Kartläggning visar mönstren hos styckmördare

Förövarna är nästan alltid män, medelåldern 35 och över hälften är tidigare dömda. Det visar en kartläggning av svenska styckmord – som också sätter ljus på hur gärningsmän kan lyckas undkomma hårda straff.

Hur kan någon vara kapabel att stycka en annan människa? Vad är det egentligen för typ av personer som kan genomföra en sådan gärning?

Den typen av frågor dyker säkert upp hos många som tar del av medierapporteringen om misstänkta styckmord. Tidigare har svaren delvis saknats eftersom de internationella studierna är få. Sverige är dock ett av de länder där det har funnits en omfattande kartläggning av alla styckmord, men bara för fall under 1961 till 1990.

Vilka kommer undan?

Nu har kunskaperna uppdaterats och en del nya fynd har framkommit, i den första kartläggningen av svenska styckmord på 30 år. För drygt ett och ett halvt år sedan kom resultat kring tillvägagångssätten, nu har forskarna tittat på förövarna.

– Vi har gjort det här för att se om det finns något mönster hos gärningsmännen, om man kan hitta något gemensamt hos dem, säger Denise Guggenheimer, rättsläkare och en av personerna bakom studien.

Fallen är relativt få – mellan de studerade åren 1991 och 2017 har forskarna hittat 43 fall av styckningar i Sverige. Det gör det svårt att hitta mer djupgående och gemensamma drag hos gärningspersonerna, som i förlängningen skulle kunna hjälpa till att förebygga den här typen av brott.

– Vi har kunnat beskriva olika parametrar, men det har inte dykt upp något särskilt som gör att man kan hitta en ”styckmördare in the making”, säger Guggenheimer.

– Offren är inte allt för många och alla fall är inte lösta. Frågan är vilka gärningsmän som har lyckats, utan att bli dömda. Det hade man velat veta, vad är det för typer?

Känt varandra

Utifrån de 29 lösta fallen har i alla fall Guggenheimer och hennes kollegor kunnat se att de 40 identifierade gärningspersonerna varit mellan 18 och 83 år gamla, med en medelålder på 35. Nästan samtliga, 95 procent, är män. Oftast har gärningsperson och offer känt varandra sedan tidigare.

– Det vanligaste är att man är bekanta eller att man lever i en parrelation med varandra. Men det finns också släktband representerat eller att man har det vi kallar kriminell kontakt, att man befinner sig inom en kriminell verksamhet och känner varandra på det sättet.

60 procent av gärningsmännen hade någon form av dom sedan tidigare, varav 40 procent gällande våldsbrottslighet. Men många var alltså tidigare ostraffade.

– När man tittar på de enskilda fallen förefaller ett inte helt ovanligt scenario vara att en inte tidigare känd kriminell person bragt en annan person om livet utan någon riktig plan, säger Guggenheimer.

– Och så står förövaren där och tänker: vad ska jag göra nu? Att man kan ta steget från att inte ha haft ett kriminellt beteende – eller inte åkt dit för det i alla fall – till att göra något så grovt som att stycka en kropp, det är anmärkningsvärt.

Försvåra utredning

Många tänker säkert att man måste vara riktigt störd för att klara av att stycka en annan människa. Men faktum är att bara tre gärningspersoner bedömdes ha en sådan allvarlig psykisk störning att de behövde rättspsykiatrisk vård. Många bedömdes dock ha en personlighetsstörning.

Även styckningarnas karaktär talar emot att gärningsmännen varit allvarligt psykiskt sjuka. De allra flesta är så kallade defensiva styckningar, för att försvåra utredningen och undgå upptäckt. Det kräver både sinnesnärvaro och planeringsförmåga.

– Du ska tänka, vad ska jag göra nu? Jo, jag ska stycka kroppen, vad behöver jag för det? Ett verktyg. Vad ska jag göra sedan, var ska jag göra mig av med delarna, hur ska det gå till? säger Guggenheimer.

– Allt har dessutom inte alltid skett i ett kontinuum utan det kan vara så att man gömmer kroppen, åker och hämtar eller till och med köper en såg och sedan fortsätter. Det har inte gått i ett. Det säger sig självt att man inte klarar av att planera och utföra detta om man är psykotisk.

Kommer undan

När Guggenheimer studerat fallen har hon reagerat på en annan detalj. Brott mot griftefrid har en låg straffsats jämfört med mord, max två års fängelse. Inom gruppen defensiva styckningar var det vanligare med oklar dödsorsak och då kan misstänkta försvara sig med att dödsfallet var en olyckshändelse.

– Om man styckar kroppen och man inte hittar alla delar kanske man kommer undan mord, och så blir det bara ett tvåårigt straff för brott mot griftefriden.

Kanske bör lagstiftaren se över om det bör införas ett grovt brott mot griftefriden i brottsbalken, som kan ge längre straff, anser Guggenheimer.

Nu är kartläggningen om styckmord klar, men hon kommer att gå vidare och doktorera på ”komplexa mord”.

– Det vill säga mord där gärningspersonerna går ett steg längre för att försöka dölja sitt brott. Då är styckning en del, men sedan kan man gjuta in i betong, sänka ner, bränna upp eller försöka förklä dödsfallet till en olycka eller självmord. Giftmord är också en sådan typ som är svårare för rättsläkaren att lösa.