Horace Engdahl: Kravet var att jag alltid skulle vara bäst
Uppdaterad 2020-09-21 | Publicerad 2020-07-12
Det är många man är nyfiken på. Eller har åsikter om. Men vad vet vi egentligen? Alla människor har en historia om hur man formades till den man är.
I serien ”Mina första 18 år” träffar Åsa Linderborg aktuella svenskar som berättar om sin barndom och uppväxt.
Jag mejlar Horace Engdahl och frågar om jag får intervjua honom om hans första arton år i livet: Vad i din uppväxt pekar fram mot den du är i dag? Svaret kommer redan efter några minuter. Han meddelar att han bestämt sig för att aldrig mer ge någon intervju, men den jag ber om kan ju rimligtvis inte handla om Svenska Akademien, så vad kan gå fel?
Det gick fel direkt. Den första timmen fipplade jag så pass med inspelningsapparaten att inte ett ord kom med.
Jag har träffat Horace tidigare, det bör redovisas. Första gången var hösten 2017, på en bokrelease. Då pratade vi i fem minuter om kulturlivet på 1980-talet, ett ämne jag kan mycket lite om.
Andra gången satt vi hemma hos mig, våren 2019, ett exempel på min stundom lite rastlösa spontanitet. Jag och mina vänner Lena och Tomas skulle ses över en enklare middag, men de ville först lyssna på ett författarsamtal på Hedengrens bokhandel, där Horace skulle presentera sin essä ”Nattens mänsklighet”. På vägen dit och där började jag plötsligt bjuda hem den ena och den andre. Även Horace. Det var lite som Bröderna Grimms saga om stadsmusikanterna från Bremen: en åsna, en hund, en tupp, en dragspelare … sällskapet växte och till slut var vi åtta runt bordet.
När Horace klev in min lägenhet blev jag akut stressad: Hoppas inte karln inspekterar mina bokhyllor! Det gjorde han naturligtvis, men först när klockan hunnit bli halv två. Han gick över titlarna med koncentrerad blick och stora händer, han bokstavligen vek sig dubbel för att registrera vad som stod längst ner. Det var en mardröm.
Det blev en minnesvärd afton, tolv flaskor vin och många centiliter med whisky gick åt, men av det märktes inget på Horace. Klockan 7.15 nästa morgon skickade han ett till synes nyktert tack. Nog om detta. Inga band knöts.
Mitt emot mig den kvällen satt en imposant men också lite kantstött gestalt. Samma dag hade Bokmässans nya ledning meddelat att de inte ville låta honom göra ett större seminarium om drottning Kristinas maximer, som han hade översatt från franska till svenska och just utgett i Svenska Akademiens klassikerserie. Någon närmare förklaring gavs inte, annat än att mässan skulle vara ”jämställd”. Förmodligen ansågs Horace Engdahl ha fel vänner och åsikter om metoo, så bort med honom – och därmed även bort med drottning Kristina.
Jag blev inte riktigt klok på mannen på andra änden av bordet, vars namn varit i omlopp under så lång tid, det gångna året häftigt och intensivt, och som jag själv nämnt i så många texter, ibland rätt hårt. Vem är han egentligen?
Horace är intellektualiteten, för vissa elitismen, förkroppsligad, men han kan också helt utan ironi eller synbart förakt gästa Bingolotto. Jag brukar berömma mig om att ha en osviklig näsa för socialt ursprung. Inför mig avslöjar sig alla förr eller senare med någonting, om än så lite – men inte han och det ger mig ingen ro.
Han bjuder ner mig till Göteborg, dit han just flyttat ihop med litteraturvetaren Stina Otterberg. Jag tar mig till Vasastan och en vacker fastighet i brunrött tegel, tre trappor senare kliver jag in i 150 sakralt ljusa kvadratmeter där de sista flyttkartongerna fortfarande står orörda. Han tar emot mig, lika reslig som vanligt, men det svarta håret har nästan helt grånat. Vi sätter oss på en av de tre (ja, just det: 3) balkongerna och iakttar virusdisciplin med ett avstånd på bortåt två meter.
Horace Engdahl berättar att han föddes i Karlskrona 1948. Hans föräldrar bodde i Stockholm, men mormor och morfar bodde i Karlskrona och hans mamma valde att vara med dem när hon skulle nedkomma med sitt första barn. Horaces familj flyttade sedan till Karlskrona när han var sju år och pappa sjöofficeren fick kommendering till marinens stab i staden.
– Det var då jag blev människa. Karlskrona var paradisiskt.
De bodde i en tidstypisk HSB-lägenhet och kompiskretsen var socialt blandad. Någons förälder var svetsare, en annan kontorist, en tredje bilförsäljare.
– Det var folkhemmet när det var som bäst. Vi sprang runt fritt mellan gårdarna.
Berätta om dina föräldrar!
– Det är svårt att uttrycka det så att det blir sociologiskt korrekt, men båda mina föräldrar kom från småfolket, om man får säga så. De var inte klassisk arbetarklass någon av dem, men de var inte medelklass heller. Min farfar var hotellportier och min morfar var socialdemokratisk arbetare i Karlskrona och drev litet handel bredvid, tillsammans med mormor.
Horaces mamma Ann-Marie hade ambitioner och ville avancera socialt. Kanske var målet större än att finna en militär, men plötsligt stod Roland där och de blev blixtförälskade. Tillsammans skapade de sig ett hem som Horace beskriver som ett slags teater, där de låtsades ha förnämare klasstillhörighet och högre inkomster än de hade, inte ens militärer med grad tjänade särskilt bra. Varje lördag åt föräldrarna middag, iklädda smoking och lång klänning. På bordet stod ett enklare rödvin och för tillfället lite finare mat.
– Ett av mina allra tidigaste minnen är från Regeringsgatan, när vi fortfarande bodde i Stockholm. Jag står i min spjälsäng, som de hade dragit fram till dörren i matsalen för att jag inte skulle känna mig ensam. Jag står där och kikar på hur de sitter i ljusskenet som ett elegant par. Mamma lade nog ner en timme på frisyr, makeup och utstyrsel, fast hon redan i sig själv var betagande vacker.
Det låter som om de fortsatte att uppvakta varandra?
– Ja, så var det hela min barndom, de var väldigt charmanta mot varandra.
Föräldrarna var så bra att spela det här klasspelet att de till och med ”lurade” barnen.
– Det var först när jag var i tjugofemårsåldern, när jag lärde känna riktig överklass, som jag förstod att vi faktiskt inte var det.
Hur märkte du det?
– De hade helt andra resurser. Större och mäktigare nätverk. Ärvd egendom att falla tillbaka på. Ett annat sätt att prata. Som utomstående hör du alla tonfall så tydligt, det som de inte själva hör. Som Roland Barthes [fransk kritiker] skrev: ”Jag hörde dem inte höra”. Jag vill tillägga att några av dessa privilegierade blev mina vänner för livet. Klassfördomar är för mig någonting obegripligt och vederstyggligt.
Samtidigt som föräldrarna hade denna drivkraft till socialt avancemang umgicks de mycket med mammans bröder och deras barn i Småland.
– Det var en arbetarklass av det välmående och ganska vackra slag som ändå finns i vårt land. De var yrkeskunniga och studerade vidare inom sitt fack. I den världen fanns både musik, teater och något slags bildning, fast på deras villkor. Där fanns humor och livsglädje – åh, i rikt mått! Den samhällsklassen är väl så bra som någon du kan hitta någonstans, och den finns på många ställen. Det är il popolo, det som Pasolini älskade och hela tiden återkom till.
Det där fattar jag, säger jag. Det är ur den plåten som jag själv är stansad, även om det låter romantiserande.
Horace säger att han där, i den samhällsklassen, hade en djup hemkänsla och under hela sin uppväxttid.
– Jag kan fortfarande falla in i den närsomhelst, den miljön är så självklar för mig. Det är en stor gåva, för på det sättet behöver jag aldrig känna mig främmande för några människor alls, egentligen. Jag har ingen riktig överklassidentitet och har aldrig haft det. Jag har lärt mig spela överklassens spel och jag kan dess språk, till och med lite bättre än den själv, men jag har aldrig identifierat mig med den.
När Horace var elva år flyttade de tillbaka till Stockholm, adress Lärkstaden.
Hur kändes det, när du trivdes så bra i Karlskrona?
– Det var en katastrof. Jag sattes av komplicerade skäl i en klass med pojkar som var äldre än jag. Trots det var jag bäst i klassen och hette dessutom Horace. Det var inte så omtyckt.
Det var farmor som bestämde namnet, med hänvisning till Lord Nelson. Horaces farmor var nämligen från London, och hans pappa önskade att sonen skulle bli amiral. Mellannamnet Oscar är från farfar. Axel heter han efter en av morbröderna, som alltså blev kvar i sin klass och trivdes med det.
Hela din klasskod, den som jag far efter, tycks sammanfattad i den där namnraden: Horace Oscar Axel.
– Ja! Jag funderade ett tag på att byta tilltalsnamn till Axel, men jag lät det vara. Det var svårt att heta Horace när man växte upp i en vanlig svensk miljö, namnet var ju obegripligt, helt enkelt. Men då vänjer man sig vid det, att man är konstig. Det ligger ett värde i det. Du försöker inte vara normal, för det går inte. Du kan inte komma och heta Horace och vara som alla andra, det funkar inte, det är ingen som tar dig på allvar.
Om jag hade behärskat den där förbannade inspelningsapparaten skulle jag nu kunnat återge Horaces ord om den ensamhet han upplevde i den nya skolan som ett barn bland grabbar som redan var på väg in i puberteten och liksom bara sopade undan en irriterande ambitiös pojke med ett provocerande konstigt namn. Lillebror Stefan skapade sig en egen krets i Stockholm, men inte Horace.
Det är en hjärtskärande historia som bara flöt bort där på balkongen i Vasastan, innan jag behövde ta en paus för att tvätta händerna – och upptäckte att inget var bandat. Blicken i Horaces ögon när jag säger det … först förfärad, därefter tom, besviken och slutligen vänligt överseende. Den där timman går aldrig att rekonstruera i efterhand. En intervju är ett slags iscensättning, lite som när Horace föräldrar i smoking och långklänning försöker förtrolla varandra.
Vi försvann åt varsitt håll några minuter för att ensamma smälta detta klanteri, innan vi tog sats igen.
I den där åldern behöver ju alla en flock. Det måste ju ha skapat något slags känsla av utanförskap?
– Absolut. Den känslan har aldrig upphört. Kollektivet har egentligen aldrig betytt något för mig. Jag har haft vänskaper och kretsar, men jag har aldrig känt mig inlemmad i något kollektiv. Mer än i Karlskrona, men det var ju en barnvärld, en lycklig hop. Det var de åren, det fick jag aldrig mer uppleva.
Har det definierat dig?
– Ja, det tror jag. Jag känner främlingskap för flocken, för massan eller vad man ska kalla det för, de flesta namn är fula. Det är en av mina tre eller fyra grundkänslor: jag är främmande för mängden och den allmänna uppfattningen, för ambitionen att tillhöra majoriteten. Tvärtom, väcker den instinktivt min misstro.
Du sattes i en klass med barn som var ett till två år äldre, tjugo centimeter längre och med begynnande målbrott. Du måste ju ha varit en parvel i jämförelse, men jag tror att de flesta som ser dig skulle säga att du har en utpräglat manlig, kanske utstuderat respektingivande utstrålning. Är det någonting som du har arbetat mycket på som ett slags kompensation?
– Pappa var min rollmodell och han var en oerhört maskulin man, men på det där käcka sättet som sjöofficerare hade åtminstone på den tiden. Han och jag hade ett verkligt bra förhållande. Vi var starkt oense under en period, det måste man ju vara, vi bråkade om politik och sådant, men det var en djupt hederlig och fantastiskt snäll person. Han hade en enorm förmåga att behålla lugnet och ta ansvar, inte backa, aldrig någonsin svika sitt ord. Jag kan inte påminna mig någon gång under hela min uppväxt där han skulle ha svikit mig på något sätt.
Har du fått det i arv? Vi ska ju inte prata om Svenska Akademien, men när det stormade som värst uppfattade jag dig som ytterst lojal med vänner och principer, trots att många fann dem komprometterande.
– Det är självklart. Det är inget man vill ha beröm för eller som ens ska upp till diskussion. Det ska vara så. Det är ett lugn i det, en tillförsikt. Min pappa var optimist, han trodde att allting skulle lösa sig. Han var praktisk taget alltid på gott humör.
Horace säger att det var mer operett än opera över hans pappa Roland.
Mamma då?
– Hon var mer känslig. De hade en klassisk könsfördelning, hon kunde falla i gråt och ge upp allt hopp och fullständigt hamna i förtvivlans klor. Då tröstade han henne och sa att hon inte skulle vara orolig. Han tog hand om situationen. Nu var han ju inte alltid hemma, det var mammas dilemma, han var på sjön långa perioder.
Det måste ha blivit fest när pappa kom hem?
– Ja, pappa var väldigt begåvad på det, han tyckte om att njuta. Jag ser honom framför mig. Han byggde en sådan där liten hemmabar, där han stod och blandade drinkar. Han var på femtiotalet chef för det som kallades för ”marinens pressdetalj”, då hade han stora journalistfester hemma, på den tiden fanns ju inte begreppet jäv. De stod och drack drinkar som pappa blandat. Mamma älskade att vara värdinna.
Tillbaka till ensamheten, hur hanterade du den?
– Jag upptäckte den klassiska musiken.
Som ung närde Horaces mamma en dröm om att bli sångerska. När Horace var femton hittade han hennes häften med romanser och arior. Han kunde inte läsa noter men efter ett par veckor hade han lärt sig det och kunde spela några av styckena på piano. Han gick in i den klassiska musiken med allra största allvar och fantiserade om en framtid som pianist, utan någon realism. Han hade trots allt börjat för sent.
Om man döper sin son till Horace måste man ju ha höga ambitioner för sitt barn?
– Ja, kravet var att jag alltid skulle vara bäst, och det var jag också.
Det låter jobbigt.
– Det var jobbigt i början, när jag var tio elva, men de sedan blev det en vana. Jag var nog bäst i allt utom slöjd, teckning och gymnastik.
Horace satsade på naturvetenskapen, valde matematisk gren på gymnasiet, men de sista två åren i Norra Real svängde hans intressen över till humaniora.
– Det berodde på min svensklärare, Rune Karlsson. Han var karismatisk, beläst och sensibel, en enastående dialogisk person. Han lärde oss att låsa upp diktens mysterium men även oss själva, han var intresserade av oss. Han fick mig att förstå att min egentliga begåvning låg på ett annat område än jag hade trott.
Hade ni bokhylla hemma?
– Ja, men det var mest sjömilitär litteratur. Mamma hade en del klassiker. Läsningen kom inte från mina föräldrar, den kom dels i skolan, dels genom självstudier. Jag är i hög grad autodidakt, jag härjade mig fram, så att säga.
Horace blev aldrig amiral som pappa ville, lillebror gick in i flottan istället.
Det måste ha varit skönt för din pappa?
– Ja, och för mig.
Om du var så där ensam under de formativa tonåren – kärleken då?
– Jag blev förälskad när jag var sju år.
Horace har skrivit om det, i en liten essä i en fransk vänskrift. Föremålet för den häftiga förälskelsen är ”A”, också hon sju år på det åttonde. Jag läste texten på tåget ner (i svensk översättning).
Det är något av de mest romantiska jag har läst ... men så har du ju också doktorerat på den romantiska litteraturen.
– Fram till arton var nog kärlek för mig mest en föreställning och inte en realitet. Den föreställningen spelade en exceptionellt stor roll, det var den fond mot vars bakgrund allt utspelade sig. Det är ju målet för ens medvetna ansträngningar, att hitta någon att förena sig med. Men samtidigt är inte uppfyllelsen av denna dröm det viktiga, det viktiga är att drömmen finns – åtminstone i den delen av livet. Den fyller tillvaron med färg, doft, liv och magi. Den skickar en i alla möjliga riktningar och får en att upptäcka världen.
Horace säger att hans liv skulle blivit mer banalt och hans världsåskådning mindre omfattande om han plötsligt hade träffat någon är han var sexton och gått i säng med vederbörande och upptäckt att det var jättekul och hållit på med henne i några år och sedan rimligt upplärd hade agerat Casanova med andra kvinnor.
– Den sortens karriär finns ju också men hade lett till ett tråkigare resultat. Man måste finna en tredje väg, mellan ensamheten och charmörspringet. Jag gjorde det till slut, men först i trettioårsåldern.
Inte så överraskande börjar nu Horace prata om Goethes ”Den unge Werthers lidanden”.
– Jag läste den i sextonårsåldern, med klappande hjärta, den färgade mig mycket. Jag identifierade mig till hundra procent med hjälten. Jag var verkligen romantiker ut i fingerspetsarna, på ett sätt som mina kamrater nästan fann stötande.
Jag kan tänka mig det. Det är ju något provocerande med romantiker, kanske för att de tar livet och alla människor på sådant gravallvar?
– Ja, det gör man. Och i den där åldern vill man ju leka och att det man säger inte ska ha så stora konsekvenser, och så kommer det plötsligt någon som är dödsallvarlig. Det blir lite otäckt, det ska alltid finnas en liten raspning av ironi någonstans.
Tonåren är en räcka formativa besvikelser för alla, om man dessutom är romantiker?
– Klart jag blev otroligt sårad, djupt, djupt sårad. Men man har ju trots allt bra läkkött i de där åren. Det blir sämre sedan, ju äldre man blir, desto sämre blir läkköttet, inte bara fysiologiskt.
På slutet av intervjun säger Horace att han har funderat över mitt tema om livets första arton år.
– Väldigt ofta försöker man hitta de avgörande bildningsupplevelserna: när jag förlorade min tro, när jag blev socialist eller när jag upptäckte att världen bara är en föreställning … Det kan man också prata om, men jag kom fram till att det där bara är ett spel på en sidoscen som inte betydde så mycket för mig. Vad det handlar om är det som Flaubert skriver om: hjärtats fostran. De första arton åren i livet är en känslomässig fostran. Alla former av lidande som går att tänka sig kommer under de första arton åren, de passerar som brunnar, alla är förgiftade och du måste smaka på alla, du måste lära dig det. Så tycker jag att livet är.
Oj! Lidandets brunn, det låter tungt. Finner du styrka och näring i den bilden?
– Nej, men man måste förstå att det är så, annars är man en idiot.
Det låter som en paradox: Du är uppfostrad med pappas melodi att allt ordnar sig, men du odlar också idén om lidandet. Du är romantiker och kan visa stor mjukhet, det märker jag ju här, men du verkar ju samtidigt ha rätt starka järnkäkar?
– Det måste man ha, om man inte vill gå under.
Men har du den hårdheten även inför dig själv?
– Ja, jag tror det var en av de saker jag var tvungen att lära mig, att ha den hårdheten mot mig själv, att inte lyssna på min egen klagan. Det är jag tacksam över. Jag skulle inte ha klarat min skilsmässokris om jag inte haft den förmågan.
Det är dags för fotografering. Stina tycker att Horace ska ta av sig sin lite klatschiga tröja, men han säger att han fryser och så noga är det väl inte?
– Bodil Malmsten sa en gång i TV att jag har gett den ostrukna skjortan ett ansikte.
Jag sätter mig i köket en stund med Stina. Jag har dammat på henne också i mina texter, när krisen i Svenska Akademien var som värst, den så sorgliga våren 2018. Hon iakttar mig lite avvaktande, kanske är hon rädd för mig? Jag vill inte att hon ska vara det.
Hon förbereder deras resa till stugan och Horaces barndomsrötter i södra Småland, hans mormors ursprungsbygd. På balkongen står hennes plantor, redo att sättas ner i den jord där Horace lekte som barn, miljön han fortfarande känner sig hemma i. Från något av lägenhetens alla rum hör jag honom spela flygel för fotografen, jag tror först att det är Liszt, men det är naturligtvis Chopin, ”Nocturne op. 15 nr 2”.
Under bordet ligger en vacker guldgul labrador.
Jag sitter där och undrar om jag har misslyckats med min föresats att knäcka Horace klasskod. Kanske ställde jag fel frågor. Eller också överdriver jag själva gåtan. Jag funderar över världen som ett slags föreställning, men också på den materiella verkligheten som man aldrig kan komma ifrån. Att som ung vuxen genomskåda den riktiga borgerligheten och lära sig spela spelet bättre än dem som är födda in i den. Börssalen och Bingolotto – det kanske inte är så komplicerat som jag vill tro?