Maria och Jenny har fått sina identiteter röjda: ”Ser inte något slut på flykten”
Uppdaterad 2021-10-05 | Publicerad 2021-10-03
Maria fick sin nya identitet röjd av en åklagare.
Jennys förövare har hittat henne flera gånger under livet på flykt.
För de gömda kvinnorna och deras barn är livet en ständig känsla av att behöva se sig om över axeln.
– I början, när vi kommit till det första boendet, gick min son ofta och tog på sig skorna och frågade när vi skulle åka hem igen. Det är tungt att svaret på den frågan antagligen är ”aldrig”, säger Maria.
Man brukar uppskatta att cirka 800 kvinnor lever gömda i Sverige. Hur många barn de gömda kvinnorna har och som tillsammans med dem har fått nya namn och en ny verklighet är dock svårt att få en exakt siffra på.
Inte heller finns det statistik på hur ofta dessa kvinnor och barn får sina identiteter röjda, något som för många av dem kan innebära ren livsfara.
Men när nätverket Gömda kvinnor gjorde en enkät med sina medlemmar uppgav en majoritet, 59 procent, att de vid något tillfälle fått identiteterna avslöjade.
”Det var barn och ungdom på socialtjänsten som röjde våra uppgifter när de skickade en remiss till BUP. Mitt barns pappa hade tillgång till remissen”, skriver en kvinna.
Lämnade sin våldsamme partner
Maria, som lämnade sin våldsamme partner för två år sedan, fick skyddad folkbokföring då hotet från exet bedöms som så pass allvarligt.
Nytt namn, ny bostadsort, ny bakgrundshistoria, långt bort från familj och vänner.
Ett ensamt liv men åtminstone ett liv.
För Maria är säker på att hennes ex kommer att förstöra hennes om han hittar henne.
– För min egen del är jag inte lika rädd som jag är för vår gemensamma sons del. Jag är övertygad om att han kommer ta med min son till sitt hemland om han får tag på oss, och sen kommer jag aldrig få se honom igen.
När Maria ansökte om kontaktförbud mot sin förövare skickades hennes och barnens nya namn hem i ett brev till ex-maken.
– Vi fick byta namn igen vilket är en större grej än man kan tro, att hela tiden behöva bli någon annan. I vårt fall var det en åklagare som röjde våra uppgifter, någon som ska vara en av de högsta inom rättssystemet. Man tappar förtroendet bit för bit, säger Maria.
Vänner tipsade mannen
Jenny och hennes barn har även de levt med nya personuppgifter i två år. Under de åren berättar Jenny hur de röjts flera gånger.
Dels av vänner och bekanta till mannen som sett dem utomhus och som fört informationen vidare. Dels skickade tingsrätten ett brev med det nya namnet direkt till förövaren.
– Han har även ringt till olika boenden för att försöka hitta oss vilket han även gjort ibland, säger Jenny.
Maria och Jenny har båda ganska liknande historier.
De flesta gömda kvinnor har det.
En historia om hot och våld, av att tassa på tå kring en lynnig partner vars humör håller hela familjen som gisslan.
Hur det känns farligare, och ibland är det, att lämna än att stanna kvar.
– Han brukade stoltsera med att han aldrig slog mig med knytnävarna. Och det gjorde han inte heller. Men han slog mig med knän, fötter, armbågar och skallar, säger Jenny.
– Vid ett tillfälle slog han sönder mina revben. En annan gång satt han på min bröstkorg med sina 140 kg på mina då 65, något som orsakade spruckna revben och mer inre blödningar.
Förövarna inte dömda
De delar en annan sak med många andra i samma situation. Trots dokumenterade skador, trots att sociala myndigheter och polis bedömer hotbilden mot dem som så stor att de måste byta identiteter, så är deras förövare inte dömda.
Båda har fått tillbaka brevet från åklagarmyndigheten med formuleringen: ”Utredningen läggs ner i brist på bevis”.
Maria träffade sin före detta make 2016. Han var passionerad och hon upplevde honom som smart, belevad och missförstådd.
– Han kom från ett land i Sydeuropa och han hade en historia av att han inte kunde återvända, att han skulle behöva gå med i armén eller fängslas. Jag trodde på honom och gick till slut med på att gifta mig med honom för att han skulle få stanna.
Var gravid – då kom första slaget
Maria blev gravid och det var då våldet började. Första gången slog han genom badrumsväggen. Ju längre tiden gick, desto mer använde han i stället henne som slagpåse.
– Det var som att när han väl hade passerat den första gränsen så släppte alla spärrar.
Mannen som Jenny var tillsammans med hade hon känt till sedan hon var 18 år. Hon trodde han var lugn och snäll och nykterist. En smart kille som skötte sig, som gick till gymmet varje dag innan jobbet.
Men en bit in i förhållandet föll masken.
– När jag var gravid i vecka 18 kom det första slaget. Han ville plötsligt inte ha barnet längre trots att det var för sent för att göra en abort.
Sedan följde år av olika former av övergrepp berättar Jenny. Slag och sparkar. Våldtäkter och psykisk terror.
Fejkade otrohet
Jenny berättar hon försökte lämna honom många gånger men att det alltid slutade med att han skrämde henne att stanna. Till slut fick hon honom att lämna henne genom att fejka en otrohet.
Det var 2019 och Jenny anmälde det våld hon menar drabbade både henne och barnen. Men allting lades ner.
– Jag har överklagat, för även om jag själv vet att världen är åt helvete så har jag fortfarande hopp om att barnen inte ska känna så än, säger Jenny.
Både Maria och Jennys exmän har försökt få vårdnaden om deras gemensamma barn. Jenny har dock fått ensam vårdnad.
Liksom för många andra som befinner sig i liknande situationer som Maria och Jenny tycks ibland många instanser jobba mot varandra.
De instanser som anser att de är i så stor fara att de måste leva gömda ställs mot de myndigheter som inte anser att brott går att styrka eller att en förälders rätt till umgänge väger tyngst.
”Borde inte vara det här som krävs”
Jenny ser i nuläget inte något slut på sin och barnens flykt.
– Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad att det finns hjälp att få men det borde inte vara det här som krävs, att jag och barnen ska skiljas från alla våra nära och kära och att han ska få fortsätta gå fri. Varför kan inte fotboja och kommunarrest sättas på förövaren på de grunder som vi får skydd på? säger Jenny.
Maria känner samma sak, att så länge som hennes ex går fri där ute gör inte hon och hennes barn det.
– I början, när vi kommit till det första boendet, gick min son ofta och tog på sig skorna och frågade när vi skulle åka hem igen. Det är tungt att svaret på den frågan antagligen är ”aldrig”.
Fotnot: Jenny och Maria heter egentligen något helt annat.