Vittnade mot regimen i Kongo – nu får hans familj inte komma hit

”Är rädd att mina döttrar ska bli våldtagna och dödade”

Uppdaterad 2019-06-28 | Publicerad 2019-06-26

Chauförren Kalala upptäckte blodspåren i polischefens bil.

Men idag skulle han hellre sluppit se det han såg.

Då hade han kanske inte behövt sitta ensam någonstans i Sverige och vänta. Och hans barn skulle inte sväva i livsfara i Kongo.

– Jag dör hellre än att de ska lida där, säger han.

I ett förråd ligger kassar med barnskor och ryggsäckar. Kalala fördriver tiden med att samla på sig saker till sin familj. Efter jobbet letar han efter prylar på loppis och antikaffärer i den lilla orten, någonstans i Sverige.

Det blir mycket saker, på tre år.

Så lång tid har det gått sedan han tog avsked av sin fru och sina sex barn. Yngsta var bara två månader när Kalala 2016 som en särskild FN-flykting med ”akut skyddsbehov”, den högsta säkerhetsklassen, sattes på ett plan från Brazzaville i Kongo till Paris, och sedan vidare mot Arlanda. Förmodligen för att aldrig mer komma tillbaka.

På grund av hotbilden mot Kalala berättar vi inte exakt var i Sverige han till slut hamnade. Vi använder bara hans förnamn i denna artikel av säkerhetsskäl.

– De sa det var för farligt för mitt nyfödda barn att följa med på flyget, men de lovade att familjen snart skulle komma efter, säger Kalala.

Nu har han väntat på dem länge. Och han önskar att han aldrig hade sett blodspåren i bilen, den där dagen för snart tio år sedan.

Blev indragen i mordet

Han jobbade då som chaufför åt en högt uppsatt polischef i Kinshasa, och körde mellan fina adresser och älskarinnor. Polisen i Kongo är ökänd som korrupt och brutal.

–Jag visste att polischefen hade mycket pengar. Jag visste mycket, men ville inte veta, säger Kalala.

Mot sin vilja blev han indragen i ett uppmärksammat mord. En junidag 2010 försvann nämligen en av Kongos mest kända människorättsaktivister, Floribert Chebeya, spårlöst.

Några poliser ur en paramilitär styrka skröt samma kväll inför Kalala: de berättade att de varit med och kvävt Chebeya med plastpåsar och tejp.

Såg blodspåren i bilen

– Morgonen efter när jag skulle köra polischefens barn till skolan såg jag blod i bilen. Jag tvättade bort det, men jag visste då att det var sant, att de hade dödat. Jag var så rädd, men jag var tvungen att spela med, trots att jag mådde dåligt, säger Kalala.

När han senare blev kontaktad av personer från FN och en människorättsorganisation, som bad honom berätta vad han visste, ställdes Kalala inför ett svårt val.

Skulle han ställa upp som nyckelvittne i mordrättegången mot polischefen och hans undersåtar, och försätta sig själv och sin familj i livsfara?

Eller skulle han hålla tyst resten av livet?

Kalalas legitimation bevisar att han jobbade åt polischefen som dömdes för mordet.

Gömde sig på bårhuset

Kalala är djupt troende kristen. Han säger att han alltid har velat göra rätt.

– Jag har uppfostrat mina barn så att de aldrig ska se ner på fattiga, och alltid stå upp för sanningen. Jag insåg att jag måste berätta. Polischefen försökte muta mig att hålla tyst och erbjöd mycket pengar, men jag sa nej, säger Kalala.

Kalala säger att han fick ett löfte från FN, om han vittnade. Han och hans familj skulle sättas i säkerhet.

Till och med under processen i militärdomstolen, som bevakades av internationell media, hotades Kalala av polischefen som väste att han skulle skinnflå honom. Soldater på plats visade hotfullt sina vapen. Efteråt fördes Kalala snabbt från rättsalen. Flera olika bilar väntade på honom för att skaka av förföljare. Samtidigt hjälpte Monusco, FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo, hans fru och barn att fly från deras hem.

Hans foto delades ut till militären, vid alla gränser. 

I månader fick Kalala gömma sig i bårhuset på ett sjukhus innan han förklädd till bärare kunde åka över Kongofloden i en liten motorbåt. Men inte heller i Brazzaville, som är tryggare än Kinshasa, kunde FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, garantera hans säkerhet. Risken att han kunde bli angiven, eller kidnappad och dödad var för stor. 

Frun fick fly bakvägen

I dokument från UNHCR som Aftonbladet tagit del av återges Kalalas historia som bedöms som mycket trovärdig och styrkt av information från olika källor. Där står också att Kalalas fall är av ”akut prioritet”, och att han som så fort som möjligt måste föras ut ur landet och sättas i säkerhet. Enligt UNHCR:s rapport utsätts även hans fru och barn för hot och trakasserier och måste få skydd.

Människorättsorganisationen Amnesty skriver i ett brev adresserat UNHCR att Kalala och hans familj är ett speciellt fall med internationellt skyddsbehov, eftersom konglesiska säkerhetstjänsten letar efter dem överallt, och att Kalala därmed riskerar förföljelse och tortyr. Där beskrivs också hur hans fru tagit emot hot och tvingats fly genom bakdörren när en grupp beväpnade män besökt deras hus.

Kalala beviljades för tre år sedan genast kvotflyktingstatus och uppehållstillstånd i Sverige.

Men till familjen säger Migrationsverket nej.

De får inte återförenas med Kalala i Sverige.

Britt-Marie stöttar Kalala i hans kamp, och pratar franska, hans främsta språk förutom kongolesiska språket langala.

Migrationsverket: han tjänar för lite

–De lever gömda nu i Brazzaville, och kan inte gå ut själva utan väktare, barnen har inte gått i skolan på tre år. Jag är rädd att någon vill hämnas på mig. Om de hittar dem kan de våldtas och dödas, säger Kalala.

Han är särskilt orolig för att hans fru och döttrar ska utsättas för det sexuella våld som ofta används som tortyrliknande vapen mot kvinnor i Kongo.

Men Migrationsdomstolen sa nej, när familjen överklagade beslutet. Orsaken: Kalalas bostad var för liten.

Nu har han både ett jobb, på en lokal fabrik, och skaffat en fyrarumslägenhet. Men han skulle behöva tjäna runt 40 000 kronor i månaden för att klara tuffa reglerna Sverige infört för anhöriginvandring. Och Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövning av hans fall.

– Det var som om luften gick ur Kalala, oss alla när vi fick det beskedet. Han hade ju gjort allt Migrationsverket krävde. Ska han aldrig få träffa sin familj igen? Han kan ju inte återvända till Kongo, säger vännen Britt-Marie, en av många i staden som försökt hjälpa Kalala.

Han har fått jobb på en fabrik på orten. I Kongo-Kinshasa jobbade han som chaufför och drev ett eget taxibolag.

Dotterns samtal: ”vi är rädda”

Mitt under intervjun ringer Kalalas mobil. 

Det är hans dotter som ringer via whatsapp med brusig täckning från gömstället i Brazzaville.

– Vi har ont om mat och dåligt med pengar. Sen pappa försvann är vi rädda, han var ju den som kunde skydda oss, säger hon.

Kalala blir ofta upprörd av deras samtal. Han får ångest när han hör hur svårt de har det eller att barnen blivit sjuka, utan att kunna göra någonting. Eftersom hela familjen är i fara kan vi varken publicera deras bilder eller namn.

–Jag mår allt sämre, kan inte sova eller äta bra. Jag vill bara stänga in mig ibland, jag dör hellre själv än ser mina barn lida, säger Kalala.

När han vittnade i mordrättegången blev han hotad, och erbjuden stora summor pengar för att hålla tyst. Men tackade nej.

Polischefen dömdes till fängelse

Tack vare Kalalas modiga vittnesmål dömdes polischefen till 15 års fängelse för mordet på Chebeya, och även på Chebeyas chaufför samt på en polis som råkade bevittna dådet. Information från ytterligare vittnen pekar på att mordet var ett beställningsjobb från regimen och den tidigare auktoritäre presidenten Joseph Kabila.

Men var det värt det? Idag är det som om min egen familj sitter i en fängelsehåla, menar Kalala.

–Jag önskar att jag inte hade sett det jag såg. Om de bad mig, skulle jag inte vittna igen.