Emma Eliasson: Jag är den jag vill va
Redan som 17-åring fick hockeystjärnan Emma Eliasson sitt porträtt uppsatt i Lombiahallens hall of fame bredvid andra storheter från Kiruna, som Börje Salming och Tord Lundström.
Rätt snart såg hon hur bilden grisades ner med spottloskor och snusprillor. Efter ett tag ställdes den undan.
Du ska inte tro att du är något – och tjejer ska verkligen inte tro att de kan spela hockey. Jante i kvadrat.
Jag läste om eländet när det var en nyhet men det berör än mer nu när Emma Eliasson berättar i sitt ”Sommar i P1”
Hon har den för en elitidrottare synnerligen trista erfarenheten att bli riktigt känd först när hon utsågs till syndabock och petades ur landslaget. Bakgrunden var ett brev hon och 13 lagkamrater skrev till hockeyförbundet där de bad om ett möte för att diskutera samarbetet med coachen Leif Boork och hur de skulle kunna bli bättre. Det blev inget möte och landslaget halkar fortfarande omkring på samma nivå.
Hon ägnar en stor del av programmet åt att polemisera med Boork och andra som anser att kvinnliga hockeyspelare inte ger hundra procent som grabbarna och mest gnäller om ersättningar.
Det hade kunnat bli just gnälligt men Eliasson är arg men saklig. Beskrivningen av ett ekorrhjul med heltidsjobb, träningar och matcher är den stora behållningen. Vardagslunk kan vara lika intressant som det exceptionella.
Själva konflikten är också viktig men tröttsamt bekant. Ett slags moment 22 där idrottsetablissemanget hävdar att om damerna bara presterar i nivå med herrarna och lockar lika mycket publik så kommer kosingen att trilla in.
Men när en stjärna som Eliasson kvitterade ut femtusen i månaden före skatt från klubblaget och andra får nöja sig med två par skridskor och några klubbor per säsong krävs heltidsjobb vid sidan om. Vilket förstås går ut över satsningen på sporten.
Som Emma Eliasson säger: ”Att ha ambitioner kommer alltid att stå i relation till att betala räkningarna.”