Fältassistenten Sussie: ”Flera av mina ungdomar är döda i dag”
Nedbantad ungdomsverksamhet i Dalen skapar frustration
Uppdaterad 2021-11-08 | Publicerad 2021-11-06
Sussie Jensen arbetade med ungdomar i Enskededalen i 30 år. Flera av dem är i dag döda – de har skjutit ihjäl varandra.
Numera jobbar artisten Madi Banja i området, med ungdomar som verkar ha tappat hoppet.
– Vad är det som händer i Sverige? frågar han sig.
– Det är fruktansvärt tragiskt varje gång en ung person mördas och han var en känd artist. Men det pågår ändå en typ av diskriminering, säger Sussie Jensen.
Hon talar om den uppmärksamhet som mordet på artisten Nils ”Einár” Grönberg fått – i kontrast till andra ungdomar som mördats i Stockholms förorter.
Sussie Jensen var fältassistent under 30 års tid i den södra förorten som artisten Einár förknippas med. Under åren har Sussie Jensen kunnat följa utvecklingen i Enskededalen genom sitt arbete med områdets ungdomar.
– Förr i tiden var det arbetarungar, med svenska föräldrar, som sågs som tredje klassens barn. I dag är det invandrare eller ungar med invandrade föräldrar som ses som tredje klassens barn. För arbetarbarnen så fixade man och donade, säger hon.
Med tiden kom situationen att ändras.
– För invandrarbarnen tar man ett möte sen är det tack och hej och de får gå därifrån med någon lapp deras föräldrar kanske inte ens förstår. Det är min upplevelse, det är diskriminering. De här barnen har blivit sämre behandlade och fått färre resurser, säger hon.
Det var 80-tal då Sussie Jensen först började arbeta med ungdomarna i Enskededalen. Då var området som kallas Dalen ett nybyggt och attraktivt bostadsområde. De slingrande flerfamiljshusen utgör en labyrint av 14 gårdar som ligger alldeles intill villaområdet som kallas Gamla Enskede. Områdena är tydligt avskilda genom Nynäsvägen. I väst den pittoreska villaidyllen krönt av en kyrka på en kulle. I öst lägenhetshusen, snabbt producerade som en förlängning av miljonprogrammet.
– Det var ett fantastiskt fint område. Det var mycket konstnärer och kulturellt folk som flyttade från Södermalm till Dalen då. Sen skedde ett skifte, bland annat för att bostäderna byggts med hälsofarliga produkter. Då byttes folket i Dalen ut mot människor som inte alls var lika resursstarka, säger hon.
Då sprang Dalens ungdomar ofta i gångtunneln under den tungt trafikerade Nynäsvägen, för att delta i aktiviteter i kyrkan. Socialkontoret och ungdomsmottagning fanns fortfarande kvar i centrum. Fältassistenterna kunde engagera Dalens ungdomar under skolloven och på kvällarna.
– Både i kyrkan och på fritidsgården var det ungar från alla möjliga länder och bakgrunder med olika kulturer och religioner. Det uppstod bra diskussioner där. Vissa av de här unga pojkarna insåg att de faktiskt kan umgås i Sverige, vilket aldrig hade gått i deras hemländer, säger hon.
”De skar ner och skar ner”
Även om kriminaliteten fanns bland ungdomarna redan då – så är hennes upplevelse att situationen med åren förvärrades.
– Det var lite från årgång till årgång, sådant kan man se när man jobbat så många år som jag gjort. De här topparna och dalarna kan absolut kopplas direkt till politiken, säger hon.
Under 10-talet flyttades socialkontoret och ungdomsmottagningen från Dalen in mot city, till Gullmarsplan. Då hade politiska beslut fattats som innebar att Stockholm ska börja arbeta med stadsdelsförvaltningar. De sociala insatserna från kommunalt håll ska alla sitta under samma tak. De får dessutom ett större upptagningsområde. Sussie Jensen upplevde då att de tappade kontakten med de unga.
– När man började sälja ut ungdomsgårdarna gick det utför, då tappade man ungdomarna. De skar ner och skar ner. Också de privata aktörerna fick mindre pengar. Samtidigt hade vi flyttats långt från de områden där människorna som vi jobbade för faktiskt bodde, säger hon.
Sex år har passerat sedan Sussie Jensen gick i pension. Hon ångrar inte att hon vigt en stor del av sitt liv till att hjälpa ungdomar i Dalen. Men man hör frustrationen hos henne när hon talar om de gator hon brukade patrullera.
– De sista åren jag jobbade var det en katastrof för våra ungdomar. Man prioriterade inte dem och då blir det så. Flera av mina gamla ungdomar är döda i dag, de har skjutit ihjäl varandra. Några sitter på kåken och någon sitter i rullstol, säger hon.
Verksamheten på fritidsgården handlades upp av en privat aktör – men efter några år togs den över av kommunen igen. Då hade bemanningen gått från 13 fritidsledare till fyra.
En av de fyra är artisten Madi Banja.
”Vad är det som händer i Sverige?”
Madi Banja kom till Sverige som 13-åring. Han bytte då uppväxtmiljö från kuststaden Serekunda i Gambia till ett snöigt Dalen.
– Jag hade aldrig ens sett snö – förutom på video – så det kändes häftigt, säger han.
När vi träffar honom i samma område har vinterns första snö inte hunnit falla över Dalen ännu, men skymningen är så kort att den knappt märks. Den i dag 35-årige Madi Banja guidar genom Dalen-labyrinten. Han kan gränderna som sin bakficka. Flera gånger avbryts guidningen av att någon som vill säga hej, oftast ungdomar som känner honom från ungdomsgården. Han stannar till vid den innergård som heter Lönngården och pekar upp mot en av fasaderna.
– Där, balkongen på andra våningen. Där växte jag upp. Då var det bara ett Dalen. Det fanns äldre och yngre, men alla kände alla och respekterade varandra. Det var som en stor familj, säger han.
När nostalgin förbyts mot dagens verklighet rycker han på axlarna och slår ut med händerna.
– I dag är det som vilken ort som helst i Sverige, inget är detsamma. Det gäller inte bara Dalen, det är överallt. Frågan man ska ställa sig själv är: vad är det som händer i Sverige? För det som händer just nu, det är större än Dalen, säger han.
Madi Banja har försökt hjälpa de generationer av ungdomar som kommit och gått på fritidsgården i Dalen – samtidigt som han fortsatt att satsa på musiken, snart släpper han en ny singel. Han har försökt vara en positiv röst och en förebild i de ungas liv – men precis som Sussie Jensen beskriver han ett avstånd mellan de som styr samhället och dess invånare.
– Det känns nästan som att ungdomarna har gett upp lite. Vem kan de lita på? Jag tror de har tappat hoppet om samhället.
Under sin luva spejar han ut över Dalen centrum. Folk hastar hemåt från tunnelbanan. De passerar förbi den plats med blommor och ljuslyktor som fortsatt växa trots att det gått två veckor sedan Einár mördades.
– Jag tycker politiker ska komma hit och se själva. Sitt inte på något kontor och skriv på papper om saker du inte ens vet vad det handlar om. De måste komma ner på jorden och integreras med oss. De behöver se samma saker som vi ser, från vår vinkel. Jag tror det är så vi kan uppnå den förändring vi verkligen vill ha, säger han.