Jill Johnson berättar fängslande om uppväxten

Uppdaterad 2020-06-18 | Publicerad 2019-08-18

Jill Johnson.

Har du också svårt att säga nej?

Sommarens sista pratare, Jill Johnson, har det. Eller hade. Påstår hon.

Hon sa bland annat nej till att göra programmet. Fast på ett så försynt sätt att det blev av ändå.

Vi kastar loss i Baltimore ombord på kylfartyget m/s Antilope. Jill Johnson befinner sig i telegrafisten mamma Ullas mage.

Hon kommer så småningom ut därifrån, sjunger och charmar talangjaktsjuryer i hela södra Sverige, drar på turné med Tomboola Band vid 14 års ålder, blir kär, flyttar ihop, får barn. Livet leker och Jill Johnson tackar verkligen inte nej.

Hon anstränger sig att vara så mycket ja som möjligt i familjen. Fixar och styr upp. 

Blir den där desperat tondöva personen som gör allt för att släta över dålig stämning vid middagsbordet eller pladdra undan ett fullskaligt gräl på jobbmötet.

Det är ju också till viss del hen som får familjer och arbetsplatser att fungera och leverera. Men visst, knivar behöver kastas emellanåt. Luften rensas, sanningar sägas. 

När Jill Johnson berättar om det här ”medberoendet”, att hon dras till människor med problem – och vill rädda dem, blir historien rätt allmänt hållen. Inte lika fängslande som när hon puttrigt och detaljrikt berättar om sin uppväxt. Då känner du orkangunget under fötterna och dofterna av varm korv och ljummen vodka runt den nordskånska dansbanan.

Oförmågan att dra gränser är ett intressant fenomen och jag hade gärna velat höra fler konkreta exempel, precis som från barndomen. 

Jill Johnson inser i alla fall så småningom att hon inte alls mår bra av att hela tiden vara stark för andras skull. Det blir skilsmässa, terapi och nu kan hon säga nej – nästan så på skarpen att folk förstår att hon faktiskt menar det.

Vi får vara tacksamma för att hon inte är helt botad. Det blev ändå en fin finalshow – särskilt till havs och i mörkaste Skåne. 

Följ ämnen i artikeln