ens i Sverige rymdes de.

Vagnen köptes då när livet var fest, jobb, fest, jobb, fest och det återstod oändligt många somrar. Den är fortfarande full av flaskor. Vodka, vin, champagne.

Skålen: sedan länge tömd på frukt. En pyramid av vita förpackningar sticker upp över kanten. Mediciner som inte kommer stoppa döden.

I ett mejl från hemsjukvården står det:

”Efter samtal med din läkare har ni gemensamt beslutat att inte längre försöka bota din cancer med cellgifter då det är utsiktslöst. Vi siktar istället på att tiden i hemmet ska bli så bra som möjligt.

– Men jag tål inte morfin, jag mår så illa och då finns det inget annat de kan ge mig förutom paracetamol, som inte alls hjälper.

Det var hon själv som kontaktade Aftonbladet i mars. Hon berättade i ett brev om sin cancer och om sin planerade hejdåfest. Istället för att sörja sin snara död ville hon samla alla sina vänner och ”fira livet”.

– Jag vill säga till alla att leva fullt ut när tiden finns, för man vet inget om i morgon.

När Rebecca berättar om året som gått är det en historia med hissnande stup och långa klättringar uppåt om och om igen. Kroppens positiva svar på cellgifter, värden som återgår till normala för att sedan dyka igen.

Ur Rebeccas dagbok:
”Dom har premiärbokat min stamcells­transplantation till vecka 44. Jag hoppas verkligen att transplantationen kommer gå så bra den kan gå samt att jag hinner komma hem till jul och nyår. Det är en utav mina mardrömmar, att spendera juldagarna och nyårsafton på sjukhuset.”

Hon hann hem i god tid före jul med nya friska stamceller från en donator. De skulle bilda friska blodkroppar och tvinga undan cancern för gott.

– Allt såg ut att ha gått bra. Jag räknade med att kunna börja arbeta igen i april och hade börjat träna upp mig fysiskt.

Sen började värdena att sjunka lite i januari. Ett nytt benmärgsprov och:

”Kan du komma in, ta gärna med dig någon.”

– Jag förstod innan läkarna sa något att jag hade fått tillbaka cancer i blodet och jag visste att det var dåliga utsikter.

– Ingen har överlevt ett återfall så snabbt efter transplantationen, om det hade gått ett år hade kroppen haft en chans, men inte nu.

Från sidan ser Rebecca hur den värld hon snart ska lämna håller på att förändras i grunden. Hon försöker att följa med nyheterna, främst via sociala medier, men hon har sin egen strid.
Munnen värker nu. Foten är svullen.

– Tiden må stå stilla för många nu, men världen kommer att reparera sig det är en tidsfråga, kanske blir det bättre.

Tror du på någonting efter döden?

– Jag är inte religöst troende, men jag tror kanske att de som gått bort ändå ser oss och så tror jag på karma, men i så fall måste jag ha varit en jävel i mitt förra liv eftersom jag sitter här nu.

Rebecca skrattar till med läppar som spricker.

Ett kallt vårljus tränger fram mellan husfasaderna och ner på balkongen utanför.
Rebecca har bara nyttjat den två gånger på grund av dess blåsiga sydvästläge. Hon tvivlar på att det blir en tredje, därtill är tiden för knapp och de vindstilla dagarna i Stenungsund för få.

Text: Erik Wiman Foto: Magnus Wennman