Verklighetens ”Flugornas herre” – sex skolpojkar överlevde i 15 månader på en öde ö i Stilla havet
Byggde gym, åt tama fåglar och odlade bananer
Uppdaterad 2020-05-19 | Publicerad 2020-05-16
”Flugornas herre” – på riktigt.
För över ett halvt sekel sedan kravlade sex skeppsbrutna internatelever i land på en öde ö i Stilla Havet.
Nu har den bortglömda historien ur verkligheten blivit både bok och dokumentär.
Men till skillnad mot den grymma romanen, där ondskan tar över, håller Stephen, 17, David, 15, och deras kamrater både sams och elden vid liv i över ett år, innan de mirakulöst räddas av en fiskebåt – vars ägare, Peter Warner, tagit sin kaptensexamen i, ja, just det — Sverige.
’Ata heter den branta djungeltäckta klippön i den mest avlägsna södra delen av öriket Tonga i Stilla havet.
Från rikets huvudö, Tongatapu, är det 160 kilometer över öppet hav.
Det är sällan något skepp har vägarna förbi.
Här, på den ensliga och ogästvänliga Söderhavsön, har ingen bott sedan 1863, när nästan hälften av öns befolkning på 350 personer lurades ombord på ett skepp och fördes bort av slavhandlare.
Resten av öns invånare, omkring 200 personer, räddades av kung George Tupou 1 och evakuerades till en säkrare plats, ön ’Eua.
En bortglömd historia
Hundra år senare, en natt i juni 1965, kravlade sex utmattade skolpojkar i åldern 15 till 17 år, upp på de runda stenbumlingarna på ön.
Här på ’Ata, som betyder ljuset före gryningen, skulle de tvingas leva – eller överleva – i 15 månader.
Historien om de sex pojkarna är makalös – och ändå relativt okänd och nästintill bortglömd i många år.
Det hände i en tid före internet, när historier inte spreds över världen på samma sätt, speciellt inte något som hände i en avlägsen övärld i Stilla Havet.
Pojkarnas återkomst filmades av ett tv-bolag, men filmen har aldrig visats. Den finns i bara ett exemplar, hos en man vid namn Steve Bowman.
Men nu, över ett halvt sekel senare, kommer det – av en händelse – både en bok och, i sommar, en dokumentärfilm.
”Döda - eller dödas”
Boken, ”Humankind: A hopeful history”, är skriven av den holländske författaren och historikern Rutger Bregman.
Han ville skriva om Nobelpristagaren William Goldings bästsäljare ”Flugornas herre”, en påhittad historia om en grupp engelska skolpojkar som överlever en flygkrasch på en öde ö i Stilla Havet.
Med skoluniformerna försvinner alla inlärda demokratiska och humanistiska värderingar – och de mest primitiva, egoistiska egenskaperna tar över.
På ön råder djungelns lag: döda eller dödas.
Det är en mörk och desillusionerad bok om mänsklighetens mörkaste sidor, om ondska, en ondska som även finns i barnen, enligt Golding.
Men Rutger Bregman ville motbevisa Goldings bild av ondskan – och hittade, av en slump, historien om verklighetens ”Flugornas herre”, en sann och betydligt mer upplyftande historia.
I The Guardian berättar han historien han fann.
Likheterna mellan de två historierna är förbluffande – ändå inträffade den sanna historien elva år efter att ”Flugornas herre” gavs ut första gången.
Det började som ett simpelt pojkstreck.
Stjäl en fiskebåt
De sex pojkarna som den här kvällen i juni 1965 ska ge sig ut på äventyr till havs är: Sione Fataua, 17 år och äldst i gänget, ”Stephen” Tevita Fatai, 17, Kolo Fekitoa, 17, Mano Totau, 16, Luke Veikoso, 16 och den yngste, ”David” Tevita Fifita Sioa’la, 15.
De är alla från den lilla ön Ha’afeva och elever på internatskolan St. Andrew’s College i huvudstaden Nuku’alofa på Tongatapu. Det är en strikt katolsk skola och pojkarna är uttråkade.
De längtar bort, över havet, ut i världen.
De får för sig att de ska segla iväg till Fiji, som de tror är någonstans vid horisonten, eller kanske ända bort till Nya Zeeland.
Det är bara ett problem:
Ingen av dem har någon båt.
De bestämmer sig för att ”låna” en båt av fiskaren Taniela Uhila, som ingen av dem gillar.
De tar inte lång tid på sig att förbereda sig. De packar ned två säckar bananer, några kokosnötter och ett litet gasolkök i den öppna sjumetersbåten. Ingen av dem tänker ens tanken att ta med en karta, än mindre en kompass.
Drev i åtta dagar
Ingen ser den lilla båten glida ut ur hamnen den kvällen. Havet är lugnt, brisen mild och himlen klar.
Pojkarna fiskar innan de ankrar för natten och somnar.
Då befinner de sig cirka åtta kilometer norr om Tongatapu.
Under natten blåser det upp till storm, ankaret slits av och när de försöker hissa segel dagen därpå slits även det i stycken. Rodret går också.
I åtta dygn driver de omkring på havet, nästan 320 kilometer i sydvästlig riktning. De äter fisken de fångat rå och försöker samla regnvatten i urgröpta kokosnötsskal.
De delar vattnet lika mellan sig, en klunk var på morgonen och en klunk var på kvällen.
Hela tiden tvingas de ösa den allt mer trasiga båt de sitter i
– Vi drev i åtta dagar. Utan mat. Utan vatten, ska Mano Totau berätta för Rutger Bregman över ett halvt sekel senare.
Rå fisk och äggulor
På den åttonde dagen inträffar miraket. Vid horisonten ser de en liten ö.
Pojkarna överger den sjunkande båten och börjar simma. En hel dag och en halv natt simmar de. Med hjälp av plankor från båten håller de sig flytande.
Efter 36 timmar kravlar de äntligen i land.
På ’Ata.
Fast de vet de förstås inte. De har ingen aning om var de befinner sig.
Den första månaden på ön tillbringar de i en liten grotta som de gräver ut för hand vid den höga klippans fot.
De lever på fisk, kokosnötter, råa äggulor från sjöfågelägg och tama fåglar som de fångar med sina bara händer – köttet äter de rått och blodet dricker de. Det är ont om vatten på ön, men de dricker de kan från träden och bladen.
Gravar och skelett
När de har samlat kraft och hittat den enda framkomliga vägen uppför den branta klippan, på norrsidan av ön, tar de sig upp till toppen.
Där uppe, 60 till hundra meter ovanför havet, öppnar sig en platå – och till sin stora förvåning och räddning har pojkarna funnit resterna av byn Kolomaile, som övergavs hundra år tidigare.
I de överväxta planteringarna finns bananträd, kokospalmer, tarorötter, apelsiner och papaya.
Det springer också omkring höns och kycklingar – som blev kvar när öns invånare försvann och förökat sig sedan dess.
Längst bort på platån ser de en rad gravhögar – och ett skelett vid en öppen grav.
De begraver skelettet - och sjunger en psalm.
Uppe på platån finns också en gammal vattenreservoar: I en stor konkav sten, uppallad av mindre stenar, har regnvattnet samlas – och de kan dricka sig otörstiga.
Bygger gym och hönshus
Uppe på platån skapar de sex nakna skolpojkarna ett eget samhälle.
De organiserar sig och gör upp ett strikt arbetsschema, efter vilket de jobbar, två och två.
De bygger ett hus av flätade palmblad.
De bygger hönshus, en badmintonbana – och ett gym, där de kan träna med vikter av allehanda slag.
De rensar upp de överväxta planteringarna och planterar nya banan- och kokosplantor och skapar en köksträdgård.
I stora urholkade stockar samlar de regnvatten.
Det enda redskap de har i början är en järnbit, slipad mot en sten. Sedan hittar de två rostiga knivar som de kan använda.
Med hjälp av två pinnar lyckas Stephen göra upp eld – en eld de till skillnad mot pojkarna i romanen lyckas hålla vid liv dygnet runt, i över ett år.
Sjunger och ber
Två av pojkarna – de äldsta – utses till ledare.
Den ena, Kolo, blir andlig ledare – den andre, Stephen, en mer praktisk ledargestalt.
Visst blev de osams ibland, men då gick de åt varsitt håll på ön och stannade där i fyra timmar tills de lugnat ned sig. Sedan möttes de, sa förlåt och blev sams igen.
– Det var så vi förblev vänner, säger Mano ett halvsekel senare.
De började och slutade varje dag med en sång och en bön.
Av gammalt virke, två halva kokosnötsskal och med vajrar från den gamla båten som strängar lyckas Kolo bygga en provisorisk gitarr. Fem sånger komponerar de tillsammans under sin tid på ön.
En dag halkar Stephen och faller ned från en klippa och bryter benet. Men de andra klättrar ned efter honom. De spjälar hans ben med hjälp av pinnar och blad – och senare ska en läkare konstatera att det har läkt perfekt.
Bygger en flotte
En gång försöker de ta sig från ön. Pojkarna bygger en flotte av stockar, med en hytt på och tar med så mycket proviant de orkar bära – och sätter av hemåt.
Tror de.
Efter bara en dryg kilometer ute till havs går flotten sönder – som tur är.
Pojkarna, som tror att de befinner sig i Samoa, är nämligen på väg åt helt fel håll – rätt ut i Stilla havet.
Fyra gånger passerade fartyg förbi ’Ata – och pojkarna tände signaleldar i hopp om att bli upptäckta.
Men ingen såg dem.
Inte förrän Peter Warner den september 1966 stävar mot farvattnen kring ’Ata med sin fiskebåt ”Just David” i jakt på kräftor.
En fiskebåt kommer
Peter Warners pappa, Arthur Warner, var på sin tid en av Australiens rikaste och mäktigaste män, med sitt imperium, Electronic Industries.
Men Peter, yngste sonen, sökte äventyret till sjöss. Han seglade från Hongkong till Stockholm, från Shanghai till St Petersburg.
Och det var, lustigt nog, i Sverige han tog sin kaptensexamen – på svenska, som han lärde sig, just för det ändamålet.
Så småningom lyckades hans pappa locka in honom i företaget, där han skötte räkenskaperna.
Men så ofta han kunde återvände Peter Warner till sjöss. I Tasmanien hade han sin egen fiskeflotta. Då, i september 1966, var han på väg hem från Tonga, där han och hans besättning sökt nya kräftvatten.
Utanför den branta, ogästvänliga ön slänger de i några burar.
Hör någon skrika
Fisket ger inte så mycket, men genom sin kikare ser Peter Warner något märkligt: brända fläckar bland buskagen på bergssidan på ön.
– I tropikerna är det ovanligt att det börjar brinna av sig själv, säger han ett halvt liv senare till Rutger Bregman.
Och plötsligt hojtar utkiken:
– Jag kan höra en människa skrika.
– Nonsens, det är bara skrikande sjöfåglar, svarar Peter Warner.
Men då ser han en brun kropp kasta sig i vattnet från en klipphylla och crawla mot fiskebåten.
”Mitt namn är Stephen”
Peter Warner tar det säkra före det osäkra och beordrar besättningen att ladda gevären – kanske användes ön som fängelse och kanske var den som simmade emot dem en brottsling eller någon annan obehaglig figur.
Men ett stort vitt leende från pojken invid båten lugnar honom.
Pojken, som är spritt språngade naken och har långt, tjockt hår, säger, på perfekt engelska:
– Mitt namn är Stephen. Vi är sex stycken och vi tror att vi har varit här i 15 månader.
Under hela tiden på ön har pojkarna fört dagbok – och de ska visa sig att de bara har tagit fel på två dagar.
Snart är de andra fem också ombord på ”Just David”.
”Ett mirakel”
Pojkarna berättar sin historia, men Peter Warner, som fortfarande tvivlar, bestämmer sig för att anropa Nuku’alofa på kortvågsradion.
Han ber operatören som svarar att kontakta internatskolan och fråga om de för 15 månader sedan hade haft de sex pojkarna som elever.
Efter 20 minuter återkommer radiooperatören.
– Ni har hittat dem! ropar han över radion.
– Det är ett mirakel.
Han är nära gråten när han berättar att pojkarna mycket riktigt var elever på skolan. Men man har för länge sedan gett upp hoppet om att finna dem vid liv och familjerna har redan haft begravning för sina söner.
Nästa dag får Peter Warner och besättningen en guidad tur på ön, innan de avseglar.
Fest – och fängelse
Den 13 september 1966 stävar ”Just David” in till hamnen i Nuku’alofa med de sex Robinson Crusoe-pojkarna ombord.
Enligt läkaren som undersöker de är de helt friska och i utmärkt fysisk kondition.
Hemma på ön Ha’afeva, där pojkarna äntligen kan återförenas med sina familjer blir det kramar, gråt och fest.
Men verkligheten kommer snabbt ikapp – fiskaren Taniela Uhila, som de stal båten av, är fortfarande arg.
Pojkarna sätts i fängelse, men Peter Warner finner på råd. Han erbjuder historien till tv-kanalen Channel 7 hemma i Australien och betalar fiskaren för båten av pengarna han får för filmrättigheterna.
Men filmen har aldrig visats.
I sommar kommer dock en dokumentär om verklighetens ”Flugornas herre”. Den spanska äventyraren Alvaro Cerezo tog 2015 med sig Kolo Fekitoa tillbaka till ’Ata och tillsammans levde de i tio dagar på ön. De åt fågelägg, kokosnötter, fick och tama fåglar, på samma sätt som Kolo och hans kamrater gjorde för ett halvt sekel sedan.
Hyllades som hjälte
Peter Warner hyllades som en hjälte efter återkomsten med pojkarna. Han blev vän med Tongas kung George Tupou V och fick som belöning kungens tillåtelse att fiska hummer och kräftor i öriket.
Peter Warner reste hem till Australien, sa upp sig från jobbet i pappans företag och köpte ett nytt skepp.
Skeppet fick namnet Ata och de sex pojkarna anställdes som besättning.
Stephen, den händige, blev så småningom ingenjör.
Luke Veikoso blev boxarchampion.
Mano Totau flyttade till Australien och jobbade så sent som för några år sedan ihop med Peter Warner på en bananplantage, där de odlade sötpotatis, taro och cassava.
Kolo Fekitoa är den ende av de sex som fortfarande bor kvar i Nuku’alofa på huvudön, platsen där äventyret började för så många år sedan.
Verklighetens ”Flugornas herre” överträffar dikten.
Eller som Rutger Bregman säger:
– Det är på tiden att vi berättar en annan typ av historia. Den riktiga ”Flugornas herre” är en berättelse om vänskap och lojalitet; en som visar hur mycket starkare vi är om vi kan lita på varandra.