Andrées Polarexpedition blir pjäs på Uppsala stadsteater
Uppdaterad 2021-03-01 | Publicerad 2021-02-28
Tre unga män som far mot Nordpolen i luftballong, utrustade med sidenkravatter, champagne och drömmar om ära. Andréexpeditionen, som ägde rum 1897, har länge fascinerat människor.
I kammardramat De förlorade hjältarnas land, som ska ha premiär på Uppsala stadsteater till våren, nystar manusförfattaren och regissören Jonas Österberg Nilsson i hur de tre männen hanterade sitt öde efter kraschlandningen på Vitön.
– Det finns en slags fantastisk klaustrofobi i den här berättelsen, säger han.
Salomon A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg skulle bli nationalhjältar genom att vara först med att nå Nordpolen via vätgasballong, 1897. Efter bara två dagar kraschlandade luftballongen Örnen och männen blev strandade i ett arktiskt landskap, utan möjlighet att kontakta omvärlden. Deras kroppar hittades först 1930, 33 år senare.
Vad rörde sig i männens huvud de där sista dygnen? Vad kände de? Vad bråkade de om? Det är just det mänskliga och psykologiska i den extrema situationen som manusförfattaren och regissören Jonas Österberg Nilsson ville undersöka. Något som resulterade i pjäsen De förlorade hjältarnas land som ska sättas upp på Uppsala stadsteater i vår.
"Agerade ganska dumdristigt"
För Jonas Österberg Nilsson var det Bea Uusmas populära bok Expeditionen – Min kärlekshistoria (2013) som väckte fascinationen för den gåtfulla expeditionen.
I kulissen för den dramatiska händelsen hägrar kapplöpningen mot Nordpolen. En strävan som fick många hundra människor att sätta livet till.
– Det här utspelar sig under en fängslande tid när det fortfarande finns vita fläckar på kartan. Man kunde upptäcka platser och bli hjälte. Det fanns en ära att vinna. Bara påståendet som Salomon Andrée gör, att han ska färdas till Nordpolen i ballong och sätta dit en svensk flagga gör honom till nationalhjälte, säger Jonas Österberg Nilsson och fortsätter:
– Han har byggt en ballong och garanterar att den ska hålla 900 dagar i luften. Kort därpå ångrar han sig: den klarar 30 dagar i luften. Det blev, som bekant, två dagar. Man har ingen erfarenhet av arktiska förhållanden. Många hyllar fortfarande expeditionens deltagare som hjältar men de agerade ju ganska dumdristigt. Visst offrade de sina liv under expeditionen, men här fanns också ett otroligt högmod.
”Han är villig att offra de andra”
Händelsen har tidigare behandlats många gånger i böcker, artiklar och radiodokumentärer. Jonas Österberg Nilsson tror att pjäsen, som han till stora delar skrev under 2016, kan tillföra något helt nytt.
– Teatern kan här utforska det som vetenskapliga rapporter inte kan tillåta sig. Jag är intresserad av det psykologiska. Vad sa de? Vad tänkte de? Vad kände de? Jag har försökt göra ett kammarspel på isen. I mitt drama bildar de pakter mot varandra, gaddar ihop sig beskyller varandra, säger han.
Jonas Österberg Nilsson berättar att han eventuellt har skildrat Salomon August Andrée på ett sätt som ingenjören inte skulle uppskatta.
– Han skildras som ganska ärelysten. I mitt drama bär han också på hemligheter, som gör att han själv inte är helt övertygad om företagets framgång – men han säger inget till de andra. Han är villig att offra dem.
En fantastisk klaustrofobi
Större fokus ligger på den ofta något bortglömde Knut Fraenkel. Jonas Österberg Nilsson menar att det går att läsa mellan raderna i Andrées anteckningar, att Fraenkel rekryterades på grund av sina muskler, någon som kanske kan bära packningen. I pjäsen upptäcker Fraenkel att han rekryterats som packåsna och konfronterar de andra.
– Det finns en slags fantastisk klaustrofobi i den här berättelsen, mitt i det oändliga arktiska ingenmanslandet. Jag hoppas att vi kan få till det på en scen. Vad det gör med en person psykiskt att befinna sig i en sådan situation. En situation som de ju utsatte sig för helt frivilligt. De här tre drömmer om att göra något meningsfullt. De tänker att om vi gör det här, då har vi existerat. Det är fascinerande att vi människor gör så mycket saker bara för att känna att vi existerar, säger regissören och avslutar:
– Det är en mångbottnad berättelse. Vi vill berätta den på ett sätt som inte har gjorts förut
Pjäsens premiär är planerad till den 28 maj och ska gå under hösten på Uppsala stadsteater.