Här värvas barn av gängen: ”Soc får inte säga ett skvatt till oss”
Uppdaterad 2022-08-24 | Publicerad 2022-08-21
VÄSTERÅS. 180 gängmedlemmar under 15 år. Den yngsta 10 år gammal.
Så beskriver polisen läget i region Mitt. Och utvecklingen syns i flera regioner och svenska städer.
Krafttag i arbetet med unga i riskzonen lyfts av många politiker som lösningen på skjutepidemin. Men hur ska det gå till?
– Jag känner mig maktlös, säger socialsekreteraren Mathilda Leijonborg.
Socialsekreteraren
Mathilda Leijonborg tar emot inne i socialtjänstens nya lokaler i Västerås. Hon är 28 år men har redan jobbat som socialsekreterare i fem år. Trots att hon arbetar i en mindre stad tampas hon numera med samma problem som sina kollegor i storstäderna. Skjutvåld. Nyrekrytering till kriminella gäng.
– Det som berör mig mest är att det är så uppenbart att det här är barn, säger Mathilda Leijonborg.
Det finns fall som hon aldrig glömmer.
Exakt vilka fall kan hon inte berätta för oss eftersom hon omfattas av sekretesslagstiftningen.
Hon försöker exemplifiera ändå.
– Det kan ha varit efter att ungdomen begått ett allvarligt brott, så som en våldshändelse eller i värsta fall mordförsök. Däremellan finns det ofta ett fönster där ungdomen visar känslor på ett helt annat sätt än tidigare. De stunderna berör mig, säger Mathilda Leijonborg.
Just sekretesslagstiftningen, och socialtjänstens möjligheter till informationsutbyte med polisen, har blivit en brännande fråga i samband med att dödsskjutningarna ökar rekordartat. När Aftonbladet frågade riksdagspartierna vilken den viktigaste insatsen mot utvecklingen är svarade både Liberalerna och Miljöpartiet olika förbättringar av socialtjänstens arbete (se partiernas hela svar längre ned).
Borde socialtjänsten ha större befogenheter och är dagens socialtjänst anpassad så att den kan stoppa unga att hamna i kriminalitet?
Mathilda Leijonborg förstår att sekretessen, av många, beskrivs som ett hinder i kampen.
– Vi från socialtjänsten har en väldig sekretess. Vi får lämna uppgifter till polisen när brottet som ungdomen är misstänkt för kan ge ett straff på ett år eller mer, säger hon.
Polisen
I region Mitt har man identifierat 1 300 personer som ingår i de kriminella nätverken.
Av dem var 447 under 18 år.
180 var under 15 år.
Och den yngsta, en pojke, var endast tio år gammal.
Kriminaliteten kryper allt längre ner i åldrarna och Västerås är inte förskonade från utvecklingen som drabbat flera svenska städer.
Polisen i region Mitt har delat in de kriminella i fyra kategorier – A, B, C och D.
D-kategorin är den mest nedslående, där finns barn i åldrarna 7–12 år.
– En ung kille kan bli tillfrågad av en äldre person om han kan hålla en väska med en pistol i. Under tiden som polisen gör en visitation av den äldre hittar de inget. När polisen åker iväg ger den unge killen tillbaka väskan och vapnet – och får en hundring. Det är ett exempel på hur man kan utnyttja en sjuåring, säger Jale Poljarevius.
Jale Poljarevius är polismästare och underrättelsechef i polisregion Mitt. Han är en av de poliser i landet som varit mest tydlig med sin frustration över nyrekryteringen och skjutningarna.
Han beskriver det som att de unga barnen imponeras av de äldre kriminella och vill ”upp” till deras nivå.
En ny socialtjänstlag, är det lösningen på problemet?
Det tror inte Jale Poljarevius.
Som polis med stor erfarenhet av arbete med unga kriminella pekar han på en annan sak – just det, sekretesslagstiftningen.
– Sekretessen, så som den är utformad i dag, innebär att vi från polisens sida har en skyldighet att meddela socialtjänsten allt som de behöver veta. Men de behöver i princip inte säga ett skvatt till polisen, säger Jale Poljarevius.
Fritidsgården
När fritidsgården i stadsdelen Bäckby öppnade 2016 var det med förhoppningen om en plats dit ungdomar kunde samlas för att få ett sammanhang.
I stället blev det något helt annat.
Platsen som var tänkt att vara till för ungdomarna togs över av kriminella. Den blev stökig och hotfull.
– Till slut blev det så pass allvarligt att vi hade personal som blev hotad av både ungdomar och unga vuxna, säger Annika Persson, som är avdelningschef för kulturförvaltningen i Västerås.
Den blev också en plats där kriminella lockade till sig yngre personer. Annika Persson använder ordet ”superrekrytering”.
– De är mycket duktiga på att rekrytera ganska små. Till slut blev det vilda västern och vi insåg att det här går inte längre. Då drog man helt i handbromsen och satte in väktare, säger hon.
Polisen
Enligt Jale Poljarevius skulle samarbetet mellan socialtjänsten och polisen kunna fungera på ett mycket bättre sätt.
– Rent teoretiskt kan det vara så att socialtjänsten vet omfattningen av vissa brott. Brott som kanske till och med skulle kunna bli uppklarade. Men de delger oss inte detta, för att de inte vill göra det eller för att de anser att socialtjänstlagen är utformad på ett sätt så att de inte behöver göra det.
– Ett fullständigt informationsutbyte, det är givetvis en utopi. Men om vi skulle plocka bort sekretessen så tror jag vi skulle få igång samarbetet på ett helt annat sätt.
Han menar att dagens lagstiftning inte gynnar någon annan än de som är grovt kriminella.
– Den lagstiftningen kanske var jättebra 1968 när man uppfann den. Men 2020 är den modellen urusel. Den funkar inte i dagens samhälle när vi redan har tystnadskultur och när vi redan har den omfattande kriminaliteten som pågår, säger Jale Poljarevius.
– Jag vet att alla möjliga politiker har sagt att det inte är ett bekymmer men det stämmer inte, det är fel.
Fritidsgården
Under nästan ett och ett halvt år fick kriminella härja fritt på Bäckby fritidsgård. Samtidigt stod en ny generation på tur att rekryteras in i gängen.
Efter ett par år av samverkan med polisen berättar Annika Persson att utvecklingen vände.
Bland annat började personalen göra orosanmälningar på barn som de misstänkte skulle fara illa.
– Förut var det att fritidsgården skulle jobba och vara till för alla. Vi har satt stopp för det. De som är längst ut och håller på med kriminalitet passar inte här, vi kan inte jobba med dem, säger Annika Persson.
Numera är polisen närvarande på fritidsgården. Förutom att de har ett kontor i stadsdelen, så är de ofta också inne på själva fritidgården.
– När de träffar unga ute i stadsdelen kan de bygga en relation till varandra. Det blir mycket enklare också, för då ser de inte polisen som någonting farligt, säger Annika Persson.
Hon förklarar att det inte beror på att situationen är som den var tidigare. Det handlar om ett förebyggande arbete.
Socialsekreteraren
Tillbaka till socialtjänstens hus i Västerås.
Hur stoppar man en ung person från att bli kriminell?
Och varför är det så ofta just socialtjänstens arbete som lyfts i diskussionen om skjutningarna i Sverige?
Utifrån sin roll ser Mathilda Leijonborg inga enkla lösningar.
– Min upplevelse är att allt fokus riktas mot den enskilda socialsekreteraren som mestadels sitter vid sitt skrivbord. Verkligheten är en annan. Det spelar mindre roll hur bra arbete jag gör på mitt kontor om inte samhället prioriterar och ser till helheten.
Hon tror inte att det handlar om att socialtjänsten inte är anpassad till dagens utveckling, utan pekar på att det är många bitar som måste fungera. Att en ungdom har ett sammanhang, att skolan fungerar.
– Jag kan känna mig maktlös när jag vill hjälpa en ungdom, men föräldrarna inte håller med om problematiken.
Särskilt finns det en sak som Mathilda Leijonborg oftast återkommer till – motivationen hos de unga.
– När den inte finns där, kan jag känna att jag vill sätta in mer insatser och jag kan bli frustrerad över att jag inte får göra de insatserna.
Men tvångsvård tror hon inte nödvändigtvis är lösningen.
– Jag tror inte att en behandlande insats leder till positiva resultat om man själv inte är motiverad till det. Till exempel, tvångslagstiftning, ja, det blir lugnare i Västerås för den stunden. Men jag tror inte det är en varaktig lösning för att den här ungdomen ska bli en fungerande vuxen.
Vilka insatser vill då Matilda se för att hejda den alarmerande utvecklingen? Hon tror på de väldigt konkreta metoderna.
– Jag vet en en ungdomscoach som hade hand om en ungdom som skolkade jättemycket. Då åkte hon till skolan och tog ungen från en bänk i korridoren och tog in personen i klassrummet. Det är sådana insatser vi skulle vilja ha mer av.
Trots att många dagar är tunga så tycker Mathilda Leijonborg att hoppet är viktigt. Hon tror inte att det någonsin är för sent att hjälpa en ung person som riskerar att hamna i kriminalitet.
– Jag skulle aldrig kunna tänka så. Mitt jobb är att tro på varje ungdom och jag gör det. Jag har ungdomar som är 16 och 17 år som kommer till insikt och vill förändras. Jag tror inte det är för sent men jag tror det krävs mycket av samhället för att det här faktiskt ska förändras, säger hon.
