Självskryt men inga ursäkter från Ekman

Uppdaterad 2017-07-27 | Publicerad 2017-07-03

Ulf Ekman.

”Sjukt” och ”beklämmande” var några av reaktionerna inför Ulf Ekman som sommarpratare, årets kanske mest kontroversiella val.

Som grundare av Livets ord har han mycket på sitt samvete, församlingen har kritiserats för auktoritära metoder och en skev människosyn. Tidningar som denna har under 80- och 90-talet hårdbevakat Livets ord och många i min generation har åtminstone sett youtubeklippen där Carola under sin tid i församlingen talade i tungor.
Men 2014 lämnade Ulf Ekman sitt livsverk och konverterade tillsammans med sin fru Birgitta till katolicismen.

Vad skulle detta sommarprat bli? Ett försvarstal, en motattack, en avbön?
Nja. Ulf Ekman berättar stillsamt om tiden från att han i ungdomen hörde en röst om syndernas förlåtelse på en buss mot Hisingen till att han såg sitt namn överallt på löpsedlarna. Något han beskriver som ”otippat”. När man hör Ulf Ekman tala är det inte lika otippat, den retoriska förmågan bär spår av åren som eldig förkunnare.
Men innehållet är ingen kioskvältare.

Den massiva kritiken mot Livets ord förklarar Ulf Ekman med att det skedde en krock med det sekulära Sverige. Det han beskriver som mest stötande var anklagelsen att församlingen föraktade funktionshindrade.
”Det chockerade oss eftersom vi hade medlemmar som var handikappade”, säger Ekman.
Som att säga att man inte kan vara rasist om man har en kompis som är född i ett annat land.
Ursäkten till dem som farit illa i församlingen blir också svepande, han skyller på ungdomlig iver och säger att han i dag skulle gjort saker på ett annat sätt, eller inte alls.

Lyssnarna får desto fler historier om hur Ekmans internationella arbete vid Sovjets fall. Patenterat sommarpratskryt med andra ord.
Vad blev då av detta? Ett genomsnittligt sommarprat av en – till kritikernas glädje – ogenomsnittlig person.