Småbarnsmamman Samira satt häktad i nästan två år
Publicerad 2020-07-13
Småbarnsmamman Samira satt häktad i nästan två år för ett brott hon sedan frikändes helt från.
Hon är nu den kvinna i Sverige som suttit häktad längst tid.
– När jag blev släppt hade min yngsta dotter börjat kalla fosterhemsföräldern för mamma istället för mig, säger hon.
På golvet sitter Samiras yngsta dotter. Hon leker med ett Kinderägg. Hon försöker få ett klistermärke att hamna rätt på en liten sportbil i plast, men det är svårt att få märket innanför kanterna. Fastän hon helst vill klara av det själv får hon be om hjälp.
Senare i år ska dottern fylla fem år.
Nu bor hon hos sin mamma Samira men under mer än halva sitt liv har hon bott i en fosterfamilj, tillsammans med sina storasyskon.
Hon fick flytta dit efter att Samira häktats.
Hennes mamma Samira innehar ett rekord. Om man kan tala om rekord i negativa termer. Hon är den kvinna i Sverige som i dagsläget suttit häktad längst: 650 dagar.
När hon greps en vårdag för tre år sedan var dottern som nu leker på golvet inte ens två år. Samira hade varit och lämnat dottern och hennes storasyskon på förskolan och var på väg till ett läkarbesök när ett par poliser stoppade henne.
– Det enda jag tänkte på var mina barn och vem som skulle hämta barnen. Jag bad om att få ringa till min mamma så att hon kunde hämta dem men det fick hon inte. Varken hon eller min bror fick träffa barnen förrän jag släpptes nästan två år senare.
Misstänktes för medhjälp till mord
Några månader tidigare hade Samiras man mördats. Polisen misstänkte att hon var involverad i mordet då hon bland annat kände den misstänkte skytten och när hon häktades var det som misstänkt för medhjälp till mord. Själv nekade hon helt till inblandning.
Det skulle dock dröja tills hon frikändes från misstankarna och hovrätten förklarade henne utan skuld.
– Om det inte hade varit för barnen vet jag inte om jag skulle ha orkat. Det bryter ner en att sitta inlåst utan svar så lång tid.
Enligt Samira har hon förträngt den mesta av tiden hon satt häktad och hon tycker att dagarna i häktesrummet på sju kvadratmeter flyter ihop med varandra. Hon beskriver att de huvudsakliga aktiviteterna bestod av att vakna, bädda sängen, gå ut på rastgården en timme och städa rummet med den extra trasa som personalen på häktet lät henne ha inne hos sig eftersom hon började tappa mycket hår under tiden som inlåst.
Annars satt hon mest på sängkanten, med gardinerna fördragna och blicken riktad mot dörren utan handtag. Radion och tv:n hade hon påslagna dygnet runt, som för att försöka få ljuden att fylla något slags tomrum.
– När jag vaknade på morgonen väntade jag bara på att något skulle hända. Sedan när klockan blev 16 visste man att inget mer kommer att hända idag. Då längtade man bara tills det blev natt och man fick sova.
”En tröst för varandra”
Häktet där Samira satt fick ibland besök av friviligorganisationer och en dag fick Samira träffa en kvinna som lärde henne att virka armband. Tillslut virkade hon upp till 30 armband under en vecka. Och efter att ha suttit häktad i några månader tilläts hon få samsittning under en period, alltså där hon fick tillbringa några timmar om dagen tillsammans med en annan häktad kvinna, istället för att bara vara ensam.
– Det hjälpte mig väldigt mycket. Vi blev ganska bra vänner och vi blev en tröst för varandra, säger Samira.
Att få ”isoleringsbrytande åtgärder” såsom att träffa en annan häktad eller frivilligorganisationer är långt ifrån en självklarhet för alla häktade. Trots att Kriminalvården under många års tid har haft som mål att bryta isoleringen är det bara 20 procent av de häktade med restriktioner som får mänsklig kontakt mer än två timmar om dagen.
– Personalen var alltid väldigt trevlig mot mig. När man sitter häktad är det inte några stora saker som krävs, att få göra armband till exempel gjorde att jag klarade mig mentalt. Då fick jag något annat att tänka på under korta stunder.
”Att se mina barn på det sättet gjorde ont”
Även om dagarna på många sätt flöt ihop är det några Samira minns extra tydligt. Som den 14 juli. Då hade hon varit häktad i nästan en månads tid och hon skulle få träffa sina barn för första gången sedan hon frihetsberövades. I sista stund fick hon veta att de två äldsta barnen inte fick komma, då polisförhör planerats in med barnen i augusti. Man ville inte att hon skulle träffa barnen innan dess med risk för att deras vittnesmål skulle kunna påverkas.
– Jag fick bara träffa min yngsta eftersom hon var för liten för att höras. Jag fick träffa henne i 40 minuter och hon låg i min famn.
Det dröjde fram tills årsskiftet innan hon fick börja träffa barnen med viss regelbundenhet: var tredje vecka fick de besöka sin mamma på häktet. Samira säger att hon försökte verka stark inför barnen, inte gråta, låtsas som om inget var fel. Efter att barnen gått undrade hon alltid om hon skulle ha kramat hårdare, pussat dem en extra gång. Tänk om barnen trodde att hon slutat älska dem?
– En gång kom barnen hit med trasiga skor. Då ringde jag min advokat och hade panik. Att se mina barn på det sättet gjorde ont, säger hon.
Hon tillägger:
– Barnen försökte också hitta ett sätt att klara sig. I början visste de inte var jag var och hade massa frågor: hur är det där mamma är, får hon någon mat, får hon träffa någon? Och det var inte lätt för dem att vänja sig vid deras fostermamma, hon luktade inte och klädde sig inte som mig.
Ville ta sitt liv
En annan dag som Samira minns tydligt var den när hon var nära att ge upp. Hon hade precis blivit flyttad till ett annat häkte och hennes planerade träff med barnen hade ställts in. Samma dag hade det hållits en ny häktesförhandling och rätten hade meddelat att häktningen skulle förlängas i en månad och inte de två veckorna som annars brukar vara standard.
– Så fort jag kom in i rummet bröt jag ihop. Jag tog termosen jag hade i rummet och bara slog den mot mitt huvud, för jag ville dö. Det blev för mycket för mig. Det tog fyra dagar tills jag åt någonting. Jag hade ingen kontakt med mina känslor, jag grät men jag visste inte för vad.
Undrar vem som är mamma
Förra året fick Samira lämna häktet efter att hovrätten frikänt henne från misstanken om medhjälp till mord. Trots det dröjde det ytterligare nio månader tills hon återigen fick tillbaka sina barn, enligt Samira eftersom Socialtjänsten ville att det skulle få gå långsamt och ske med upptrappning efter så lång tid ifrån varandra.
– Min äldsta frågade: mamma, när ska vi bli en familj igen? Den första natten när barnen var tillbaka var den lyckligaste i mitt liv.
Flickan som sitter på golvet i lägenheten har lekt färdigt med sitt Kinderägg. Nu vill hon äta glass med sin mamma. Samira vill försöka ta igen all tid de förlorat tillsammans.
– Min yngsta dotter har ibland haft lite svårt att förstå hur det ligger till. Hon började kalla kvinnan i fosterfamiljen för mamma och ibland kan hon fråga: var det du eller hon som födde mig?