Eva-Marie lever på gränsen till fattigdom: ”Ett hån”
Uppdaterad 2018-08-28 | Publicerad 2018-05-06
Hon har jobbat sedan hon var 14 år och är högskoleutbildad.
Men pensionen är så låg att ekonomin knappt går ihop – och tjänstepensionen är bara 70 kronor.
– Det är ju nästan som ett hån när man jobbat i 30 år, säger Eva-Marie Christerson, 74.
Hatten är röd, handen varm och håret långt och utslaget.
Varje torsdag står Eva-Marie Christerson, 74, i klädd sin plommonröda, kulliga hatt på Mynttorget, mitt emellan Kungliga Slottet och riksdagen, tillsammans med andra rödhättade tanter och skanderar.
"Gammal tant behöver större slant", ljuder de skarpa stämmorna över Strömmen.
– Jag brukar skrika så högt jag kan, säger Eva-Marie Christerson.
Tar sig dit varje torsdag
Allt medan turister, gamla gubbar, unga svartklädda tjejer i hijab, kvinnor i olika åldrar, tonårskillar med fjuniga mustascher och kanske, hoppas tanterna, en och annan riskdagspolitiker, stannar till, förundrade inför de högljudda damerna.
De kallar sig för Tantpatrullen.
De är alla över 64 år och många av dem fattigpensionärer.
En av dem är Eva-Marie Christerson, 74. Trots sin söndervärkta kropp tar hon sig hit varenda torsdag, klockan kvart i tolv, sedan två års tid.
Eva-Marie Christerson lider av osteoporos, svår benskörhet. Hennes skelett är så skört att det vittrar sönder. En ortopedisk ställning stagar upp hennes rygg.
– Utan den orkar jag inte hålla upp min kropp, utan sjunker ihop, säger hon.
Eva-Marie Christerson, som är ensamstående och utan barn, bor i en hyrestvåa i centrala Stockholm. Hon har jobbat sedan hon var 14 år.
– Jag har alltid satt en ära i att klara mig själv.
Som tonåring arbetade hon varje sommar som sjukvårdsbiträde på sjukhus, där hennes tunna kropp slet tungt. Sedan diskade hon sig igenom Sverige på olika fjärrtåg under åtta års tid och utbildade sig även till musikpedagog vid Musikhögskolan.
”Det räknades inte”
Från mitten av 60-talet tjänstgjorde hon som rytmik- och musiklärare på olika skolor i Stockholm. Men någon pension fick hon inte tillgodoräkna sig i början.
– Jag jobbade ju som mest före 28 års ålder, men det räknades inte.
Efter ett 30 år långt yrkesliv får hon inkomstpension, tilläggspension, garantipension, bostadstillägg, en mycket liten premiepension och en ännu mindre tjänstepension på 70 kronor.
– Det är ju ett skämt, säger Eva-Marie.
När skatten är dragen har hon 12 854 kronor kvar i månaden att leva på. Det är precis snäppet över inkomstgränsen för relativ fattigdom 2018 (enligt prognosen).
Eller 170 kronor mer.
Men rik är hon inte.
Utan likväl fattig.
– Jag ligger på gränsen, men jag klarar mig, i och med att jag är så sjuk så att jag inte kan göra så mycket saker. Jag är så matt så jag orkar ingenting. Jag har konstant smärta och ligger mest, säger Eva-Marie Christerson.
Hon orkar inte längre göra det hon brukade älska som yngre, som att gå på konserter, resa och uppleva olika kulturer, kroppen mäktar inte med.
”Det gick bara inte”
Hon sparar in på allt.
– Jag har inte köpt kläder på många herrans år. Det är tio år sedan sist och det var på second hand. Jag brukar få begagnade kläder.
Men även om kassan är mager, så upplever hon att tillvaron är rik, med många vänner och böcker som underbart sällskap.
– Jag läser mest, eftersom jag måste ligga mycket, säger Eva-Marie medan vi dricker färskpressad apelsinjuice på ett kafé efter demonstrationen.
Vid 60-års ålder blev hon sjukpensionerad.
– Jag försökte komma tillbaka till jobbet, för jag ville så gärna, men det gick bara inte.
Det är dock inte för sin egen skull hon demonstrerar mot de låga pensionerna.
– Jag tänker på dem som kommer efter oss - de som är yngre. De har ingen aning om vad som väntar dem. Många förstår inte hur illa det är. Det tigs så mycket om vissa aspekter, säger Eva-Marie Christerson.
– Det är så sjukt hela det här pensionssystemet. Hela systemet måste göras om i grunden. Det går inte att lappa och laga längre.
Eva-Marie Christerson menar att kvinnor straffas hårt för allt det obetalda arbete de utfört, för att de stannat hemma med barnen, jobbat deltid och tagit huvudansvaret för hem och familj.
Sedan får kvinnorna betala priset ännu en gång - nu med pensioner så låga att de inte går att leva på.