”Kan man få en bä-ä-ärs?”

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-29

Tilpa är ett litet ställe vid floden Darling som bebos av sex människor men invånarantalet är starkt överdrivet.

På ena sidan sandvägen bor Carol och Bernie som har lanthandeln och på andra sidan finns Jill och Tom som sköter hotellet och puben.

Ändå säger skylten vid vägen ”Tilpa, befolkning 6”, och det beror på att de räknar med Carols och Bernies son Ryan som är fårskötare och kommer hem varannan, var tredje vecka, och en kille som ibland hjälper Jill och Tom med puben.

Mycket är överdrivet i Tilpa. På järnbron över Darling säger en skylt att det är förbjudet att dyka ner i floden men när man tittar ner finns ingen flod, bara jord och pölar. Konsumtionen av öl inne i puben som har sprucket betonggolv och gula väggar av korrugerad plåt är också överdriven. Men Tilpa Hotel är enda stället som bjuder något att dricka på tio mils omkrets.

Det är 150 meter mellan puben och lanthandeln men grannarna brukar inte ses mer än någon gång i veckan. Var och en har sitt att sköta.

När vi kom dit satt Jill och Tom i matsalen och åt lunch. Tom reste sig och kom ut till baren och när jag frågade om man kunde få en kopp kaffe sa han att Tilpa är ett hotell och inget kafé.

Baren är också gjord av korrugerad plåt, fast omålad.

Efter en stund kom ett sällskap på tre män och en kvinna. Det anfördes av en rund, flintskallig karl med långt skägg som inte var mer än 1,50 lång. Han var klädd i kortbyxor, kamouflagefärgad t-tröja och på huvudet hade han en ljusblå frottémössa.

Han sa att han hette Roundy och skrattade mycket och ju mer öl de drack desto mer skrattade han. En av killarna som hette Prouty skrattade hela tiden. Han hade knappt några tänder kvar.

Tom sa att hotellet levde på turister som brukar komma hit och fiska men när det inte finns något vatten går det förstås inte.

Jag gick ut på baksidan och tittade på flodbottnen. Jag såg markeringspinnar som skulle visa vattendjupet och om man kunde tro dem kan Darling bli 13 meter djup.

–?Nu finns det i alla fall pölar, sa Tony. Vintern 2002–2003 var den helt torr. Vi försökte borra efter vatten men efter 50 meter gav vi upp. Vi lyckades pumpa upp vatten från under flodbädden så vi klarade oss.

Nu fanns det tillräckligt med vatten i pölarna för ett par tre månader. Om det inte kommer mer till dess får han väl börja borra igen.

Det lustiga med Tony, och Carol på andra sidan vägen, var att de trodde att torkan beror på klimatförändring. Carol hade bott i trakten i 40 år. Hon sa:

– Förr räknade vi alltid med några rejäla sommarregn. Men sedan tio år tillbaka räknar jag inte med regn längre.

–?Nog har det hänt något med klimatet alltid, sa Tom.

Utanför den öppna dörren rev en vindpust upp ett moln av damm. Ett nyklippt får trippade in i puben och bräkte förskräckt när klövarna halkade på betonggolvet. Roundy skrattade.

Jag insåg att Tom och Carol var de första jag mött på resan över landsbygden som pratade om klimatförändring utan aggressivitet. Överallt annars hade folk tagit upp ämnet utan att jag nämnt det. De hade ilsket, ibland ursinnigt avfärdat möjliga klimatförändringar som struntprat av illvilliga politiker och vetenskapsmän med dold agenda.

På fårauktionen i Narromine tänkte jag att det kunde bli slagsmål om någon vågat säga: Torkan är inte tillfällig.

Fårfarmarnas och veteodlarnas existens var beroende av klimatet. Hade generationers arbete i hettan på de ändlösa slätterna varit förgäves? Är det dags att lämna friheten i bushen och sälla sig till trälarna på kontor och i fabriker längs kusten?

Hade farmarna själva bidragit till katastrofen genom att hänsynslöst överutnyttja den sköra naturen?

Det var plågsamma frågor, och de ställdes av välbetalda människor i luftkonditionerade kontor nere i Sydney, Canberra och Melbourne medan farmarna i bushen kämpade för sin överlevnad.

Tilpa Hotel öppnade redan 1894, fast då hette det Royal. En flodångare brukade frakta människor på Darling men det är länge sedan. Toms aluminiumeka låg på flodbottnen bakom hotellet.

Carol i lanthandeln såg på torkan med jämnmod. Hon var gammal och hade ändå aldrig räknat med att affären skulle bli särskilt lönsam.

Tom hade bara förestått hotellet i fem år. Han var lokförare innan. Han hade inte investerat vare sig pengar, arbete eller känslor i naturen utanför dörren.

Puben tillhörde en rik fårfarmare längre upp på sandvägen mot Louth, som har fler invånare än Tilpa men nog inte mer än 20.

Farmaren hette Justin. När torkan började hade han 60?000 får. Nu var hjorden nere i 25?000 men Justin hade ändå klarat sig bättre än de flesta.

Han hade råd att köpa foder eftersom han fångade vilda getter. Muslimer i Saudi- arabien och USA älskar getkött.

Han handlade också med kängurukött i stor skala. Det exporterades till Ukraina, och vad köttet kallades där vet ingen och ingen bryr sig. Om 20 år kanske farmarna frågar sig vart getterna och kängururna tog vägen.

Roundy skrattade och Prouty skrattade ännu mer. Tom ställde fram ännu en omgång öl på bardisken. Två takfläktar vispade runt luften. Ute kröp termometern upp mot 40 grader.

Roundy var så glad därför att han hade drivit ett bolag som borrade efter olja och gas över hela världen. Nu hade han sålt det för tolv miljoner dollar och låtit gräva en grotta i ett lerberg, White Cliffs, 16 mil längre upp i bushen, och där tänkte han tillbringa återstoden av sina dagar. Grottan var 250 kvadratmeter stor och väggarna vitmålade. Den var inredd som en fin lägenhet i Sydney.

Han skrattade.

Ja, allt kändes överdrivet i Tilpa.Peter Kadhammar

Peter Kadhammar

Följ ämnen i artikeln