Det befarade kriget dröjer: ”Som att stå ovanpå en vulkan”
Uppdaterad 2022-02-17 | Publicerad 2022-02-16
KIEV.
Tremiljonerstaden Kiev är märkligt stilla.
Inga ryska stridsflygplan dånar genom den askgrå himlen, inga granater får marken att skälva.
– Det känns som om vi lever ovanpå en vulkan som när som helst ska få utbrott, säger Viktoria, 21.
Det är den 16 februari, dagen då den ryska invasionen enligt underrättelseuppgifter skulle ha börjat. Ukraina är omringat av stridsvagnar och elitförband.
Men det befarade storkriget dröjer.
Ruslan Karansky, 35, håller fram armbanden som han själv knutit ihop med sina valkiga soldathänder. Vissa är gula och blå, som flaggans färger. Andra svarta och röda, som jord och blod.
– Betala så mycket du vill, säger han. Allt går till Ukrainas armé.
De smala ögonen blickar ut över det väldiga Självständighetstorget mitt i Kiev, en plats han känner alltför väl. I februari 2014 var han här för att göra revolution mot den dåvarande ryskstödda regimen. I fönstren på Hotell Ukraina väntade krypskyttarna.
Skottet tog i högerbenet. Han fördes hastigt till fältsjukhuset, inrymt i fackföreningshuset vid torgets nordsida. Nästa dag stacks den väldiga byggnaden i brand.
– Jag firades ner i ett rep. Aktivisterna därinne räddade mitt liv. Nu känns det som om historien upprepar sig, fast värre.
Hemma försöker reservisten och hans hustru så gott det går förbereda sin åttaåriga dotter. Flickan måste veta vad hon ska göra den dag fönsterrutorna plötsligt krossas och pappa Ruslan än en gång ställer in sig som frivillig i sin 93:e mekaniserade brigad.
– Ryssarna är våra bröder och systrar. Tanken på att vi ska skjuta ihjäl varandra är helt sjuk, det skrämmer slag på mig.
Hundratusen tungt beväpnade soldater står med kängorna på marken, ett kliv från avgrunden.
På Självständighetstorget reas överblivna alla hjärtans dag-buketter ut.
Att bomber skulle falla genom den här himlen, mot den här asfalten tycks ogreppbart.
Den glesskäggige konststudenten Oleh Toischkin försöker hålla ögonen borta från medierna, som matar invasionsplaner och guider till hur man överlever ett bombkrig dygnet runt. Sådant gör stressen bara värre.
Men nu söker sig 21-åringens ögon till skärmen ändå.
– Ingen önskade det här, säger han. Ingen bad om det.
Han huttrar till, drar ner den rödstickade mössan över öronen.
– Men jag antar att det här är Ukrainas prövning. Något vi bara måste ta oss igenom.
Oleh har packat en ryggsäck med ombyterskläder, extraskor och några burkar med vita bönor i tomatsås.
– Om kriget kommer tar jag den och flyr.
Vart då?
– Till en datja på landet, kanske. Eller till Polen. Så långt det behövs.
En schlagersångerska i brudklänning sjunger: gud bevare Ukraina intill en ölpimplande gubbe. En kille i tigerdräkt väntar på besökare som ska betala några hryvnia för en rolig bild.
Något tycks pågå över deras huvuden. Ett spel, lika skrämmande som ovisst.
Skådespelerskan Viktoria, 21, har just repeterat Höstsonaten på sin teater tillsammans med kollegan Yulia, 23. Ingmar Bergman-pjäsen är tänkt att ha premiär i april.
– Om vår teater finns kvar då, lägger hon till.
Hon dröjer kvar. Söker efter orden, trots att inget går att förstå.
– De säger att vi ska ta det lugnt. Samtidigt får vi höra att ambassaderna stänger ner och utlänningarna flyr, säger Viktoria.
Stalinfasaderna kastar sina skuggor över torget, freden har bestått ännu en dag.
– Det är så hemskt. Det känns som om vi lever ovanpå en vulkan som när som helst ska få utbrott.
