Irländsk oro vid brexits osynliga gräns

Tullar, tariffer och kontroller dominerar rubrikerna i förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU. Men brexit är mycket mer än så.

Vid utträdets gräns växer rädslan för blod och död.

Peter Sheridan pekar och vänder sig om i höstsolen.

– Den där kullen ligger i Nordirland, men motorvägen ligger i republiken. Fast när ni svängde av var ni inne i Nord ett tag, men härborta är det Irland igen, säger den förre polischefen och försöker beskriva hur gränsen går.

Vid Carrickarnon, strax norr om Dundalk, finns inga fysiska spår av gränsen mellan Irland och Nordirland. Och så är det i princip överallt längs de 50 mil som skiljer mellan nord och syd. Gränsen sicksackar sig omarkerad genom landskapet.

Kyrkan i Carrickarnon ligger i det brittiska Nordirland. Kyrkogården i det självständiga Eire.

Hård gräns?

Den osynliga gränsen är dock inte gammal. Under merparten av Sheridans 32 år i den nordirländska polisens tjänst var kullarna bemannade av den brittiska arméns krypskyttar i vakttorn och bakom sandsäckar. Här låg helikopterbaser, vägspärrar och polisstationer.

Allt försvann i och med fredsavtalet 1998. Sedan dess har den borttagna infrastrukturen hyllats som en av de bitar i avtalet som bidragit mest till att avdramatisera läget i norr. Avsaknaden av ständigt vakande ögon har fått invånarna att slappna av och gränstrafiken att normaliseras.

Frågan är bara vad som ska hända i vår. Den 29 mars blir det här en yttre gräns igen, då Storbritannien lämnar EU. Om det innebär en hård gräns kan också konsekvenserna bli hårda.

– Det här är fortfarande ingen normal polismiljö. Det är bara 20 år sedan Långfredagsavtalet. Folk levde ihop som fiender då. Nu måste de leva tillsammans som medborgare. Sådant tar tid. Läget är fortfarande instabilt och brexit tjänar som ett störningsmoment.

Näringslivet suckar

I folkomröstningen 2016 röstade en majoritet av nordirländarna, 56 procent, för att stanna i EU. Siffran var dessutom sannolikt i underkant. Många i den befolkningshalva som hellre skulle vilja tillhöra Irland – och EU – struntade i att rösta, eftersom man såg omröstningen som en brittisk fråga.

Sedan dess har brexitmotståndet inte blivit mindre. Näringslivet suckar över ovissheten i vad som kommer att hända. Fredsprocessen har annars gett rejäl fart åt ekonomin över gränsen. Inte minst livsmedelssektorn har vuxit så det knakar. Bara de senaste tre åren har godstransporterna söderut ökat med över 20 procent.

Nu är dock oron stor bland företagarna över vad EU-utträdet ska innebära i försvårad handel. Den brittiska regeringen får inga toppbetyg för hur processen har hanterats.

– Vi behöver inte ministrar som kommer hit och berättar för oss hur vackert vårt land är. Vi behöver någon med en plan, fräser Tina McKenzie, ordförande för Nordirlands småföretagarorganisation, när hon tar emot TT och andra inresta journalister i Belfast.

Oklart läge

Mötet arrangeras typiskt nog av myndigheterna i Irland, som arbetar intensivt för att betona vikten av en genomtänkt brexitlösning för Nordirland. Aptiten för en återuppväckt konflikt är lika med noll. Även syd har vunnit stort ekonomiskt på fredsprocessen och den öppna gränsen. 60 procent av Nordirlands transporter till det brittiska fastlandet går i dag via Dublin.

Inför nästa veckas brexitsamtal i Bryssel är det fortfarande oklart hur parterna ska lösa frågan. Nordirland vill varken ha en gräns mot syd eller någon form av kontroller mot resten av Storbritannien.

Vid gränsen – där bara färgen på vägmarkeringarna skvallrar om vad som är vad – hoppas Peter Sheridan på att klokheten ska vinna.

– De måste förstå att ingen tjänar på en dålig uppgörelse eller inget avtal alls.