Inte stort hopp att upproret fäller prästdiktaturen
Är det den arabiska våren som ett antal år försenad kommit till Iran?
Erfarenheterna från arabvärlden visar att chansen att det folkliga upproret ska leda till demokrati och frihet är deprimerande små.
Man kan argumentera för att Iran, utan att vara en arabisk nation, egentligen var första landet ut i den arabiska våren. De omfattande och våldsamma protesterna mot förtryck och fusk i valet 2009 såg ett tag ut att kunna leda till regimens fall. Men prästdiktaturens repressiva apparat var för stark. Protesterna slogs ner och ledarna sattes i fängelse eller husarrest.
De nya protesterna, som ännu inte nått samma omfattning, startade i Mashad, en stad ute i landet snarare än i huvudstaden Teheran. De har spritt sig över hela landet och utgör därmed ett hot inte bara mot den sittande presidenten Rouhani utan mot den islamiska diktaturen som helhet. En arabisk vår 2.0.
Startskottet för den arabiska våren i december 2010 var en grönsakshandlare som brände sig själv till döds i protest mot myndigheternas korruption och försök att ta ifrån honom hans grönsaksvagn.
Strypt sociala medier
Missnöje med prishöjningar och arbetslöshet ligger också bakom protesterna i Iran som startade i slutet av december 2017 men har snabbt förvandlats till ett folkligt uppror mot präststyret. Även om styrkan och omfattningen ännu är svår att greppa i det stängda landet. Regimen har strypt de redan hårt reglerade sociala medierna ytterligare.
Men det faktum att demonstranter rapporteras ha försökt ta över polisstationer och militärhögkvarter tyder på att det handlar om mer än bara ekonomiskt missnöje. Att även demonstranterna verkar ha tagit till dödligt våld gör situationen extra oroande.
Vi kunde alla under 2011 se hur de folkliga protesterna i arabvärlden inte ledde till den frihet och demokrati som demonstranterna krävde. Med undantag för Tunisien är den arabiska vårens mest tydliga följd att radikal islamism flyttat fram sina positioner och att gamla diktatorer kunnat hänga sig kvar eller ersatts av nya repressiva tyranner.
I Syrien förvandlades upproret till ett blodigt inbördeskrig som fortfarande pågår.
Svår rubba
Bland annat därför ställer jag mig skeptisk till de förhoppningar som nu hörs från många exiliranier om att prästdiktaturens dagar är räknade. De gamla maktstrukturerna är mycket svårare att rubba än vad demonstranterna tror.
Trots att Iran på många sätt är ett modernt land har prästerskapet ingen som helst tolerans för demokrati och yttrandefrihet. President Rouhani försöker låta försonlig när han säger att det är tillåtet att protestera så länge man inte gör det våldsamt. Sanningen är att regimen med den religiöse ledaren Ali Khamenei i spetsen inte tolererar långvariga och omfattande protester.
Diktaturen förfogar över en stark repressiv apparat med olika former av polisstyrkor och militär med vana att slå ner regimkritiska protester. Något som blev uppenbart 2009.
President Rouhani blev omvald så sent som i maj i den speciella form av kontrollerade val som Iran kombinerar med sin diktatur. Val där bara vissa godkända kandidater får ställa upp.
Udda tajming
Rouhani anses tillhöra reformlägret vilket gör tajmingen i demonstrationerna en aning udda. Det kan vara så att presidenten skapat orealistiska förväntningar om de ekonomiska förbättringar som skulle bli resultatet av de slopade sanktionerna efter att landets lovat att ge upp möjligheten att skaffa sig kärnvapen.
Ungdomsarbetslösheten är fortfarande skyhög och inflationen har åter ökat. Rouhani har försökt luckra upp det strikt religiösa styret genom att bland annat tillåta konserter och minska den religiösa polisens nitiskhet när det gäller klädregler med mera. Men det finns missnöje med att dessa reformer inte följts av nya lagar.
Det finns också utländska aktörer som har intresse av att underblåsa protesterna. Inte minst ärkerivalen Saudiarabien och USA:s president Trump.