”Årets svensk” gör sig dummare än vad han är

MARTIN SCHORI om förtroende – och konsten att medvetet misstolka medier

Av: Martin Schori

Publicerad:
Uppdaterad:

Två dagar efter mordet på läraren Samuel Paty i Paris höll en reporter på SVT ett flera minuter långt resonemang om hur fransmännen reagerade på terrordådet.

Jens Ganman, författare och tidigare utnämnd till ”Årets svensk” av tidningen Fokus, tog en skärmdump på en formulering som med väldigt mycket god vilja skulle kunna tolkas som att reportern menade att Paty fick skylla sig själv. Lajksen och retweeten haglade in. Än en gång har vi fått det bekräftat: Medierna ursäktar islamism.

 

Jag tror inte Ganman är dum. Tvärtom vet han nog precis vad han håller på med: han vill väcka en högljudd minoritet på framför allt Twitter som älskar att hata public service, i synnerhet i fall där man kan få det till att journalisterna där är vänstervridna och undfallande mot islamistisk terror.

Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN

På sociala medier kan man få intrycket att Ganmans åsikter är i majoritet. En förkrossande sådan, till och med. Så är det inte. Förtroendet för Public service är tvärtemot rekordhögt, enligt färska siffror. 

Det ska dock sägas att förtroende för medier är en inte helt enkel fråga. Den tidning jag representerar hamnar ofta långt ner i mätningarna, så även denna.

Foto: SOM-institutet

Jan Helin, som tidigare var publisher här på Aftonbladet, sa en gång något i stil med att ”Vi är inte i förtroendebranschen”. Det är möjligen lite hårdvinklat (men så jobbade han ju också på kvällstidning).

Spelar förtroende någon roll? Ja. Hade jag velat att siffran var högre? Absolut. Men faktum är att Aftonbladet har sina absoluta trafikpeakar i samband med stora nyhetshändelser. Terrordådet vid Drottninggatan. Riksdagsvalet. En pågående pandemi. Då flockas läsarna, i miljontals. Det är alltså inte när vi skriver om gulliga katter som vi slår trafikrekord, vilket man ibland kan få intrycket av i debatten.

Och det är ju här det blir märkligt. När människor hör att en lastbil kör över folk på Drottninggatan, då är den första reaktionen att kasta sig över ett medie de totalt saknar förtroende för? När de vill läsa en analys över riksdagsvalet? Få information om ett dödligt virus? Det rimmar inte.

 

Jag tror att liknande rapporter snarare handlar om en varumärkesundersökning. Public service är förknippat med trovärdighet och seriositet. Under corona-pandemin har de skött sin uppgift med den äran, vilket så klart bidragit till att siffrorna gått upp.

Men för Aftonbladet är våra besökssiffror, som alltså är fullständigt i särklass när det gäller stora nyhetshändelser, den viktigaste förtroendemätningen. Vi vet att mer än halva Sverige vänder sig till oss för att vi infriar deras förväntningar på nyhetsvärdering, snabbhet och fördjupning. Och inte minst – ett tillgängligt tilltal.

 

Samtidigt har just vår ton, tilltal och det faktum att vi till skillnad från public service är kommersiella möjligen påverkat varumärket, och därmed resultatet i förtroendemätningarna.

För några år sedan var jakten på räckvidd, alltså klick, i princip det enda som kommersiella medier tjänade pengar på. Det eldade på debatten om klickhets och klickbeten och biter oss sannolikt i svansen idag.

Det blir uppenbart när jag läser en text i SvD, där Stina Oscarson frågar varför ”alla tiger om mediernas osunda klickjakt.”

Som sanningsvittne har hon kallat in boken ”Balladen om Kalle Klick”, av den före detta Expressen-reportern Sebastian Mattsson.

Boken är inte en dokumentär skildring utan snarare en satir som parodierar hur delar av nyhetsarbetet såg ut för flera år sedan, då medier jagade så mycket räckvidd som möjligt för att dra in annonspengar. Oscarsson är ursäktad, medieutvecklingen går snabbt nuförtiden. Men en anledning till att det tigs om den osunda klickjakten är sannolikt för att i princip alla redaktioner sedan länge lämnat den.

Som min kollega Karin Pettersson varit inne på tidigare så är mediernas klick-intäkter minst sagt sinande.

 

Det som alla, nu även Expressen, fokuserar på är betalintäkter från läsarna istället. I en sådan värd är klickbetesrubriker inte värda någonting, snarare tvärtom. Det som får folk att betala är genomarbetad, ofta fördjupande journalistisk.

En reporter av Kalle Klicks karaktär hade inte inte varit stjärna på varesig Expressen eller Aftonbladet idag, han hade varit direkt skadlig för affärsmodellen.

Att medier granskas är naturligtvis utmärkt, och att vi hela tiden får svara på och förklara olika beslut är positivt. Det gör oss bättre. Men att medvetet misstolka oss för egen vinning är något helt annat.

Publicerad:

LÄS VIDARE