Så rensade staden ut nazisterna
Publicerad 2017-07-02
JENA. Tyska staden Jena plågades av 300 nazister.
Då tog borgmästaren ett kontroversiellt – och olagligt – beslut.
I dag lyfts Jena fram som ett framgångsexempel på integration.
Aftonbladets Peter Kadhammar och Sebastian Widmann har besökt det tidigare nazistfästet.
De var ungefär 300 nazister i staden som hade över 100 000 invånare. Ändå var det så mycket som cirklade kring nazisterna. De var få men farliga.
Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt hade 1998 gått under jorden, ingen visste ännu att de inlett en mordturné på turkar i Tyskland. Det fanns andra högerextremister i Jena, som Ralf Wohlleben, presstalesman för det nynazistiska partiet NPD.
Han köpte en fastighet som blev samlingspunkt och allmänt kallades Bruna huset efter nazisternas högkvarter i München före andra världskriget.
Borgmästare Albrecht Schröter insåg att han måste göra något när ett rockband från Hamburg inte tordes spela i Jena. Han sammankallade möten med kyrkan, näringslivet, de politiska partierna och andra föreningar. De bildade en gemensam organisation för att bekämpa extremism, rasism och antisemitism. De ordnade informationsmaterial för skolorna. Staden instiftade ett pris för civilkurage.
Vändpunkten kom 2005 när nazisterna skulle arrangera en "Folkens festival" för högerextremister från hela Europa.
De högerextrema hade tillstånd att demonstrera i stan men Schröter ordnade en motdemonstration och tvingade ut dem ur stadskärnan.
Det var en märklig tilldragelse, för borgmästaren i staden kränkte medvetet lagen och mötesfriheten. Det var nödvändigt, säger han, för att få stopp för nazisterna.
Han ler.
– Vi stoppade inte nazisterna direkt. Vi hindrade polisen från att skydda dem. Så kommunen körde dem i bussar till utkanten av stan. Där höll de sitt möte, fast utan publik.
2007 gjorde nazisterna ett nytt försök. De hade tillstånd att hålla ett möte på en parkeringsplats inne i Jena. Två dagar innan samlades tusentals Jenabor för att protestera. De stannade runt parkeringen och de kanske 250 mestadels tillresta nazisterna dränktes i ett hav av 3000 Jenabor.
Kommunen lyckades även av byggnadstekniska skäl stänga Bruna huset.
Detta leder fram till integreringen av flyktingar i Jena i dag. Det finns ett aktivt samhälle utanför den etablerade politiken som välkomnar flyktingarna. För 20 år sedan hade de mötts av stenar, i dag möts de av broschyrer som säger "herzlich willkommen in Jena".
Uppåt 500 personer i staden arbetar frivilligt med de nyanlända. På fem flyktingar finns det alltså en person som ideellt hjälper till.
En av dem är Ilse Braunschweig. Hon är aktiv i kyrkan och själv flyktingbarn. Hennes föräldrar kom från Ostpreussen som efter kriget tillföll Polen och Ryssland.
– De hjälpte till i jordbruket och behandlades illa. De fick äta potatisskal och dricka sur mjölk och föraktades. Det var svårare för dem än för dem som anländer i dag.
Ilse Braunschweig hjälper till i Weltraum, en samlingslokal i centrum där nyanlända kan få råd, hjälp med översättning eller bara dricka té och prata.
Jag inser att detta också låter väl idylliskt, som ännu en berättelse ur Lyckoslanten. Låt mig därför betona att Andreas Amend, Jenas ansvarige tjänsteman i integrationsfrågor, radar upp mängder med problem, till exempel:
- Att få flyktingar i arbete. "Det blir en generation som vi måste föda", säger Amend. "De som är 35 år och uppåt kommer knappast att bli självförsörjande. Det har vi lätt råd med. Vi ger dem säkerhet och sjukvård och lämnar dem i fred. Viktigast är att integrera barnen på dagis och i skolan så fort som möjligt. Det måste vi klara. De måste känna sig som delar av det tyska samhället. Annars får vi problem i två tre generationer framåt. Det fick vi med turkarna. Deras barn gifte sig med turkar som kom hit från Turkiet. Det var ständigt nya invandrare."
- Amend är "extremt oroad" för stora grupper av de nyanlända 15-25-åringarna. De är för gamla för att gå i den vanliga skolan och för unga för att bli försörjda av skattebetalarna resten av livet. De flesta av de unga vuxna är lågutbildade medan nästan alla jobb i Tyskland kräver teoretisk kunskap. "Du kan inte tillräckligt med matematik om du bara gått fyra år i Koranskola", säger Amend. "Vi måste höja deras nivå. Annars kommer de att leva på bidrag resten av livet."
Å andra sidan säger han att 147 av flyktingarna kommit i arbete hittills, 147 personer av kanske 1000 som k a n arbeta. Jag tycker det låter riktigt hyggligt, även om det mesta är enkla deltidsjobb. Det har ju bara gått två år.
Beskrivningen av nynazisterna som förpestade Jena skulle kunna gälla islamister i till exempel Sverige i dag. Rotlösa. Föräldrar som förlorat sin auktoritet. Småkriminella. Till och med beskrivningen av deras protester mot musiken passar in på vad som hänt i Tensta och Rinkeby där islamister försökt hindra ungdomar från att gå på disko.
Det går alltså att få bort extremisterna.
Men vart tar de vägen?
En del av de ledande högerextremisterna i Jena har flyttat till grannkommunen Kahla. Där har de inkvarterat sig i ett hus mitt i centrum. En amerikansk sydstatsflagga hänger i ett av fönstren. Längre ner på gatan finns en "Demokratiaffär" med några unga som arbetar för tolerans och mot rasism. Delstaten Thüringen betalar hyran.
Någon försökte bränna ner lokalen förra året.
Ett soppkök stängde förra året efter ideliga trakasserier.
– Problemet är inte att extremisterna är många, problemet är att de inte får motstånd, säger Michael Becker, 33, en av dem som arbetar i lokalen. De demokratiska partierna och andra organisationer har inte lyckats gå samman.
Han säger att han ser sig om när han stänger lokalen mörka vinterkvällar.
Kahla har blivit ett "Angstraum", en plats där man känner rädsla.
Det ironiska är att det inte finns mer än en handfull flyktingar i staden. Det är som sagt inte flyktingar som per automatik skapar högerextremism, det är bristen på politik.
Juni, 2017. Beate Zschäpe träder in i rättssalen iförd randig tröja och jeans. Hennes svarta hår är långt och tjockt och vackert, men ansiktet slitet. Hon ler när hon ser fotograferna. Hon ser road ut.
Den 368:e förhandlingsdagen ska börja. Hon sätter sig bredvid sin advokat. Med en svepande rörelse slänger hon tillbaka hårmanen. Hon ignorerar fotograferna som strax ska lämna salen. Allt är rutin – de hysteriskt smattrande kamerorna, juristernas entoniga röster, rättssalen med dess beiga väggar, smutsmörka vid dörrarna och skrapade av åtalades och advokaters stolsryggar.
I dag handlar det om Zschäpes ansvar för sina handlingar. Åklagaren säger att hon var en fullvärdig medlem av terrorligan som mördade nio invandrare, en polis och begick 15 väpnade rån, de flesta mot banker. Försvaret hävdar att hon stod i beroende till Uwe Mundlos och Uwe Börnhardt, att hon utsattes för våld och sexuella övergrepp och var emot morden.
När polisen i november 2011 inringade Mundlos och Börnhardt sköt Mundlos sin kamrat och sedan sig själv.
Beate Zschäpe överlämnade sig fyra dagar senare till polisen.
Rättegången närmar sig sitt slut. Det är ingen djärv gissning att Beate Zschäpe kommer att tillbringa många, många år i fängelse.