Hundra flickor har försvunnit från skolan – på ett år
Aftonbladet besöker en skola där 100 barn har försvunnit bara i år: ”Jag reser till Europa vilken dag som helst”
Publicerad 2018-06-09
BENIN CITY. Varje år ger sig tiotusentals afrikaner ut på en livsfarlig resa mot Europa.
Men det är inte krig som driver de flesta av dem på flykt.
Inte heller hunger eller extrem fattigdom.
Aftonbladet har rest till södra Nigeria för att möta människorna som EU till varje pris vill stoppa – de som är beredda att dö för att komma till oss.
De oönskade.
Som lärare borde hon vara van vid det här laget. Men det är något med åsynen av de tomma bänkplatserna som aldrig tycks släppa. Med frågorna hon måste börja var och varannan lektion med att ställa:
– Var är Victoria?
– Var är Anne?
– Var är Rose?
Sedan terminsstarten i januari har 100 av de 1200 elever på Egba-skolan utanför Benin City i delstaten Edo i södra Nigeria gett sig av mot Europa. Nästan alla har varit flickor.
Biologiläraren Grace Kheafe, 47, får samma chock varje gång det händer.
– Det är som en epidemi. Inget vi säger spelar någon roll, säger hon.
Grace Kheafe är egentligen en stolt kvinna. Även om skolan är sliten och eleverna fattiga har hon tyckt om sitt jobb. Känt glädje över att se barnen växa. De senaste månaderna har hon ställts mot krafter hon inte är i närheten av att rå på.
Nigeria är det afrikanska land som har skickat i särklass flest migranter till Europa de senaste åren. Men människosmugglingen är allt annat än jämnt fördelat.
Delstaten Edo är ungefär lika stor som Värmland med två procent av landets befolkning. Härifrån kommer så många som åtta av tio av alla som lämnar Nigeria olagligt.
Man skulle kunna tro att det pågick ett krig här, som tvingade människor på flykt. Eller att området hade drabbats av en jordbävning eller miljöförstöring och svält.
Inget av det är sant. Delstaten är fredlig och fattigdomen inte värre än i resten av landet.
Ändå försvinner flickorna, en efter en.
De lockas av människosmugglarna, som lovar ett bättre liv i Europa. I stort sett alla luras in i en fälla. I Saharaöknen kan döden komma med ett enkelt motorstopp. På Medelhavet med en enda våg.
Från andra västafrikanska länder är det nästan bara män som reser. I Nigeria är könsfördelningen jämn.
De flickor och kvinnor som kommer fram till Europa har ett alldeles eget helvete som väntar. De kommer att stå i skuld till sina människohandlare. Enligt EU-myndigheten EASO handlar det oftast om mellan motsvarande 500 000 och 600 000 kronor. Pengar som ska betalas tillbaka genom prostitution.
Enligt FN har mer än nio av tio nigerianska kvinnor som säljer sex i Europa sina rötter i Edo.
På Egba-skolan finns det inte ett barn som inte har en kompis eller släkting som gett sig av. Vi frågar fem flickor på skolan vad de vet om Europa. Svaren är färgade av samma vaga löften:
– Allt är vackert där, sägen Esther Bassey, 15.
Vägen som leder fram till skolan heter Upper Sakpoba Road. Det är en ändlös sträcka av småaffärer och marknadsstånd. Av hetsiga predikanter, som lovar “supermirakel” i den tjocksvarta avgasröken och Western Union-kontor, dit migranter som kommit fram kan skicka sina pengar.
Här rör sig människosmugglarna, likt fiskarna i sin damm.
Vissa söker aktivt upp sina offer. Andra nöjer sig med att lugnt vänta in dem.
En ung kvinna rusar fram till oss i en korsning.
– Ta med mig till Europa. Min vän är redan där, jag kan åka när som helst…
De lokala tidningarna och tv-kanalerna har fyllts med skräckhistorier från återvändare sedan CNN i november avslöjade att afrikaner säljs som slavar i Libyen. Men inget tycks kunna stoppa epidemin.
Ta med mig till Europa. Min vän är redan där, jag kan åka när som helst.
De första som reste från Benin City till Europa på 1980-talet kunde ta flyget. I dag är alla vägar i praktiken stängda utom den dyraste och farligaste, genom Libyen. Det har gjort människosmugglingen till en enorm business.
Solomon Okoduwa från delstaten Edos anti-traffickingmyndighet har sett hur offren blivit allt yngre.
– Människohandlarna har egna agenter bland eleverna. Barnen rekryterar varandra. De yngsta som åker är bara 14 år, säger han.
Att arbeta som prostituerad är fortfarande skambelagt i byarna runt Benin City, enligt Solomon Okoduwa. De flesta flickorna och kvinnorna känner visserligen till att de måste sälja sex när de kommer fram till Europa. Men få anar omständigheterna. Våldet. Hoten. Skuldens storlek. Vidden av utnyttjandet.
Vi drar igen draperiet för att stänga klasskamraternas blickar ute. Hon sjunker ner i stolen, kurar ihop med hela kroppen. Violet är 16 år och vilken dag som helst är det hennes tur att åka.
Hon berättar med låg röst att två av hennes bästa kompisar reste i höstas. De skrev till henne på Whatsapp från ökenstaden Agadez i Niger och lovade att höra av sig igen när de nått Tripoli. Sedan dess har det varit tyst. Violet vet inte om de lever eller är döda.
Före avresan försökte kompisarna övertala henne att följa med, men föräldrarna sa att hon måste vänta på moster. Och för några veckor sedan hörde mostern, som bott i Italien i tio år, av sig. Hennes kontakter ska hjälpa Violet på resan. Snart ska hon lämna den lilla gården, där familjen odlar kassava, majs och banan.
– Mamma och pappa har sagt okej. De hoppas att jag ska få gå i skola i Europa.
Tror du själv att du kommer att få göra det?
– Jag vet inte.
I Europa talar den tyska förbundskanslern Angela Merkel om en ”Marshallplan” för Afrika. Genom massivt bistånd ska Afrikas länder utvecklas och kontinentens unga hålla sig hemma, är tanken.
Men fattigdom räcker inte som enda svar på migrationsfrågan. Det förklarar inte varför tusentals liknande skolor i Afrika har lämnats opåverkade, medan den här håller på att tömmas.
Violet vrider sig i stolen, drar i fingrarna, kramar ihop papperslappen framför henne till en boll och börjar sedan riva sönder den.
Vi berättar att människor dör i öknen och på havet. Att de som kommer fram tvingas att betala tillbaka sin skuld genom prostitution.
– Jag vet allt det där, säger Violet och ser trotsigt på mig.
– Men jag åker i alla fall.
Ljuden tränger in genom fönstret. De yngre skolbarnen jagar varandra fram och tillbaka, de äldre delar matsäckar, diskuterar, flörtar, hjälps åt med läxor – och talar om Europa.
Svalorna flyger lågt under mangoträden, himlen mörknar.
Violet vet inte särskilt mycket om Europa. Men en sak är hon säker på: att varje annan väg mot ett bättre liv är stängd. Hon har sex småsyskon, som föräldrarna hoppas ska få gå i skolan. Deras framtid hänger på henne.
Då väger varningar från främlingar lätt. Då kan ingen biologilärare eller utländsk journalist, nästan ingen människa i världen, hindra henne från att åka.
