Emy, 20: ”Corona förstörde allt”
Publicerad 2020-06-26
- I fyra månader har Sverige kämpat mot coronaviruset. Världen är på många sätt förändrad och varken forskare eller politiker kan med säkerhet säga hur den kommer att se ut framåt. Samtidigt har dödsfall, isolering och arbetslöshet blivit en stor del av människors vardag.
- Statistik från stödorganisationer visar hur coronakrisen fått den psykiska ohälsan att öka drastiskt.
- ”Hur mår du?” berättar fem personer hur de mått under våren och vilken känsla som satt djupast spår. Fastän de känt sig ensamma vet de att andra delar deras historia – och att det går att må bättre.
Det sägs vara den bästa tiden i livet.
Den när man är 20 och har hela världen framför fötterna.
Men coronakrisen ställde in allt för Emy Sjöblom.
Kvar blev bara ångest.
– Jag har mått väldigt dåligt. Det ska vara min ”prime time” men livet är på paus, säger hon.
I början av 2020 ser allting ut att falla på plats för Emy Sjöblom.
Hon har nytt jobb på Arlanda, nya vänner hon precis lärt känna, en känsla av att det här är tiden och kompisarna hon väntat på.
Men när hon fyller 20 några månader senare kommer vännerna inte finnas kvar. Inte jobbet heller. I stället sitter hon på en uteplats med sin familj med en känsla av att vara rädd. Av att ta en risk.
Coronapandemin har tagit grepp om Sverige och med det också allt Emy haft att se fram emot.
Plötsligt är det till och med läskigt att fira sin födelsedag.
– I början kändes allt så bra, men så kom kraschen och corona förstörde allt. Jag tappade kontakten med mina nya vänner och allt blev gradvis jobbigare och jobbigare. Tillslut kunde jag inte ens gå ut, för att min mamma är sjuk och i riskzon, och jag är en person som för panik av att inte göra någonting, säger hon.
– Att vara hemma för mycket ger mig ångest. Och nu gav allting mig jättemycket ångest. Jag såg vänner som kunde ses ute, men jag var för rädd för att smitta min mamma, och hamnade därför i en situation där jag inte kunde göra någonting alls.
Våren blir en kamp mellan att hålla sig isolerad, för sig själv och sin mammas skull, och önskan av att ha ett eget liv. Alla rekommendationer, om att träffa vänner utomhus med socialt avstånd, gäller ändå inte henne.
Emy är livrädd för att hennes mamma ska dö.
– En av sakerna jag mått sämst över är hur jag sett fram emot den här tiden, när man är 20 och har sin ”prime time”. Men så sitter jag i stället instängd och kan inte göra något, i början träffade jag inga kompisar alls, jag var jätterädd att ta hem smittan. Det var i stort sett total isolering, säger hon.
– Jag försöker att tänka att jag inte är ensam om att ha det såhär. Men det blev extra jobbigt när jag såg att andra kunde hänga ute utan mig, men för mig var det en dödsrisk för mamma om jag skulle göra det.
Emy och hennes mamma försöker göra en plan. Båda blir ledsna av att situationen är som den är.
– Men hur ska man planera över ett okänt virus? säger Emy.
Det slutar med att Emy flyttar hem till sin pappa, för att kunna röra sig mer fritt. Men eftersom hon fortfarande vill träffa sin mamma ligger rädslan kvar. Hon åker förbi några gånger i veckan och träffar henne på uteplatsen.
Känslan av att inte kunna gå in i sitt eget hem är konstig.
– Jag har mått rätt dåligt den här våren. Eftersom jag är högkänslig får jag jättemycket ångest väldigt lätt och nu har det hänt så många saker som bara eldat på den. Mamma, att livet är på paus, framtiden, att vara stilla. Jag vet inte vad som kommer hända. När livet inte är på paus igen, var börjar jag då?
Hur har du hanterat det?
– Mycket har varit att andas igenom det mesta. Sedan har jag låtit det ta över då och då och gråtit ut allting. Det finns inget jag kan göra. Sedan var det en milstolpe att ta körkort. Det kändes så fritt att jag kunde lämna huset och ändå inte träffa folk. Det blev min medicin, att åka runt och lyssna på musik.
En annan ljusning är att hon precis kommit in på en utbildning i höst.
– Då vet jag att jag har något att göra och någon form av inkomst. Jag har också börjat planera saker att göra varje vecka. Som gör att jag kan byta miljö. Det släpper på min ångest, att känna att jag gjort någonting, säger hon.