Ingelas, 74, enda glädje - när volontären kommer med matlådan
Publicerad 2020-04-02
Det är dagens höjdpunkt för Ingela, 74 - när volontären Ulla kommer med en matlåda från Stockholms Stadsmission.
– Det är den enda glädje jag har nu - förutom seriemördarböcker, säger Ingela Bojang och ler.
Hon bor ensam med sin katt Spasiba, en skygg Russian Blue, i en lägenhet på Södermalm i centrala Stockholm.
– Åh vad roligt att du kommer, utbrister hon när volontären Ulla Ryman, 45, från Stadsmissionen ringer på dörren.
Ulla kommer inte bara med lunchmat, utan även med social samvaro och glädje.
– Du är den enda jag pratar med nu, förutom min katt, säger Ingela.
Volontären är nästan den enda Ingela träffar sedan hon började leva i coronakarantän.
Hon tillhör riskgruppen äldre - 70-plussarna - som Folkhälsomyndigheten rekommenderar ska ägna sig åt social distansering och undvika att träffa andra.
Ulla står därför kvar i trapphuset, två meter bort.
”Det gör att jag står ut”
Dagligen i snart tre veckor har hon kommit med matlådor till Ingela. Det är en service som Stadsmissionen St Paul i Stockholm erbjuder äldre sedan coronapandemin började sprida sig.
Denna soliga tisdag kan Ingela därför avnjuta en klassisk pannbiff med saltgurka, potatis och kapriscrème.
– Det har aldrig varit så gott att äta, säger hon.
Maten är viktig, men sällskapet ännu viktigare. Ett levande, mjukt ansikte. Leenden. Och en liten pratstund.
– Det är fantastiskt. Det betyder väldigt mycket för mig faktiskt. Det gör att jag står ut, säger Ingela.
Ulla levererar varje dag matlådor hem till fem seniorer på sin cykel.
Till yrket är hon musiker och spelar kontrabas i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Sedan en tid är alla publika konserter inställda på grund av coronaviruset.
– Då blev det tid över, säger Ulla Ryman, som ville fylla tiden med något viktigt.
Vågar inte gå ut på dagen
Att få dagligt besök ger struktur till Ingelas vardag, i en tillvaro där hon annars tycker sig flyta runt som i en egen bubbla.
Hon fördriver dagarna med att läsa spänningsromaner, spela dataspel, delta i chattar och debattforum på nätet.
Men medan vårsolen lyser sitter hon inomhus.
Det är först om kvällarna - i skydd av mörkret - hon vågar sig ut på en liten promenad runt kvarteret.
– Jag smyger ut när ingen ser mig, på kvällen.
Jag är så rädd att någon ska skrika på mig: "Titta en åldring! En högriskare!", säger Ingela med glimten i ögat.
Socialt utsvulten
Hon är rädd att rollatorn ska avslöja henne och för att bli ertappad som en åldring ute på vift i coronatider.
– Men jag ska våga mig ut dagtid. Det är så skönt att få lite frisk luft.
Tidigare, innan Ingela blev pensionär, arbetade hon som fångvaktare på Kronobergshäktet i Stockholm.
Nu sitter hon själv instängd, som en fånge i sitt hem.
– Jag känner mig socialt utsvulten, säger hon.
Hon är inte så rädd för egen del, att hon ska bli sjuk i coronaviruset och dö.
– Jag är rädd för vad som ska hända min katt, om jag går bort.