Här är ”Häxorna från Butja” – skjuter drönare med maskingevär

BUTJA/KIEV. På dagen målar hon naglar.

På natten jagar hon Putins drönare med en kulspruta.

Yulia, 38, är en av Butjas ”häxor” som skyddar Kievs himmel.

I en glänta stannar bilarna. Ett tjugotal kvinnor kliver ur, en efter en. Framför dem reser sig en flera meter hög, tresidig sandvall. Längst bort: måltavlor.

Två pickuper står redan parkerade med tunga kulsprutor monterade på flaken.

PAANG.

Den första salvan får bröstkorgen att vibrera. Luften blir tung av krut. Det är lördag morgon. Träningen börjar.

Häxorna gör sig redo.
 

Yulia drar ut tofsen och trycker ner hjälmen över mössan. Hon kliver upp på flaket. Känner på avtryckaren med sina ljusrosa blanka naglar. Eldstöten skär genom den kyliga morgonluften igen.

Från skjutfältet till nattklubben: "Det är det här vi slåss för"

7:05

Namnet på gruppen – Häxorna från Butja – var givet, säger hon.

Dels för att gruppen har sin bas i Butja, förstaden till Kiev som blev en symbol för rysk brutalitet när ockupationsstyrkorna drog fram i början av invasionen, och avslöjade avrättningar av civila på gatorna, våldtäkter och massgravar.

Dels för att de är kvinnor.

– När vi är tysta är vi goda mödrar, fruar, döttrar, säger Yulia.

– Men när kriget startade vaknade häxornas kraft.

Butjahäxorna är Ukrainas första frivilliga luftvärnsenhet med enbart kvinnor. Medan de flesta stridsdugliga män har skickats till fronten patrullerar de Kievs himmel när mörkret faller. Det är då de ryska drönarna brukar svärma som bin, och fortsätter att terrorisera huvudstadens invånare.
Med sina pipor riktade uppåt bildar häxorna en extra sköld över staden.

De började med en liten grupp våren 2022. Nu har enheten svällt till ett sextiotal, alla mellan 19 och 53 år.

Det roterande schemat – ett dygns tjänstgöring, tre dagars vila – gör att de kan behålla sina civila jobb. Allt från lärare och läkare till konstnärer.

Yulia, som tidigare var polis, valde att sadla om helt och hållet efter mammaledigheten: Hon ville göra naglar.

När Ryssland invaderade kände hon en stark pliktkänsla; hon kunde inte stå vid sidan av, och blev en av de första att ansluta sig till häxorna.

Att växla mellan nattens tunga vapen och ansvar, med nagelsalongens lugna precision – att fila, lacka och fokusera på detaljer – ger henne en sorts udda balans mellan två vitt skilda världar.

– Att vara manikyrist låter mig byta fokus, säger hon. Det hjälper mig att koppla bort kriget en stund.

Intill Yulia pågår skytteövningen.

Två kvinnor rör sig sida vid sida med ett gevär, och ögat i siktet. När en laddar om måste den andra fortsätta framåt, avfyra sitt vapen mot sandvallen – som om fienden väntade där.

– Snabbare, klagar instruktören.

Olena Sukha, 26, drar av fiskehatten och skakar ut håret. Lång svart eyeliner ramar in ögonen. Hon har gjort skjutträningen otaliga gånger förut, säger hon.

Hon blev kulsprutshäxa av en slump. Efter att ha firat sin födelsedag i Odessa med en vän scrollade hon igenom Instagramflödet, och en annons dök upp – de sökte fler frivilliga. Hennes syster bodde vid intensiva stridigheter, resten av familjen var redan i det militära. Varför inte?

Redan vid första träningen stod det klart att Olena hade talang. Träffsäker och sparsam med ammunition.

– Du ska bli kulspruteskytt, sa de.

Nu kombinerar hon sitt jobb på Kiev-sjukhuset med att skjuta ner Putins drönare.

Lyssnar. Spejar. Söker av horisonten.

Olena har skjutit ner flera själv.

– Det är kul! säger hon. Då brukar det komma många svärord, och total glädje.

Men det är inte ute på fältet som kriget är mest skrämmande, säger hon. Det är hemma. Där känner hon sig maktlös.

– Bakom maskingeväret känns det som om du kontrollerar situationen.

Yulia håller med. På nattpassen finns ingen rädsla – bara ett starkt energirus, när smällen går av, och en drönare faller från skyn.

– Det är en galen adrenalinkick, säger hon.
 

Tiotusentals kvinnor har anslutit sig till Ukrainas försvar sedan den ryska invasionen, men hur många som ingår i volontärenheter är oklart. Tidigare fanns fler fördomar och visst motstånd mot att låta kvinnor strida. Den inställningen har förändrats med tiden.

Yulia säger att många kvinnor vid fronten har blivit ett föredöme för andra under krigets gång.

– Och ju längre situationen pågår – desto mindre tålamod har kvinnorna. Då går de också till armén för att skydda sina familjer och barn.

Yulia står stadigt i leran. Bootsens sula suger tag i marken. Två magasin vilar på bröstet. Långa hårtestar slingrar sig över skyddsvästen.

Just idag testar de ett nytt vapen. DSjK 1938, en tung sovjetisk kulspruta – ”Dusjka”. Den har en kraftfull eldkraft och en räckvidd på upp till tvåtusen meter, och smäller så högt att marken darrar.

PAANG.

Så öppnar sig himlen. Dropparna smattrar mot marken, prickar jorden mörk. Ljuset dämpas i skogen. Olena packar snabbt ihop ammunitionen. De fäller upp huvorna och skyndar sig in i bilarna.
 

Långt från skjutbanorna, i olika delar av världen, fortsätter Trump, Putin och Zelenskyj att förhandla om Ukrainas framtid – om vad som ska ske med människorna ute på slagfältet.

En vecka efter träningen säger Yulia att hon inte har mycket hopp för förhandlingarna om en tillfällig vapenvila eller mer varaktig fred.

Visst, kriget måste ta slut – det är ett faktum. Men hon tror inte att männen kring förhandlingsborden kommer att nå en överenskommelse med Ryssland. Åtminstone inte på villkor som gynnar Ukraina.

Hon litar inte en sekund på Putin. ”Monstret i mänsklig skepnad”, som hon kallar honom.

Ett eldupphör där Ryssland får behålla mark de redan har ockuperat är inte acceptabelt enligt Yulia.

– Även om det skulle bli något slags utbyte, skulle det inte innebära vapenvila – för Ryssland håller aldrig sina löften. Inga eftergifter. Det här är vårt land och våra tillgångar.

Varje krig slutar med förhandlingar, inser hon. Frågan är bara på vilka villkor – och hur snabbt.

Trots att Trump hävdar att det kommer att hända snart, och Zelenskyj hoppas att det kan ske innan årets slut, är Yulia inte lika optimistisk.

Det dröjer länge, säger hon.

Tills vidare fortsätter häxorna att patrullera himlen.

– Vi har inget val. Vi måste få ett slut på det här kriget, annars kommer våra barn att tvingas strida också.