Vår journalistik ska vara tuff men rättvis

MARTIN SCHORI: Vi måste väga alla uppgifter – och kunna motivera varför de är relevanta

Varför namngav vi Paolo Roberto men inte ”C-toppen”?

Och en läkare som inte ens är misstänkt för brott?

Namnpubliceringar i medierna är en snårig fråga, som dessutom delar den svenska mediebranschen, skriver Aftonbladets stf ansvarige utgivare Martin Schori.

De kanske vanligaste frågorna vi får på Aftonbladet från våra läsare är om namnpubliceringar. De senaste veckorna har det i synnerhet varit två som väckt reaktioner:

Vi tar dem i ordning: Även om det alltid är svårt att jämföra olika publiceringar så är det viktigt att komma ihåg att Paolo Roberto omedelbart efter att han gripits kontaktade TV4 och bad om att få göra en intervju.

Det händer att vi ibland anonymiserar människor som vill berätta öppet, det kan till exempel handla om hänsyn till brottsoffer eller anhöriga, men i det här fallet blev det självklart att namnpublicera en så pass medievan person som Roberto, speciellt när han själv söker offentligheten för att förklara och försvara sig.

C-toppen var en lokal makthavare, men Aftonbladet är en rikstäckande tidning och därmed blev allmänintresset av att veta vem det är inte lika högt, anser jag, när det vägs mot den publicitetsskada en namnpublicering skulle innebära.

MO: Namnpublicera mera

I fallet läkaren gjorde polisen och andra myndigheter ett tillslag mot den aktuella kliniken. De beslagtog hans apparater. Han är ej misstänkt för brott men har en lång historia av IVO-anmälningar och direkt farliga ingrepp, som även lett till fällande dom.

Läkaren försvarade sig (ganska välformulerat) i texten. Det motiverade en namnpublicering, inte minst för att det kan ses som konsumentupplysning. Det kan till och med bespara läsarna potentiella felbehandlingar. Passande nog har Medieombudsmannen nyligen skrivit en krönika där han uppmanat medier att namnge just läkare som missköter sig. 

 

Ovan exempel är Aftonbladets beslut, inte alla mediers. Relativt ofta gör olika medier olika bedömningar och det är en bra sak, tycker jag. Ansvariga utgivare är just ansvariga och det är positivt att det finns en mångfald och olika åsikter. Motsatsen hade inte gynnat varesig läsare eller medier själva.

Namnpubliceringar handlar i grunden om pressetik – och vår syn på den. Inom pressetiken finns det, något förenklat, två olika skolor:

  • Den ena skolan anser att en publicist i grunden ska utgå från att publicera allt, men att vissa detaljer ibland tas bort, med hänsyn till pressetiken.
  • Den andra börjar i andra änden, med ett blankt papper: Varje uppgift som ska publiceras ska noga övervägas och motiveras.

Min syn ligger närmare den senare skolan.

Aftonbladet har som Nordens största tidning ett stort ansvar för det vi publicerar. Vi måste väga alla uppgifter – och kunna motivera varför de är relevanta.

Det handlar inte, alltså verkligen inte, om att vi inte tror att publiken ”klarar av” vissa saker eller måste skyddas från olika ”sanningar”.

Det handlar istället om att allt det vi publicerar kan få ett enormt genomslag och därmed orsaka rejält med publicitetsskada hos de vi granskar eller skriver om.

Martin Schori, Aftonbladets nya ställföreträdande ansvarige utgivare
Vi måste ligga precis på gränsen, vi får inte bli för fega

Vi måste ligga precis på gränsen, vi får inte bli för fega, men inte heller ansvarslösa. Vi ska vara tuffa, men rättvisa. Faktum är ju att medier får skada människor, men det måste vara försvarligt. Allt vi publicerar måste tåla granskning.

Självklart går vi ibland fel, och passerar den gränsen. Då är vi förhoppningsvis snabba på att agera.

I Sverige finns en långtgående offentlighetsprincip, som vi ska vara stolta över. Men vi ska också värna den. Att allt går att begära ut betyder inte nödvändigtvis att allt alltid är relevant att publicera. En alltför offensiv pressetik kan leda till att lagstiftarna stramar åt den, vilket i slutändan vore förödande för oss alla.