Försöker smickra omvärlden – men förtrycket hårdnar

Publicerad 2018-04-28

Nordkorea har inlett en charmoffensiv gentemot omvärlden – men förtrycket av den egna befolkningen visar inga tecken på att avta.

Ledaren Kim Jong-un kräver stenhård disciplin och total underkastelse. I utbyte lovar han att förse medborgarna med allt de behöver, och skydda dem mot alla hot.

Aftonbladet har rest runt i världens mest slutna land för att försöka få en skymt av terrorregimens framtid.

1. Kulten

Läktarna på Kim Il-sung-stadion i Pyongyang är ett gråblått hav. Människornas ansikten liknar lyktor på båtar som lagt sig för ankar tätt tillsammans. På givna kommandon börjar massan skandera en monoton ramsa. Ljudet får den råkalla luften att vibrera.

– Vinn, Korea! Vinn, Korea! Vinn, Korea!

Många i publiken är iklädda gröna polisuniformer. Ännu fler bär blå mössor med glänsande emblem. Enligt vår guide, som vi under hela resan bara kallar herr Ju, är det universitetsstudenter.

Vid första anblicken liknar de jublande åskådarna vilken hejarklack som helst. Men det syns ingen glädje i ansiktena på läktaren. Ramsorna ter sig ihåliga. Allt framstår som en föreställning, med skådespelare som egentligen vill vara någon annanstans. Herr Ju intygar dock att alla har ett brinnande intresse för maratonloppet de ska bevittna.

– De gillar att hurra och heja, särskilt på människorna som kommit hit från andra länder. Det är en tradition i vårt land, vi välkomnar alltid utländska besökare, säger han.

Den inställningen delas av 33-åriga Kyong Sun. Hon står utanför arenan i en mörkblå jacka, och ser ut att frysa.

– Alla utlänningar borde komma hit och se vilket paradis vårt folk har skapat, anförda av de stora ledarna, säger hon.

Aftonbladets utsända har rest runt i Nordkorea i en dryg vecka. Vi har följt ett intensivt schema, utformat av de statliga guiderna som bevakar varje steg vi tar. De har total kontroll över vad vi får se, och vilka vi får prata med. Guiderna överser och tolkar alla intervjuer som vi tillåts genomföra.

Kort efter att vi landat på flygplatsen strax utanför huvudstaden får vi skriva under ett intyg, där vi lovar att inte förolämpa landets ledare Kim Jong-un. Bryter vi mot detta riskerar vi att bestraffas i enlighet med lagen i Demokratiska Folkrepubliken Korea, heter det i dokumentet.

Guiderna delar också ut blåa armbindlar som visar att vi är journalister. Vi får veta att vi alltid måste ha dem på oss, och vi uppmanas att hålla reda på dem noga.

– Tappar ni de här blir det böter på 100 000 euro.

Kanske är det menat som ett skämt, men undertonen gör att skrattet fastnar i halsen.

Folkets totala lojalitet och innerliga dyrkan av ledarna är centrala delar av budskapet som de statliga guiderna vill förmedla. Ibland känns det som att Kim Il-sung, landets grundare och ”evige president” följer varje steg vi tar. Tillsammans med sin son står han staty på flera av platserna som vi besöker, och de blickar ner på oss från ett oräkneligt antal propagandamålningar.

Jag tänker att det måste kännas likadant för människorna som bor i Nordkorea, med den skillnaden att vi upplever ledarnas ständigt närvarande ögon under tio dagar – medan de lever med dem ständigt och jämt. De behöver inte ens se ett monument eller en tavla, eftersom de allra flesta bär Kim Il-sungs och Kim Jong-ils porträtt på en pin på bröstet.

En rad människorättsorganisationer har slagit fast att den nordkoreanska regimens förtryck hör till de hårdaste i världen. Men det får vi naturligtvis inte se något av under vår resa. Ingen tar oss till fånglägren där människor torteras, avrättas offentligt eller tvingas att arbeta tills de dör.

Vi får inte möta någon som bedöms ha en sviktande lojalitet till ledningen, och därför utsätts för en allomfattande diskriminering. Ingen som vi tillåts träffa vittnar om att familjemedlemmar, släktingar eller vänner försvunnit under mycket oklara omständigheter.

Men vi lyckas här och där få syn på sprickor i den perfekta fasad som staten vill visa upp. Det sker dock aldrig i samtal med invånarna i diktaturen. Där återkommer bara samma budskap om att tillvaron är perfekt, ledarna är ofelbara och att utlänningar skulle inse allt detta bara de kom hit med öppna ögon.

Utanför Kim Il-sung-stadion funderar Kyong Sun ett slag, sedan beskriver hon livet i Nordkorea så här:

– Vi har gratis utbildning och gratis sjukvård. Allt är gratis här, och det koreanska folket är mästare på vad vi än gör.

Det har blivit eftermiddag när den sista löparen lunkar i mål. Med ens väller publiken ut ur arenan. Men till skillnad från hur supportrar brukar bete sig är det ingen som stimmar och tjoar på vägen ut. Åskådarna i Pyongyang går tillbaka till sina liv i tystnad. Tjänstgöringen på läktarna är slut, för den här gången.


2. Ärkefienden

September 2017. Det amerikanska befälet har smala solglasögon och ett bistert ansiktsuttryck. När han vankar fram och tillbaka framför de blå FN-byggnaderna vid det som brukar kallas för världens farligaste gräns kommer förmaningarna tätt.

– Om de gör någonting för att provocera, så svara inte på det. Men ni får gärna fotografera, för de tar bilder på oss, säger han om gränsbevakningarna på andra sidan.

För bara en vecka sedan genomförde Nordkorea den sjätte kärnvapensprängningen. Spänningen på den koreanska halvön är nu högre än på mycket länge. Från omvärlden duggar fördömandena tätt. När USA:s president Donald Trump för första gången talar i FN-högkvarteret i New York senare samma månad är tongångarna krigiska.

– ”Rocket man” är ute på ett självmordsuppdrag, både för honom själv och för hans regim. Om USA hotas har vi inget annat val än att fullständigt förgöra Nordkorea.

Svaret från Kim Jong-un kommer några dagar senare, i ett tv-sänt framträdande. Där beskriver den nordkoreanska ledaren Trump som en mentalt störd person som är oförmögen att leda USA.

– Jag ska tämja honom med eld, säger Kim i talet.

April, 2018. Det står tre bord i en hangarliknande byggnad på den nordkoreanska sidan av gränslinjen. Skarpt solljus strålar in genom de stora fönstren. För 65 år sedan satt den amerikanska generalen William Harrison vid ett av borden och skrev under avtalet om vapenstillestånd mellan de FN-ledda styrkorna och den nordkoreanska armén. Några meter bort gjorde general Nam Il samma sak.

Fördragen ligger kvar. Alldeles intill de ganska tjocka luntorna med slitna, röda omslag står två små flaggor, som markerar vilken sida som satt var. General Harrison slog sig ner vid en FN-flagga, vars blåa färg blekts med tiden.

Hyong Nuyong Jin, överstelöjtnant vid Nordkoreas gränsbevakning, fnyser när han berättar.

– De vågade inte ens ha med sig sin egen flagga. USA försökte dölja sin förlust, för de skämdes så, säger han.

I en liten souvenirbutik några hundra meter bort säljs planscher och vykort som alla har samma tema: De nordkoreanska styrkornas överlägsenhet gentemot de amerikanska ynkryggarna. På en affisch slungas ett helt knippe missiler mot Vita huset. Ett kort föreställer en krackelerad Frihetsgudinna. Ett annat visar hur soldater genomborras av en bajonett.

Den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea är bara fyra kilometer bred. Men efter att ha besökt båda sidorna känns det som att avståndet mellan de två länderna är oändligt. I syd beskrivs gränsen som platsen där den fria världen tar slut. I Nordkorea utmålas grannlandet som en knähund till väst som böjt sig för marknadskrafterna och förlorat all heder.

Alla nordkoreaner får från första stund veta att det är USA som bär skulden för ett krig som ledde till att över en miljon människor dog.

Men när överstelöjtnant Hyong Nuyong Jin pratar om de amerikanska soldaterna är det inga monster han beskriver.

– Jag har träffat många från USA, och inte alla är dåliga människor. En del har faktiskt sagt att de vill bli vänner med mig. Då har jag svarat att om de visar att de älskar fred och respekterar Korea så kan vi bli kompisar.

Efter en stund blir det tydligt att Nuyong Jin är nyfiken på landet som i årtionden varit Nordkoreas värsta fiende.

– Någon gång skulle jag vilja åka till Amerika, säger han.

– Jag vill se landet som orsakat så mycket lidande och sorg för det koreanska folket. Jag vill se hur de har det, och hur de tänker.

Den som reser runt i Nordkorea blir ideligen påmind om kriget. I huvudstaden Pyongyang syns målningar och statyer med hjältemodiga soldater överallt. Den största samlingen av artefakter fins på krigsmuseet, som ligger mitt i stadens centrum.

Till höger innanför entrén radas amerikanska krigsbyten upp. Här finns raketgevär, stridsvagnar med skotthål i och nerskjutna flygplan. Det liknar ett slagfält.

Vid ett helt demolerat Cessna-plan finns ett fotografi av piloten. Han sitter i cockpit, och har ett skotthål i bakhuvudet.

En annan bild visar två amerikanska helikopterpiloter med händerna uppsträckta.

Guiden Choe Un Jong är påtagligt stolt när hon berättar om föremålen.

– De visar på våra soldaters mod och tapperhet, säger hon.

Men precis som överstelöjtnanten vid gränsen blir Choe Un Jongs ton ganska snabbt försonlig.

– Om fler amerikaner kunde komma hit skulle de kanske se vad deras armé har gjort och känna sig ledsna över det. Då kanske relationerna mellan våra länder kan bli bättre.

– Alla människor vill ha fred och ett tryggt liv. Jag hoppas att det blir verklighet.

Om det var fredslängtan som fick Kim Jong-un att bjuda in Donald Trump till ett möte är svårt att veta. Men i mars kom en utsträckt hand från den nordkoreanska ledaren, via en delegation från Sydkorea på besök i Washington. Trump chockade en hel värld genom att tacka ja på stående fot.

Under påsken reste CIA-chefen Mike Pompeo, som utnämnts till utrikesminister, i största hemlighet till Pyongyang. Där diskuterade han det kommande toppmötet med Kim Jong-un.

Vid en pressträff med Japans premiärminister Shinzo Abe på semesteranläggningen Mar-a-Lago kommenterade Trump överläggningarna.

– Jag tror verkligen att många vill väl. Vi får se vad som händer, som jag alltid säger. För det är slutresultatet som räknas.

Nordkoreas förändrade attityd kan vara ett tecken på att sanktionerna börjar få kännbara effekter i landet. I utbyte mot militära eftergifter hoppas Kim slippa en del av begränsningarna i handeln med omvärlden.

Men här är regimen ute på en känslig balansgång. Redan 2010 noterade författaren Eui-Gak Hwang att ökad öppenhet kan få förödande konsekvenser för Nordkoreas toppskikt.

”Folket kan komma att inse att de har blivit lurade av Kim-familjen i mer än ett halvt århundrade. Då skulle de börja ifrågasätta regimens legitimitet på allvar”, skriver han i boken ”The Search for a Unified Korea”.


3. Marknaden

På håll ser Pyongyang ut som en helt vanlig storstad. Höghus och lyftkranar sträcker sig mot himlen. Rök bolmar från en fabrik. På kvällen är det inte alls så nersläckt i fönstren som myterna om landet gör gällande.

Det är först på närmare håll som det blir uppenbart att den nordkoreanska huvudstaden inte liknar någon annan i världen.

Här finns inga trafikstockningar, även om antalet bilar blivit fler på senare år. Här finns heller ingen reklam.

Det första som brukar slå en besökare är dock den totala frånvaron av skräp.

– Det är alldeles för rent. Det känns helt onaturligt, säger den 28-åriga Stockholmaren Simon Gyllenhammar, som turistar i Nordkorea.

Simon Gyllenhammar.

Men något som faktiskt finns i Pyongyang är restauranger, pubar – och butiker. På flera platser i staden står små bodar där det går att köpa snacks, dricka och cigaretter. Stora varuhus är en betydligt mer ovanlig syn, men även de existerar. 2017 besökte Ruediger Frank, professor i östasiatisk ekonomi och samhällsliv vid Wiens universitet, shoppingcentret Kwangbok. Det är en tre våningar hög byggnad, där nordkoreaner kan köpa såväl livsmedel och hemelektronik som skor och kläder.

”En tydlig förändring från en socialistisk konsumentkultur är tillgängligheten på alternativa, konkurrerande produkter”, skriver Frank i en text på forskningsprojektet 38norths sajt.

”I stället för att bara köpa tandkräm kan nordkoreanska konsumenter nu välja mellan en rad olika lokalt tillverkade produkter. Minst tio olika sorters tandkräm är till salu på Kwangbok”.

Officiellt råder en strikt planekonomi i Nordkorea. Regimen distribuerar fortfarande matransoner, men det var länge sedan de räckte till hela befolkningen. Privat handel har förekommit ända sedan den stora svälten i början av 1990-talet. Under Kim Jong-un har det marknadsekonomiska inslaget växt i betydelse.

Guiderna som leder Aftonbladets besök i landet uppger att butikerna delas upp efter betalningsmedel. I den första kategorin används statliga kuponger, som delas ut som en del av lönen. I den andra köps produkter med den lokala valutan, nordkoreanska won. I den sista butiksgruppen, som är den enda som utlänningar har tillgång till, accepteras internationella valutor.

Men det är inte bara i de stora städerna som handel förekommer. På senare år har marknader etablerats runtom i landet, enligt bedömare kan de räknas i hundratal.

Den bilden bekräftas av svensken Sven Thelin, som har bott i Nordkorea i två år. Han är vice landschef för FN:s livsmedelsprogram, och reser ofta runt på den nordkoreanska landsbygden.

– Vi har ingen klar bild över hur omfattande den privata handeln är, men man ser fler och fler marknader i Pyongyang och på andra platser, säger han.

Vid sidan av mat och andra dagligvaror byter också förbjudna produkter, som filmer från väst, ägare på marknaderna. De har också blivit mötesplatser där människor skvallrar och utbyter information, något som regimen försöker motarbeta.

Klockan börjar närma sig lunchtid och dragningen på den statliga forskningsakademin i Pyongsong, några mil från huvudstaden, är slut. Den seniora forskaren Kim Yu-song har gjort precis vad som förväntas av honom. Han har redogjort för överlägsenheten hos de vindkraftsturbiner, vattenpumpar och vad det nu må vara som landets egna ingenjörer tagit fram.

– Kim Jong-un har tackat oss särskilt för den typen av lokalt utvecklingsarbete.

Precis när vi gör oss redo för att lämna lokalen ber Kim Kyong-min, chef för akademins byrå för internationellt forskningssamarbete, om vår uppmärksamhet. Sedan levererar han ett budskap som går på tvärs med grundaren Kim Il-sungs jucheideologi, där nationell självtillräcklighet är helt centralt.

– Vi behöver öka tillväxten, och för det ska vi etablera speciella zoner där viss marknadsekonomi ska tillåtas, men vi vet inte så mycket om det. Vi vill gärna ha hit utländska experter som kan hålla i workshops, säger han.

– Dessutom vill vi gärna ha kontakt med affärsmän eller investerare som vill satsa pengar i vårt land. Det är bara att skicka mig ett mejl.

Kyong-min betonar att de uppluckrade reglerna endast ska gälla inom de särskilda områdena. Utanför dem ska ingenting förändras. Hur regimen ska förhindra att västerländska influenser sipprar ut i samhället är det dock ingen som talar om.


4. Vardagen

Det är först när Jong Chol ser upp mot väggen som någonting glimmar till i hans ögon. Där hänger en tavla med fotografier på hans fru och deras två söner. Pojkarna är klädda i soldatuniform, och har färgglada band kring halsen. Det ser ut som om de har fått en utmärkelse.

– Den äldsta är klar med sin militärtjänstgöring nu, så han ska komma hit för att hjälpa till med lantbruket.

Jong sitter på golvet och har en trötthet över sig som gör att han ser betydligt äldre ut än sina 59 år. Bakom honom står tv:n på. Nyhetsuppläsaren berättar om det förestående mötet mellan Kim Jong-un och Sydkoreas president Moon Jae-in. Men Jong Chol verkar inte bry sig nämnvärt om den historiska sammankomsten. Han ser ner i sina händer. De är grova, märkta av hårt arbete.

Jag får känslan av att det inte är första gången som Jong har västerlänningar på besök i sitt vardagsrum. Men han verkar hoppas att det blir den sista.

– Vi har ett lyckligt liv här. Vi får all utrustning och allt vi behöver från staten. Huset renoverades 2015. Det är vi väldigt tacksamma för, säger 59-åringen, med en röst som tappat lusten.

Huset som Jong Chol bor i är byggt av sten och har solceller på taket. I trädgården har familjen en egen odlingslott. Byggnaden ligger vid en prydlig väg, som sammanbinder ett stort antal identiska stugor.

Totalt uppges byn, som ligger en bit utanför Pyongyang, ha omkring 3 000 invånare. De bedriver ett kollektivt jordbruk, som framförallt är inriktat på grönsaksodling.

När Aftonbladet är på besök ger samhället ett ödsligt intryck. Vi tas till ett växthus som är fullt av tomatplantor men tomt på människor.

– Det pågår en samling just nu, alla är där, mumlar någon guide.

Sedan försvinner en annan bort för att kort därefter komma tillbaka med en kvinna i släptåg. Hon ställer sig i det gröna och inspekterar plantorna.

Men Jong Choi håller sig borta från odlingarna. Han är mekaniker, och ansvarar för att reparera traktorer. Med sin trötta stämma förklarar han att alla i byn arbetar åtta timmar om dagen. Det är nämligen vad som slås fast i den ”socialistiska arbetslagen”.

– Jag brukar vakna vid 07, och börja jobba vid 08. Sedan arbetar jag fram till klockan 12, då det är två timmars lunchpaus. Sedan jobbar jag fyra timmar till.

När dagsverket är över tycker Jong om att spela schack med grannarna och titta på tv.

– Klockan 17 och 20 på kvällarna visas nyhetssändningar i vårt land. De brukar jag följa, säger han.

När samtalet kommer in på framtiden nämner Jong Choi sina söner på nytt. Återigen är det som att livet återvänder lite grann.

– Jordbruket är den mest grundläggande och den viktigaste näringen som finns. Tillsammans ska vi arbeta hårt för att göra det bästa av förutsättningarna vi har här.

I Jongs hemby är allt rent, välordnat och grönskande. Solpanelerna verkar faktiskt vara inkopplade. Växthusen liknar de som finns på svenska gårdar.

Men när vi rör oss en bit därifrån är det som att vi kastas 100 år tillbaka i tiden. De oändliga jordbruksmarkerna skiftar i brunt och gult. Överallt syns hukade människor som går fram och tillbaka med hackor eller spadar i händerna. Ibland skymtar vagnar som dras av oxar. Moderna maskiner är så gott som helt frånvarande. Kontrasterna är så slående att det blir surrealistiskt.

Vi tillåts dock inte prata med bönderna på jättefälten. Inte heller får vi stanna för att ta bilder, trots att vi frågar guiderna flera gånger.

– Nej, det går inte att stanna här, är det ständiga svaret.

– Kanske har vi tid att göra det i morgon.

Men den morgondagen kommer aldrig under vårt besök i landet.

Pyongyang är Nordkoreas skyltfönster. Här tillåts ingenting som avviker mot idealbilden som regimen vill visa upp. Propagandamusik hörs nästan överallt. Gatorna är kliniskt rena och människorna som rör sig på trottoarerna är propra på ett sätt som känns onaturligt. De är dessutom noga utvalda, för ingen får bo i huvudstaden utan särskilt tillstånd.

Ändå är vår kontakt med människorna mycket begränsad även här. När vi tillåts prata med någon blir samtalet kort, och alltid under överinseende av en statlig guide.

Vi blir hänvisade till att gissa vad som egentligen rör sig i människornas huvuden, vad de skulle säga om de kunde tala fritt och inte riskerade att bestraffas för uttalanden som ledaren inte gillar.

De ihärdiga människorna som lagar hål i gatorna, rensar rabatter eller bättrar på färgen på fasader skulle kanske berätta hur långtråkigt arbetet är, och hur gärna de skulle göra något annat. Men de gör de inte. De är bara tysta. Vi hänvisas till en av guiderna, herr Kim.

– De är en social aktivitet som de ägnar sig åt helt frivilligt. De vill göra en insats för samhället. Det är inte organiserat på något särskilt sätt.

Eftersom Aftonbladets besök i Nordkorea sammanfaller med Pyongyang maraton präglas vårt schema av sport. Det blir tydligt att regimen gärna vill lyfta fram idrottsliga prestationer och stjärnor som sliter för att göra folket glada.

Men jag tänker att även de största profilerna nog skulle vilja säga andra saker, om de kunde.

20-åriga Choe Hyon Ha, medlem av Nordkoreas pingislandslag som tränar frenetiskt i en jättelik hall, skulle kanske berätta att hon har prestationsångest eller att hon drömmer om att flytta utomlands. Men i stället säger hon:

– Jag tycker mycket om bordtennis. Det är väldigt intressant.

– På min fritid tycker jag om att titta på pingisvideor, eller spela pingis med mina vänner.

Vi får inte heller besöka människors hem, förutom de som guiderna väljer ut. Ett sådant tillhör Rim Jong-sim, tvåfaldig OS-guldmedaljör och en av Nordkoreas största idrottsstjärnor. Hon bor tillsammans med sin man och mamma en fyrarumslägenhet i centrala Pyongyang. En stor matta ligger på golvet i vardagsrummet. Tv:n visar tyngdlyftningsfinalen i Rio de Janeiro 2016. Medaljen som Rim vann då hänger bredvid skärmen, tillsammans med en mängd andra. Väggarna pryds av diplom och fotografier. Flera av bilderna är från 25-åringens möten med Kim Jong-un.

– Jag har en så stark vilja att göra vår ledare och vårt folk glada, säger Rim.

Hon fick lägenheten av staten efter det första OS-guldet, i London 2012.

– Jag gjorde bara min plikt som idrottare. Nu måste jag återgälda kärleken som mitt land har visat mig genom att vinna fler medaljer.

Sportsliga framgångar är en väg till status och privilegier i det nordkoreanska samhället, som präglas av stenhårda strukturer och institutionaliserad diskriminering. Grunden i detta system är en sociopolitisk klassindelning – songbun – som rankar människor utifrån den lojalitet som familjen visar ledarna.

Historiskt har människors songbun varit helt avgörande för var folk fått bosätta sig, vilka skolor de kunnat gå på och vilka yrken de tilldelats. De mest regimtrogna, som kallas för kärnan, kan få fina lägenheter i Pyongyang. De som stämplats som regimkritiska tvingas iväg till avlägsna och karga landsändar.

På senare tid har dock marknadskrafterna trängt sig in även i songbun-systemet. Människor med pengar kan nu muta sig uppåt i hierarkin. Kvar blir, som så ofta, de som inget har.

”Stora delar av befolkningen som varken har resurser eller en bra songbun blir ännu mera marginaliserade och utsätts för mer långtgående diskriminering, eftersom grundläggande samhällsfunktioner har kollapsat eller kräver betalning”, skriver FN:s särskilda kommission för mänskliga rättigheter i Nordkorea i en rapport från 2014.

Men det är naturligtvis inte så som vår guide Kim beskriver situationen. Han pratar i stället om att alla har någonstans att bo och att ingen betalar hyra. När det gäller yrkesval är det fallenheten som avgör, enligt honom.

– Det beror på vad man vill, och vad man har talang för. Alla kan välja tre yrken, och sedan bestämmer staten vad som passar bäst. Den som inte vet något om elektricitet kan ju knappast bli elektriker.

– Det fungerar väldigt bra. Vi har ingen arbetslöshet i vårt land.

Inte mycket tyder på att Nordkoreas ökade öppenhet mot omvärlden haft någon genklang i regimens behandling av den egen befolkningen. Enligt internationella experter har förtrycket snarare hårdnat.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppger att restriktionerna för resor inom landet har blivit strängare, och att straffen för otillåtna gränspassager till Kina har skärpts. Detta samtidigt som den totala lydnaden upprätthålls genom avrättningar, bortföranden och grundlösa fängelsestraff. Amnesty uppskattar att uppemot 120 000 människor hålls i politiska fångläger.

Allt detta passerar genom huvudet när guiden Kim frågar mig:

– Vad tycker du är den största skillnaden mellan Nordkorea och Sverige?

Jag tänker på demokratin, de fria valen, yttrandefriheten, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Men det känns inte som att något av det kommer att leda till en konstruktiv diskussion. Jag söker mig i stället till folksjälen.

– Klagandet, säger jag. Vi har det väldigt bra i Sverige, men ändå klagar folk hela tiden. Här har jag inte hört någon klaga på något.

Kim ler.

– Det finns inget att klaga på. Vi har jobb, bostäder och vi betalar ingen skatt. Vi saknar inget.


5. Fasaden

Guiden Ko Un Suk bubblar av entusiasm.

– Kim Jong-un förklarade att en laserskärare är mycket mer exakt än vad människor kan vara, så då beslutade han att vi skulle använda sådana. Se bara, så rakt det blir!

Vid maskinen en bit bort i den ganska ödsliga lokalen står fem personer i gråblåa uniformer. En av dem styr apparaten som delar ett gummistycke i smala remsor. Två andra hjälps åt att mata fram det elastiska materialet. De sista två står bredvid och ser överblivna ut.

Gummit är färdigskuret på några minuter. Mannen som verkar vara maskinansvarig rullar ihop sladden. En kvinna snurrar ihop remsorna, och säger något till de andra. När även det momentet är klart blir arbetarna stående med blickarna tomt riktade framför sig. Som skådespelare utan vare sig manus eller regi.

Guiden manar på oss, plötsligt blir det bråttom att komma vidare.

Vi befinner oss på en fabrik där det tillverkas väskor. Besöket här inleddes med att Ko Un Suk visade upp ett stort antal ryggsäcksmodeller. Mer exakt visade det sig vara 191 stycken, alla designade av Kim Jong-un.

– Tack vare ledarens expertråd kunde vi ta fram alla varianter på bara 20 dagar.

Ko Un Suk pekar på en gulrosa barnryggsäck med en mjukiskanin på, och ler lite grann.

– Kim Jong-un blev väldigt nöjd med just den här designen. Han sa att han kanske skulle köpa en till sig själv.

En känsla av absurditet sköljer över mig. Den återkommer gång på gång under vår resa i Nordkorea. Den gör sig påmind när vi tas till ett av landets lyxigaste hotell som ligger i en vidunderligt vacker bergstrakt – och är helt öde. Den blir tydlig när vi besöker ett badhus och får veta att alla nordkoreaner är välkomna dit, fast egentligen gör det astronomiska biljettpriset att badet är reserverat för eliten. Den kommer när vi ser en sång- och dansföreställning med barn som drillats i månader och inte gör ett enda misstag.

Vi hålls alltid på armlängds avstånd från verkligheten.

Vid några tillfällen kan vi ändå ana något som i alla fall känns äkta. Ett sådant ögonblick kommer när Kyong Sun, kvinnan i blå jacka utanför Kim Il-sung-stadion, får frågan om det kommande mötet mellan Kim Jong-un och Donald Trump. Hon flackar med blicken, ler lite osäkert. Sedan bryter den statliga guiden in:

– Inga politiska frågor, fräser han.

Först förstår jag inte varför ämnet skulle vara så känsligt. Några dagar senare blir det dock uppenbart att frågan öppnade en spricka i den fasad som regimen är så noga med att upprätthålla. Det är nämligen först då som den statliga nyhetsbyrån KCNA kablar ut nyheten om det kommande mötet. Fram till dess har det inte existerat i den nordkoreanska universumet, trots att planerna varit kända i veckor i resten av världen.

Kim Jong-uns terrorvälde utmanas nu från flera olika håll. Befolkningens lojalitet prövas när de inte längre kan förlita sig på staten för att få mat och andra förnödenheter. Samtidigt kommer även den mest försiktiga marknadsliberalisering obönhörligen leda till att inflödet av influenser från väst ökar. Denna utveckling kan förstärkas av den nya öppenheten som regimens toppskikt visar mot omvärlden.

De flesta internationella experter är överens om att det bara är en tidsfråga innan Kims förtryckarregim börjar krackelera på allvar. Gällande när det kommer att ske – och på vilket sätt – är dock förutsägelserna spretiga.

En dramatisk prognos kommer från författaren Robert Kaplan och Abraham M. Denmark, chef för Asienprogrammet vid amerikanska Kissingerinstitutet.

”Ju mer förtryckande och artificiellt upprätthållen en regim är, desto mer plötslig och snabb kommer kollapsen bli”, skriver de i en analys.

Duon fortsätter, i en prosa vars krasshet blir isande:

”En lärdom från tidigare regimkollapser är att ju värre förtrycket varit – desto djupare blir mardrömmen vid befrielsen”.

Aftonbladets Gustaf Tronarp och Jerker Ivarsson på plats i Pyongyang.

Här berättar Aftonbladets reporter om sin resa till diktaturen: