Giftes bort och flögs till Sverige – nu väntar Sameera på utvisning

Mannen tröttnade efter något år. Efter skilsmässan ska hon ut. Lappen från Migrationsverket är tydlig: ”Dags att packa”.

LJUNGBYHED. Sameera blev bortgift, utsattes för övergrepp och tvingades till abort i Sverige.

Nu sitter hon instängd på förvar – i väntan på att utvisas.

– Min familj kommer att döda mig om jag åker tillbaka, säger hon.

I det kala besöksrummet på förvaret i skånska Ljungbyhed rabblar Sameera upp mediciner som hon måste ta, flera mot ångesten. Oxascand, Atarax, Propavan, Mirtazapin, Zopiklon, Naproxen, Omeprazol... Vid flera tillfällen har hon brutit ihop och hämtats med ambulans.

Hon vill ju bara kunna sova.

Att mannen som tog henne till Sverige har sin frihet, medan hon är inlåst som en brottsling, lämnar henne ingen ro.

– Varför är jag här? Medan han lever sitt liv och är fri, säger hon, gång på gång.

Någon i personalen på förvaret har gett Sameera en nalle. De är oroliga över hennes mående.

Redan på bröllopsnatten hemma i Pakistan för sex år sedan kände hon att något var fel.

Mannen reste från Sverige och hämtade henne

Deras familjer hade kommit överens om giftermålet.

Mannen som rest ända från Sverige för att hämta henne var hårdhänt. Sameera hade ingen erfarenhet av fysisk närhet, inte av nånting alls.

Hennes värld fanns bara innanför hemmets väggar. Som pakistansk kvinna ur den religiösa medelklassen var hon hårt hållen och hade knappt gått utomhus själv.

Nu bad hon om att slippa bli bortgift.

Men fadern var obeveklig.

– Jag trodde min pappa skulle stötta mig, vi har en bra relation, men ingen lyssnade. Pappa sa att jag kommer att döda dig och begå självmord om du inte åker, säger hon.

Plötsligt satt hon på ett flygplan till Sverige och en man hon inte kände.

– Jag var så rädd när jag kom till Sverige. Jag hade aldrig flugit förut, bara tagit mig mellan hemmet och skolan.

Gynekologmottagningen lät maken översätta på besöket, själv pratar Sameera flytande engelska. Hon blev lurad att ta abortpiller.

Sameera är rädd att hennes pappa kommer att döda henne om hon återvänder till Pakistan. Hon är frånskild, singel och har genomgått en abort.

Tillvaron i radhuset i Stockholmsförorten där hon till slut hamnade, blev en annan sorts fångenskap.

Utlämnad till sin nya make och hans familj var Sameera ensam i det nya landet. Familjen skrek på henne och behandlade henne respektlöst, berättar hon. Hotade med att hon skulle bli hemskickad till Pakistan, om hon inte höll tyst. Sameera fick tider att passa om hon så bara skulle handla på Lidl.

Beroende av sin man

Precis som många kvinnor som kommer hit i arrangerade äktenskap – de blir helt beroende av männen som tagit hit dem, berättar Anne Saarinen från Botkyrka kvinnojour, som första gången kom i kontakt med Sameera för flera år sedan.

– Mannen har ofta utlovat massa saker och ett bra liv, men direkt första veckan börjar misshandeln. Kvinnan har ingen kunskap om landet, inga kontakter och kan inte språket, säger Anne Saarinen.

När Sameera tog kontakt med kvinnojouren första gången var hon ledsen och deprimerad. Hon skulle just berätta för sin make att hon var gravid men var orolig för hur han skulle reagera.

De gjorde upp en plan. Personal från kvinnojouren skulle hämta henne på en viss plats vid ett visst klockslag, om det uppstod en konflikt hemma kring graviditeten.

Men Sameera hörde av sig på kvällen med ett sms: ”Allt är bra. Don’t worry”

Men snart skulle det visa sig att allt inte alls var bra där hemma.

Mannen var inte nöjd. Och Sameera utsattes för ännu ett övergrepp – en abort, mot sin vilja.

Blev lurad till abort

Handlingar från Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, visar att Sameera inte förstod vad som hände vid det där besöket hos barnmorskan. Hon trodde att det var en rutinkontroll av graviditeten. Men maken tolkade samtalet, Sameera kunde ingen svenska. Att hon pratar flytande engelska togs ingen notis om. Där och då blev hon lurad att ta abortpiller.

”Därmed behandlades hon utan vetskap och mot sin vilja med läkemedel som ledde till en oåterkallelig konsekvens, det vill säga att hennes graviditet avbröts”, skriver Ivo i sitt beslut.

Myndigheten kritiserade gynekologmottagningen för att inte ha anlitat en riktig tolk och sett till att Sameera förstod vilket ingrepp man gjorde i hennes kropp.

Efteråt led Sameera av blödningar, svimningar och svåra komplikationer.

– Jag kände mig hemsk, som en bitch, för att jag hade litat på min make, säger hon.

– Alla sa att jag skulle gå vidare i livet, men hur kan man gå vidare? Jag förlorade mitt barn, allt.

Flera personer i hennes omgivning bekräftar för Aftonbladet att Sameera var i så dåligt skick efter ingreppet att hon skulle behövt en traumabehandling. Men någon sådan fick hon aldrig. I stället förklarade maken att han bara efter något år hade tröttnat på henne och begärt skilsmässa. Sameera var ju inte oskuld längre – hon var utbytbar, som en slit-och-släng-vara.

– Han jämförde det med att äta samma mat hela tiden – och efter ett tag vill man äta en annan maträtt, säger Sameera.

Nu började hennes nya kamp - för att slippa återvända till hemlandet.

Hårdare regler drabbar kvinnor

Flera kvinnojourer vi har varit i kontakt med beskriver hur utsattheten kring så kallad ”fruimport” ökat.

Tidigare kunde kvinnan efter två år få ett permanent uppehållstillstånd, stå på egna ben och bli fri från en destruktiv relation.

Nu får hon bara tillfälligt uppehållstillstånd, två år i taget. Separerar hon från sin make måste hon dessutom bevisa att hon har rätt att stanna i Sverige och även kunna försörja sig själv.

– Fortsatt uppehållstillstånd kan beviljas om kvinnan lyckas göra sannolikt att våld var orsaken till att förhållandet avslutades. Eller att kvinnan har fått en särskild anknytning till Sverige, vilket kan vara svårt för kvinnor i denna situation att uppnå, säger Anna-Pia Beier, jurist på Asylrättscentrum.

Lappen som väntade Sameera på kudden var ett handskrivet meddelande från Migrationsverket: ”Dags att packa”.

Någon i personalen har gett Sameera en nalle. Hon äter flera mediciner mot sin ångest.

Framöver kan det att bli än svårare för våldsutsatta kvinnor att få uppehållstillstånd.

Nuvarande regering vill nämligen helt ta bort bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter. Den har tidigare använts för att skydda många.

– Om du är rädd för att bli utvisad, då stannar du i en våldsam relation. Många av de här kvinnorna har inte en susning om vad de har för rättigheter, säger Anne Saarinen, från Botkyrka kvinnojour.

Svårt att återvända hem

Under tiden kan mannen ha skickat rapporter om hur dålig kvinnan varit till hemlandet. Via sociala medier sprids rykten fort.

– Många kvinnor kommer tillbaka till en familj som misstror en, säger Anne Saarinen.

Sameera är skräckslagen för vad som ska hända henne om hon landar i Pakistan igen. Ett land som enligt svenska regeringen präglas av hedersvåld och hamnar på bottenplats när det kommer till kvinnors rättigheter.

Att hon är frånskild, singel och genomgått en abort kan leda till att hennes familj eller ex-makens släkt måste ta livet av henne, tror Sameera. Hennes bröder har klippt kontakten och vägrar prata med henne.

– Jag vet att pappa har press från samhället, från familjen. Kvinnor får inte leva ensamma i Pakistan, säger Sameera.

När och hur utvisningen ska ske vet hon inte. Dagligen denna ovisshet, som kräver fler ångesttabletter. Sameera är återigen fången – hennes öde i andras händer. Aldrig har hon själv fått bestämma över sitt eget liv.

Inlåst i månader

En dag kom hon till sitt asylboende och hittade en lapp på kudden.

En tjänsteman från Migrationsverket hade varit inne i hennes lägenhet och lämnat ett meddelande.

”Dags att packa dina saker, Migration!” stod det.

Sedan dess har hon varit inlåst på förvaret i Ljungbyhed. Över två månader nu.

– Jag kände att allt var slut när jag togs till förvaret. Det vore bättre att bara dö. Sverige har plats för kriminella och förövare, men inte för offer?

Klädd i grå mjukisoverall och innetofflor bor hon på kvinnornas avdelning, där man sover i våningssängar, fyra kvinnor i samma rum.

Här händer inte mycket. Bingo på söndagarna och en timmes utevistelse på den lilla rastgården varje dag. När Justitieombudsmannen, JO, granskade Migrationsverkets förvar 2019 beskrevs just Ljungbyhed-anläggningen som den sämsta. Kritik lyftes mot den torftiga miljön och de begränsade utevistelserna.

Återetableringsbidrag hjälper inte

Sameera säger att hon blivit erbjuden 30 000 kronor i återetableringsbidrag. Enligt regeringen och SD ska bidraget vara moroten för att få tusentals fler personer att återvända hem.

– Vad ska jag med deras pengar till, om jag dödas? Jag är utbildad, ekonomin är inte problemet, säger hon.

Efter skilsmässan har Sameera varit inlåst på förvaret i över två månader.

Några veckor efter Aftonbladets intervju släpps Sameera ur förvaret på grund av hälsoproblem. När utvisningen ska genomföras vet hon fortfarande inte.

I besökrsummet står en tom spjälsäng, för de små barn som blir inlåsta här eller som kommer på besök, kanske för att ta avsked av en förälder. De grå minibussarna står på rad framför det höga stängslet, väntar på att få köra någon till flygplatsen eller till psykologen.

En dag föll stora vackra snöflingor utanför fönstret.

– Personalen öppnade dörren och sa åt mig att komna ut en stund. Men jag stod här inne och grät, där ute finns ändå ingen frihet, säger Sameera.

Så upprepar hon frågan som inte har några tröstande svar.

– Vad gör jag här?

Fotnot: Några veckor efter vår intervju hör Sameera av sig och berättar att hon släppts ur förvaret, på grund av sina hälsoproblem. Migrationsverket ser inte längre det nödvändigt att hålla henne inlåst i väntan på utvisningen. När den ska genomföras vet hon fortfarande inte.