Systrarna riskerar att utvisas: ”Våra liv kommer förstöras rejält”
Uppdaterad 2021-02-12 | Publicerad 2021-02-06
Systrarna Rudmila, 16, och Montaha, 13, har bott större delen av livet i Sverige.
Nu har de fått ett utvisningsbeslut – till ett land som de inte har någon anknytning till. Tillsammans med sin mamma, som socialtjänsten bedömt inte kan ta hand om dem.
– Våra liv tar slut om vi utvisas till Bangladesh, vi har ingen där, säger Rudmila.
Det är en kall februarikväll i Stockholm – men systrarna Rudmila och Montaha har vant sig vid kylan efter nio år i Sverige – motsatsen till hemlandet Bangladesh. Dit ska de nu utvisas. Ett land som de lämnade när de var sex respektive tre år.
De ska utvisas tillsammans med sin mamma, som de inte har bott med på fem år, och som Socialtjänsten har bedömt inte kan ta hand om sina barn i Sverige.
De värsta dagarna i livet.
Det är så Rudmila, 16, och Montaha, 13, beskriver dagarna då de fick beslutet från Migrationsverket.
– Det blev svart, jag kunde inte ta in att det som jag har gått runt och varit rädd för ska hända nu, att det har blivit till en sanning, säger Rudmila.
Vaga minnen från hemlandet
Systrarna kom till Sverige 2012.
Tanken var att deras mamma skulle studera – men det ändrades. Och pappan flyttade tillbaka till Bangladesh efter bara några månader i Sverige. Varken systrarna eller mamman har kontakt med pappan.
Minnena från hemlandet är vaga och det är de hemska som stannar kvar, berättar Rudmila. Bengali, språket som talas i Bangladesh, kan de inte prata.
– Jag har de hemska minnena, det kan man inte glömma. Våra liv tar slut om vi utvisas till Bangladesh. Vi har ingen där, allt vi har finns här. Vi kommer att hamna på gatan eller bli bortgifta, säger Rudmila.
Migrationsverkets beslut
I sitt beslut skriver Migrationsverket att flickorna gör bra ifrån sig i skolan och att de känner trygghet i familjehemmet där de bor.
Samtidigt är det fortfarande mamman som har vårdnaden om barnen.
Sedan 2016 har Rudmila och Montaha bott på jour- och familjehem efter ett beslut från socialtjänsten – någonting som mamman inte har motsatt sig.
Migrationsverket menar i sitt beslut att det gör placeringen på familjehemmet tillfällig. Vidare gör Migrationsverket tolkningen att socialtjänstens plan har varit att flickorna ska kunna fortsätta att bo med mamman så småningom.
”Familjehemmet är således inte en del av familjelivet. Att flickorna följer med sin mor, tillika vårdnadshavare till hemlandet utgör i sig ingen kränkning av artikel 8 och rätten till familjeliv”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.
– Vår mamma mår psykiskt dåligt, hon kan inte ens ta hand om sig själv, hur ska hon kunna ta hand om oss i Bangladesh, säger Rudmila.
Montaha säger att hon inte kan sova om nätterna och tänker ständigt på vad som kommer hända om de skickas tillbaka.
– Flickor i min ålder blir bortgifta eller sålda till släktingar. Jag kan inte sova om nätterna och jag tänker hela tiden på vad som ska hända mig. Kommer jag bli bortgift, tvingas leva på gatan eller kanske ännu värre? Jag är så himla rädd, säger Montaha.
Har överklagat
Samtidigt pågår en process för att Migrationsverket ska ändra beslutet som har överklagats till Migrationsdomstolen.
De väntar fortfarande på ett besked.
Advokaten Annakarin Jannisa är den som företräder Rudmila och Montaha. Hon menar att Migrationsverket måste se flickorna som enskilda individer när de fattar sitt beslut -–någonting som de inte har gjort anser hon.
– Man måste titta utifrån barnens perspektiv, där måste man bli bättre, anser jag. Särskilt i mål där barnen, som i det här fallet, är familjehemsplacerade, säger Annakarin Jannisa och fortsätter:
– Svenska myndigheter har kommit fram till att mamman inte kan ta hand om barnen i Sverige, vad är det då som säger att hon ska kunna ta hand om dem i Bangladesh?
Enligt henne är Migrationsverkets bedömning felaktig.
– Migrationsverket säger en sak och socialtjänsten har en helt annan syn. Där har det gjorts en felaktig bedömning tycker jag, från Migrationsverkets sida, säger Annakarin Jannisa.
Motiveras av skolan
Om dagarna försöker de fortsätta att leva ett så vanligt liv som det går. Men i huvudet finns den ständiga påminnelsen om det där utvisningsbeslutet.
Flickorna har fått sin skolgång i Sverige och byggt upp livet här.
Hur får två unga tjejer dagarna att gå med vetskapen om att de kommer att utvisas till ett land där de varken kan språket eller känner till kulturen?
Både Rudmila och Montaha försöker att inte tänka på det, men det är svårt. Någonting som motiverar de båda är skolan.
– Många blir förvånade över att jag lägger så mycket tid, och engagerar mig i skolan fast jag vet att vi är utvisade. Men jag försöker låta bli att tänka på det. Jag vill inte att det ska hindra mig i skolarbetet, jag satsar allt på skolan. I skolan mår jag bra, säger Rudmila.
Lillasyster Montaha berättar att det var tufft i början men trots beslutet satsar hon på att göra bra ifrån sig i skolan.
– I början var det tufft och svårt att koncentrera sig på skolan, men det började bli lite bättre. Men jag försöker att inte tänka på det så mycket, säger Montaha.
Vill bli läkare
Beslutet om systrarnas utvisning har väckt ett stort engagemang på sociala medier. Någonting som får både Rudmila och Montaha att känna ett litet hopp.
Men vem kan man lita på när vuxna sviker? Den frågan ställer sig Rudmila. I den allvarsamma och ledsna blicken märks oron inför framtiden.
Och drömmarna finns där. Både Rudmila och Montaha vill utbilda sig i framtiden.
– Jag skulle vilja bli veterinär och jobba med djur eller kanske lära mig att skådespela, säger Montaha.
– Jag har ju massa drömmar som jag vill uppfylla, det krossas ju i bitar nu. Framför allt vill jag bli läkare, säger Rudmila.
