De längtar efter att få leva igen
Så har seniorerna klarat tio månader av isolering
Publicerad 2021-02-03
Längtan efter livet nedanför takterrassen, hemleverans av blommor varje vecka och renovering av tvättstugan.
I våras vittnade seniorer från Gällivare till Malmö om hur vardagen förändrats under pandemin.
Nu berättar de vad tio månader i isolering gjort med dem.
Toralt 1,6 miljoner svenska 70-plussare har nu levt mer eller mindre avskärmade i över tio månader.
Inte träffat barnbarn
Många har inte kunnat träffa sina barn och barnbarn, föreningslivet har varit nedsläckt och möten med vänner har inneburit risker.
I våras berättade seniorerna i Aftonbladets reportage om tålamod, längtan men också om nya sätt att förgylla dagarna på.
Hoppas på vaccin
De är alla glada över att ha hållit sig friska och är vid gott mod. Men många är också dystra. Gemensamt för dem är att de ser ljuset i tunneln nu när vaccinationerna startat.
– Jag längtar mest efter sprutan! Kanske kan man efter vaccineringen också få dricka kaffe med någon. Eller ta ett glas vin och sitta och prata, säger Ing-Britt Nilsson, 83, på Öland.
Nils, 78: Turen att vara rörlig
Nils Engström, 78, tidigare vd inom verkstadsindustrin, Skellefteå:
I våras: ”Min fru och jag försöker promenera några timmar om dagen. Vi har barn och barnbarn som bor på landet med djur så dem har vi kunnat träffa, utomhus. Det jag saknat mest är våra träffar inom pensionärsföreningen. Vi stoppade allting i mars men via mejl har vi skickat ut olika musikprogram och vi har upprättat en jourlista för pensionärerna.”
I dag: ”Tack, jag mår alldeles utmärkt. Det är ju trist som det blivit men jag har turen att vara rörlig och vital. Det är däremot synd om alla isolerade som är ensamstående. Vi har fortsatt med vår jourlista för pensionärerna men nu saknar man verkligen alla våra sammankomster.”
Lotta, 83: Längtar efter sprutan!
Ing-Britt ”Lotta” Nilsson, 83, tidigare vårdanställd, Öland:
I våras:”Jag bor granne med Ica, det kanske är 80 steg dit, men jag har inte varit inne på sex veckor. Jag sa just till min sambo att jag så gärna skulle vilja gå in och bara titta. Jag tycker om att laga mat och baka och nu har jag satt potatisar, morötter och rädisor. Jag skulle gärna åka till Stockholm och träffa mina barnbarn och barnbarnsbarnet. Men även om myndigheterna släpper på reglerna så säger smittan inte direkt ”tack och hejdå”. Man måste ta eget ansvar för sin hälsa.”
I dag: ”Man är instängd. Tidigare umgicks jag väldigt mycket med grannarna, dem har jag knappt sett på ett år nu.
I övrigt mår jag bra, peppar peppar. Men som i går kväll när jag såg på tv hur illa det står till, då undrar jag vad folk gör. Vi går till affären en gång i veckan, spritar händerna och har munskydd. Jag längtar mest efter sprutan! Kanske kan man efter vaccineringen också få dricka kaffe med någon, eller ta ett glas vin och sitta och prata.”
Henry, 77: Värre än någonsin
Henry Fält, 77, tidigare platschef, Ljusdal:
I våras: ”Vår dotter i huset intill handlar åt oss. Det mesta i föreningslivet är nedlagt nu. Men sedan vårvärmen kom har vi gjort i ordning boulebanan och det kommer faktiskt mer folk än vanligt. Kanske att man kunde få åka till det andra barnet som bor i Nyköping. Det är den närmaste drömmen, att de kan släppa lite på resandet även för oss 70-plussare.”
I dag: ”Nu är det värre än någonsin med att man inte kan inte göra någonting. Jag bor ändå på landet och kan därför vara ute och till exempel skotta snö. Mig personligen är det ingen större fara med och jag har en dotter som handlar åt mig. Men jag tänker absolut vaccinera mig. Förhoppningen är att vi kan köra igång pensionärsverksamheten efter sommaren. Ingen kunde väl tro det här.”
Elin, 83: Bara man är frisk
Elin Jönsson, 83, tidigare anställd inom barnomsorgen, Helsingborg:
I våras: ”Jag håller min lägenhet ren, läser mycket och bakar. Det är tråkigt inomhus men de flesta grannarna lever samma isolerade liv. Vi har tur som bor naturskönt med fina promenadstråk nära till Öresund och stränderna. Min dotter handlar åt mig och nu har vi fått en fiskaffär i området, då kan man unna sig något extra. Jag saknar att kunna äta lunch med mitt damgäng inne i Helsingborg.”
I dag: ”Jag tycker att det är ganska enformigt nu men ser fram emot att få bli vaccinerad snart. Det har blivit mycket telefonkontakt under de här månaderna. Men jag har faktiskt handlat en del själv, på tider utan folk och numera med munskydd. Annars har jag inte lidit direkt av isoleringen. Bara man är frisk så har man det ju bra. Det är klart att det varit trist att hela kulturlivet legat nere men nu med vaccinet så har man fått ett mål. Efter det ska man väl kunna röra sig ute igen? ”
Monica och Conny, 75: Känner mig väldigt konstig
Conny och Monica Erkfeldt, båda 75 och tidigare verksamma inom it-branschen, Göteborg:
I våras: ”Det kommer många paket! Mat, kläder och teknik eftersom jag är teknikintresserad. Jag hämtar ut vid en nattöppen tappstation och sköter även beställningarna av mat till fyra andra i vår pensionärsförening. Vi har åkt till vår sommarstuga, i samma landsting, men inte på helgerna och vi har haft med oss all mat hemifrån. Barnen har vi bara träffat på stranden och med vinden åt rätt håll. Vi känner ingen stor rädsla för viruset men är mycket försiktiga.”
I dag: ”Vi har uthärdat men jag känner mig väldigt konstig. Jag har inte åkt kommunalt på ett år snart nu och bara sprungit kort in i affären någon gång. Detta med maten blir också konstigt, det blir alltid fel när man handlar via nätet. Barn och barnbarn har vi träffat ute vid havet men det har inte blivit ofta. Pandemin har lett till att man tappat familjebanden lite. Jag skulle ha renoverat mitt barnbarns rum men det får också vänta. Förhoppningsvis ska alla i vår pensionärsförening vara vaccinerade i vår så att vi sakta kan komma igång med några aktiviteter igen.”
Birgitta, 73: Vi har varandra
Birgitta Gidblom, 73, tidigare kock, Gällivare:
I våras: ”Jag beställer hem blommor för att pigga upp mig och en gång i veckan unnar vi oss mat från någon restaurang som har det kämpigt. Det går.
Det är mycket värre för de seniorer som är ensamma. Vi får ju inte träffa barnbarnen, förstår, det är det tråkigaste. Jag känner ingen som smittats men är själv i riskgruppen med ålder, astma, diabetes och högt blodtryck. Detta är ingenting att leka med.”
I dag: ”Ja, vad ska man säga? När vi hördes senast trodde jag aldrig att detta skulle hålla på så här länge. Men på något sätt har man vant sig vid det. Det finns inget alternativ heller. Jag mår i alla fall inte psykiskt dåligt utan har mina rutiner och min man har snöskottningen. Vi har varandra, det är värre för de ensamma. Tråkigast är att vi inte kan se barn och barnbarnen, vi har ju alltid tidigare tagit del av deras liv. Nu väntar vi på vaccinet och tar det så fort det är vår tur.”
Rolf, 73: Mycket tv, förödande
Rolf Axelsson, 73, tidigare säljare, Hagfors:
I våras: ”Jag har hittills inte påverkats eftersom jag har renoverat tvättstugan i källaren i två månader. Barnbarnen har fixat handling och vi har träffats utomhus. Det är svårt att inte kramas. Den andra biten är att man är orolig. Jag har lite hjärtproblem.”
I dag: ”Jag känner mig nedslagen på så vis att jag har en väldig saknad efter mina vänner. Om jag bara tittar på mig själv så bor jag ju i en kåk och har haft mycket att göra under hösten. Men nu är det 20 minus och det börjar bli trist att sitta inne. Det blir mycket tv, förödande. Men hemmagympa med SVT:s Sofia Åhman är ett bra tillskott, det har jag tipsat vänner om. Nu väntar jag på kallelse till vaccinering.”
Karl-Gerhard, 84: Hänger med
Karl-Gerhard Pettersson, 84, tidigare arbetsledare, Visby:
I våras: ”Vardagen har förändrats totalt. Förut var man aktiv, ute och seniordansade, hade möten och aktiviteter. Nu löser jag rätt mycket korsord. Och vi har inte trädgård men en liten täppa utanför bostadsrätten. Med barnen har jag noll umgänge för de är på fastlandet. Handlar gör vi bara på mellantider och på stora varuhus utan trängsel. Jag tycker att det är en jobbig situation, att behöva tänka sig för hela tiden.”
I dag: ”Det är så där. Jag har parallellt med pandemin gått igenom en magoperation och det sätter också sina spår. Nu måste jag hålla mig ännu mer för mig själv även om jag försöker gå ut en liten stund varje dag. Men det börjar tära på en att inte kunna träffa folk, jag trodde inte det skulle bli så långvarigt . Jag ska vaccinera mig och hänger med i debatten. Men ingen kan ju veta vilket lands metoder mot pandemin som kommer att visa sig vara rätt eller fel i längden.”
Daria, 72: Accepterar läget
Daria Nada Sankovic, 72, tidigare undersköterska, Malmö:
I våras: ”Som tur är bor jag nära stora Bulltoftaparken, en rekreationspark med mycket folk att titta på. Annars umgås jag mycket i telefon och just nu gör jag lasagne som barnbarnen ska hämta. Ibland går jag till affären, med munskydd och engångshandskar. Jag drömmer om att kunna bjuda hem folk igen och att bli bjuden till någon! ”
I dag: ”Det har blivit en vana att leva så här. Viktigast är att acceptera situationen. Jag promenerar varje dag och har kanske börjat städa mer. Det finns mer tid att upptäcka allt damm. Jag ska vaccinera mig men fortsätta att vara försiktig. Så småningom hoppas jag kunna ta en kaffe med någon. ”
Det här har vi gjort under pandemin
Städat
Läst
Bakat
Promenerat
Beställt mat
Hjälphandlat åt andra pensionärer
Tittat på Kunskapskanalen
Köpt teknikprylar
Sorterat papper och fotografier
Beställt hem blommor varje vecka
Spelat gitarr
Vandrat på takterrassen
Renoverat tvättstugan
Matat hästar
Löst korsord
Maud, 73: ”Varje kväll gör jag en plan för morgondagen”
Ett ögonblick...
Maud Lindqvist, 73, som nu varit isolerad i tio månader och vill börja spela med sitt band Plommons igen.
Hur mår du i dag?
– Jag har lärt mig mycket om mig själv, eftersom jag aldrig tidigare i livet haft så mycket tid. Att leva i ett land med vår välfärd är en ynnest och jag tänker på världens alla folk som inte har tillgång till allt som är oss förunnat. Jag tänker även på hur Sverige var när jag föddes och vår tidigare historia med sjukdomar, fattigdom och arbetslöshet.
Maud är i riskgrupp av flera skäl. I våras ägnade hon isoleringen åt att sortera papper och fotografier och titta på Kunskapskanalen. Hon berättade att hennes son börjat handla åt henne och att hon från sitt hus takterass blickade ner på livet på gatorna. I dag är dagarna mer strukturerade.
– Troligen för att känna meningsfullheten med livet. Varje kväll gör jag en plan för morgondagen. Att få frisk luft och röra på mig på vår vackra takterrass värderar jag högt. Annars blir det en halvtimmes liggympa i sängen. Jag lyssnar också mycket på P1 och direktsänd radio från Mexiko och har varit på webbseminarier. Det känns ibland som om jag sitter i skolbänken igen och det är härligt.
Har du något universalknep för att behålla hoppet?
– Jag tänker positiva tankar, påminner mig själv om allting som är värdefullt och känner mig mer ödmjuk. Reflektion har gjort mig gladare och tacksammare.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Givetvis samvaron med familj och vänner men att ha djupare och längre telefonsamtal med dem känns tryggt. Jag längtar också efter få gå på restaurant, åka båt till Vaxholm och att få spela igen med mitt tjejband Plommons som jag spelat med sedan 1964.
PODD Håller svenska vaccinplanen?
Aftonbladet Daily med Richard Bergström, Sveriges vaccinsamordnare.