Föräldrar nekar insatser för kriminella barn

Över hela landet kämpar socialtjänsten med att försöka hantera en ny grupp grovt kriminella barn och unga.

Men insatserna bygger ofta på frivillighet samtidigt som både de unga och deras föräldrar kan vara svåra att motivera.

Flera socialchefer pekar nu på att skarpare insatser behövs.

– Vår stora utmaning är att få vårdnadshavarna att inse att det deras barn sysslar med är ett problem, säger Thereze Lundborg, enhetschef för mottagningsenheten barn och familj i Kalmar.

– Föräldrarna ska ha koll på sina barn, de ska sätta gränser, om ens barn bär kniv och utgör ett hot mot andra ska föräldrarna ha barnet hemma. Men det är svårjobbat. Det är ganska många föräldrar som vill att vi ska bevisa vad deras barn gjort. Annars vill man inte tillstå att det finns problem i familjen, och då vill man inte ha någon hjälp och då kan det ju gå väldigt långt utför.

TT: Vad är problemet?

– Det finns individuella skillnader, men även kulturella inslag, i benägenheten att ta emot hjälp. I vissa kulturer är det svårt att ta emot hjälp, det innebär att visa svaghet och är skamfyllt.

Tackar nej

På flera håll i landet ökar antalet orosanmälningar om unga som dras in i gängkriminalitet, enligt en enkät till kommunerna från TT.

Tidig hjälp minskar risken för allvarlig problematik eller grövre brottslighet. Med nuvarande lagstiftning bygger dock socialtjänstens insatser på frivillighet. Om föräldrarna eller den unge själv säger nej kan socialtjänsten oftast inte tvinga dem att ta emot insatser.

– Det kan få allvarliga konsekvenser. Våldet eskalerar, otryggheten bland andra ökar. Ju längre det går desto svårare är det att bryta det. Man får mer identitet i sitt gäng och knyts kanske också till äldre mer etablerade kriminella, säger Thereze Lundborg.

En rad socialchefer vittnar om att det är ett problem att föräldrar i olika hög grad tackar nej till insatser.

– Ofta delar man inte bild av den unge. Den oro vi känner för den unge, den känner inte föräldrarna på samma sätt. Och då blir det ju inga insatser, om det inte är så allvarliga problem att vi kan gå in med tvång, säger Carina Eriksson Gadd, områdeschef på socialförvaltningen i Västra Hisingen i Göteborg.

– Vi kan göra en bedömning att den här killen kommer det inte att gå bra för. Men han förnekar och hans föräldrar förnekar. Så går det tre år och han är ännu mer inne i kriminalitet och det slutar med LVU på Sis-hem, säger Anna Bergström, enhetschef för barn och unga i Katrineholm.

Tvinga utan samtycke

Mer tvång behövs när unga begår brott, anser flera av socialcheferna. Insatser borde kunna vara obligatoriska även utan samtycke, anser Magnus Nordahl, sektionschef för barn och familj i Falun.

– Jag hade önskat bättre möjlighet att tvinga vårdnadshavare till insatser tidigare. Det skulle kunna handla om att tvinga dem till stödsamtal för att initialt få dem motiverade och få dem att förstå varför det är viktigt att hitta andra redskap för dem att ta hand om sina barn, säger han.

Redan i dag kan socialtjänsten under vissa förutsättningar ge öppna insatser utan samtycke, så kallat "mellantvång". Det kan exempelvis gå ut på att den unge får stöd i form av kontaktperson eller kontaktfamilj. Men möjligheterna är begränsade och regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att lämna förslag på hur möjligheterna att ge öppna insatser utan samtycke kan öka.

Anders Ljungberg, enhetschef för barn och unga i Skövde, pekar dels på att socialtjänsten skulle behöva utveckla metoder för att hantera gängkriminalitet, men också på ett ökat mellantvång.

– Man skulle vilja ha en möjlighet att säga till familjen att det här är så pass allvarligt, så pass stor risk, att ni måste delta i x antal möten hos oss, säger han.

TT: Men ni har väl möjlighet att gå in med tvångsåtgärder som LVU?

– Pratar vi om de här yngre så är det sällan så pass allvarligt och så pass grovt att vi kan ta till tvångsåtgärder, Anders Ljungberg.

Invänta nästa anmälan

Han framhåller samtidigt att ett ökat mellantvång innebär en balansgång.

– Frågan är hur bra effekt du får om familjen eller den unge själv inte är motiverad. Du kanske inte når fram eftersom personen bara sitter av tiden, säger Anders Ljungberg.

Magnus Nordahl i Falun är inne på samma linje.

– Det är en fråga hur man skulle lyckas med det. Men jag önskar att vi kunde markera att "du har inte ett val, utan du måste". I dag måste vi avsluta utredningar med att konstatera att vi saknar grund för tvång, vi ser en kvarstående oro, men familjen tar inte emot den hjälp som vi erbjuder. I de lägena skulle man vilja ha något ytterligare att ta till, istället för att avsluta och invänta nästa orosanmälan, säger han.

Som en sista åtgärd kan socialtjänsten tvångsomhänderta unga enligt LVU. Men att tvingas till vård på HVB-hem eller genom inlåsning på Sis-hem behöver inte vara ett framgångskoncept utan kan snarare förstärka den kriminella identiteten, påpekar socialchefer i enkäten.

– Ja absolut, det är så det fungerar i fängelser också, man får kontakter och det är ju aldrig bra, säger Marianne Gunnarsson, enhetschef barn och unga i Borås.

Slopad straffrabatt

Ungdomarna kan komma ut från Sis med ett större normbrytande beteende än före placering och kan samtidigt ha skapat sig nya kriminella vänner.

– Under en period stannar man ändå upp, kommer ifrån ett missbruk, stoppar upp kring att vara aktiv i kriminaliteten. Svårigheterna är när de ska komma tillbaka ut igen. Många plockas upp igen när de inte har styrkan att stå emot. Den enorma kraften som finns i de här gängen – med kompistillhörighet, att man är någon, att man tjänar ekonomiskt på det – har vi svårt att hävda oss emot, säger Marianne Gunnarsson.

I enkäten lyfts den nya påföljden ungdomsövervakning, som ska skötas av Kriminalvården, som lovande. Från Kalmars socialtjänst ser man positivt på förslaget om slopad straffrabatt för unga.

Thereze Lundborg konstaterar att det kanske är "lite ovanligt" med en sådan ståndpunkt från socialtjänsthåll.

– Vi har mycket stöd och insatser att ge som är bra för väldigt många. Men för den grupp individer som inte är mottagliga, som inte tar emot stödet, inte tillgodogör sig det, som verkligen lever i en kriminell livsstil från tidig ålder – då tycker vi att det exempel som varit i Danmark skulle vara tillämpbart och görbart i Sverige. Det handlar ju om andra människor också som blir drabbade av de här individerna, säger hon.