Konstigt, men det bor människor i alla avkrokar
Ibland blir jag inbjuden någonstans och tar mig en resa till avkroken. Jag brukar tänka att det kan bli intressant, och så tycker jag lite synd om stackarna som bor där, de kan faktiskt behöva lite kultur.
Vet ni, i alla avkrokar bor det människor, bakom vartenda fönster längs med motor- och grusvägar, bakom varenda krök.
Det är konstigt.
De har sina liv där. De har sina liv i en avkrok, bakom ett apart fönster på ett apart hus på ett apart ställe där absolut ingen kan vilja bo och där jag aldrig skulle hoppa av tåget om jag inte fick ett författararvode på 5 000 spänn eller bara tyckte ganska synd om invånarna.
Det kommer alltid någon och möter. Vi sitter i en bil ett tag och vi måste prata. Vi måste prata om något som ska funka för båda. Vi pratar om våra barn. Vi pratar om deras ålder, kön och intressen.
Snart förlorar sig personen bakom ratten i en berättelse om sina barns alla upptåg i huset med den stora barnvänliga skogen runt omkring.
Och ju längre vi åker, ju längre in i avkroken och obygden vi tränger, desto tydligare blir det att personen som sitter bredvid mig är helnöjd med livet och knappast någon att ömka.
Ganska snart kommer det: ”Så du bor i Stockholm alltså?” ”Ja.” ”I stan?” ”Jo, men inte på Sergels torg direkt, jag?...” ”Ursäkta, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bo så med barn. Det är så mycket folk och alla bara springer omkring och stressar, och alla bilar?... jag klarar inte av tio minuter ens. Och med barn dessutom!”
Jag försöker förklara att jag inte heller bor på Stockholm Central, men den andra är redan i full gång med att beskriva sin hemort eller kranskommun, där alla känner alla och man kan få på krita i affären och där framförallt barnen känner sig trygga.
Jag kontrar med att jag faktiskt också kan få på krita i min affär och att jag tycker det blir tråkigt när alla känner alla och kanske att det låter lite som ett försvar.
Då vänder sig den nöjda mot mig. Hon som bor i en ful, deprimerande avkrok, som jag besöker lite för pengarna men mest för att det är synd om henne, ger mig en blick fylld av medkänsla.
Hon kunde inte tycka mer synd om mig. För att inte tala om mina stackars, stackars barn.