”Vi kände att vi hade alla svarta människor i världen på våra axlar”

Publicerad 2021-12-20

Artikeln nedan är skriven av Felix Rapacioli och Tobias Broman från Nya Elementar i Stockholm.
Detta är deras vinnande bidrag i tävlingen ”Unga journalistpriset 2021”.
Priset delas ut av Aftonbladet tillsammans med Mobile Stories och Mediekompass.

Gloria Ray Karlmark.

År 1957 gick Gloria Ray Karlmark igenom något som ingen tonåring ska behöva gå igenom. Hon anlände till Little Rock Central High School, en skola som före detta bara var till för vita elever. Där blev hon rejält diskriminerad, förolämpad och mobbad, men skapade historia.

Rummet är varmt och ljust, solen har legat på hela morgonen och Gloria sitter framför fönstret och träffas av de varma ljusstrålarna. Gloria är 79 år och bor här i Stockholm med sin man. Hon har två vuxna barn. Gloria verkar vara vilken 79-åring som helst, men om man gräver djupare så är hon inte mindre än världshistoria.

”Jag hade en ganska privilegierad uppväxt för att vara svart”, börjar hon. ”Vi hade aldrig problem med pengar. Min pappa var agronom och min mamma var hemmafru”, säger hon med en skrovlig röst. Båda var universitetsutbildade och det fanns gott om böcker i Glorias hus, Glorias pappa tillät klassisk musik men inte rock eller jazz. Han ansåg att det inte var bra för barnen.

Hon bodde i ett farligt samhälle och sedan hon var liten så lärde hon sig att följa regler annars skulle hon råka illa ut. Det var alltid de svarta som fick skulden. ”Om det kom till fråga om mitt ord mot en vit människas ord så skulle alltid den vita människan vinna”.

För 15 år sedan så var det en stor skillnad på olika raser i fängelse. Det var nästan 100 000 mer svarta människor i fängelse än vita i Amerika. Detta beror främst på rasism och hur den vita rasen brukar vinna om det är ord mot ord som Gloria utrycker. Men nu så har siffrorna blivit mycket bättre och det är nästan likadant.

Little Rock Central High School

En morgon när Gloria sitter i Junior High School, en skola som bara var till för svarta elever, så kom det en lapp i klassrummet. På lappen fanns beskedet om att svarta nu fick gå på Little Rock Central High School. Om man ville byta skola till den så var det bara att skriva på, det var bara nio modiga tonåringar som vågade. Bland dem var Gloria. ”Jag skrev på den med detsamma, det var inte något att tänka på, för den skolan hade den bästa utbildningen i stan” säger hon allvarligt.

Den 9 september 1957 var datumet de nio eleverna anlände till den nya skolan. ”Det hade inte förväntats så mycket motstånd.” Glorias blick ändras från glad till seriös. Men de fick inte ens komma in i skolan eftersom att Guvernören hade placerat soldater vid varje ingång som inte släppte in de svarta. Orval Faubus var guvernörens namn och han var emot integration.

De 9 eleverna hade bestämt en mötesplats lite längre bort från skolan där präster och en rabbin skulle gå med och skydda dem. Men det var en elev som inte kom till mötesplatsen. Hennes namn var Elizabeth Ekford, hon gick en annan väg och möttes då av en folkmobb på tusentals personer. Bilder på händelsen spred sig snabbt över världen och alla blev chockade. Detta ledde till att några av världens viktigaste personer blev inblandade.

Andra gången de anlände till skolan så fick de komma in. Detta var tre veckor efter det första försöket och nu var president Dwight D. Eisenhower inblandad. Nu var det bara stans poliser som höll bort mobben. Men de fick inte stanna länge, efter en timme så blev de nio eleverna skickade till rektorns kontor. Där fick de reda på att poliskåren på hundra man inte kunde hålla bort mobben och att eleverna behövde bli evakuerade bakom skolan.

Dwight D. Eisenhower är känd för sin kamp mot rasism, han var nyckeln till desegregation på 50-talet, påstår Kasey S. Pipes på Politico.com 09/18/2007.

Dwight D. Eisenhower, USA:s president mellan 1953 och 1961.

”Man hade inte förväntat sig så mycket motstånd”, berättar Gloria. Hennes bruna glänsande ögon möter mina och ser allvarligt på mig.

Den tredje dagen så kom 1000 av Eisenhowers bästa soldater till skolan för att skydda eleverna. De fick en personlig eskort varje dag i ett år på denna skola. ”Man kände att man inte skulle bli rätt av dödad” när man hade en soldat bredvid sig berättar Gloria. Men det förhindrade inte att folk kastade urin och andra illaluktande vätskor, la bajs i Glorias skåp, eller knuffade till henne i skolkorridoren.

”Ville du någonsin slå tillbaka?” frågade jag Gloria. ”Vi hade Rosa Parks och Ghandi som förebild, och non-violence. Och hur Ghandi hade lyckats. Vi kände att vi hade alla svarta människor i världen på våra axlar så vi måste sköta oss. Så hur mycket vi än ville ge tillbaka så skulle vi inte göra det.”

Det är tyst i det lilla rummet jag intervjuar i och kladdkakelukten har hittat sig upp efter vårat fika nere i vardagsrummet. Vissa lärare hade inget emot Gloria men andra hade annorlunda åsikter. Speciellt Glorias engelsklärare ville inte ha Gloria på skolan.

”Den där tanten var lite grann som the wicked witch i snow white” skrattar hon. ”Jag hade kunnat vara Shakespeare och hon hade ändå inte gett mig högre betyg än medel” så ”mitt mål i hennes klass var att hon inte skulle kunna ge mig under medel i alla fall.” Så här behandlades Gloria på den nya skolan. Till och med vissa lärare hatade henne.

Men en bra sak i denna klass var att Gloria skaffade en hemlig kompis, Becky hette hon och hon var vit. Deras vänskap var hemlig för att skydda Becky. Blev en vit elev kompis med en svart så behandlades den vita likadant som den svarta. ”Hon var viktig för mig det året även om vår vänskap var lite hemlig”.

1966 gifter sig Gloria med svensken Krister Karlmark, som hon träffade i Chicago. Vi träffades på grund av diskriminering säger Gloria med ett leende. ”Vi blev kompisar på ett internationellt program, på universitetet.” De träffades vid ett stort piano vid matsalen där Gloria ofta satt och spelade. Nu har de bott i Sverige i 55 år.

Gloria är hoppfull för förändring i samhället, ”jag måste vara det, jag tänker inte ge upp. Då har ondskan vunnit. Jag tror att den lilla bebisen som kommer till världen är god.”

Rasismen har sitt ursprung i rationaliseringen av slaveriet och kolonialismen. Rasistiska åsikter uppkommer vanligtvis från skillnader mellan olika raser. Rasdiskriminering betyder diskriminering mellan människor baserat på ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

Från 1876-1965 så var det lagar i sydstaterna som hette Jim Crow-lagarna. Lagarna sa att det skulle vara segregation men jämställdhet. I verkligheten så var det egentligen inte jämställt. Så under 50-talet så var det olika ingångar till ställen beroende på hudfärg och de som var till för de vita var mycket lyxigare. Det var också mycket lynchning under den tiden då folk dödade svarta bara på grund av deras hudfärg.

Nuförtiden så har rasismen minskat men vi är långt ifrån färdiga.

Rummet har nu blivit för varmt att sitta i och vi går tillbaka till Glorias hus, och står på den soliga gräsmattan för ett fotografi. Det är otroligt hur den här glada skrattande kvinnan för 57 år sedan var i Arkansas och skapade historia. Det känns långt från Arkansas 1957, men kampen mot rasism är inte över än.

Felix Rapacioli och Tobias Broman, vinnare av Unga Journalistpriset 2021.

Följ ämnen i artikeln